Gudarna
Fallna kämpar i samvaro vid Valhall
DEN NORDISKA MYTOLOGIN – EN ÖVERSIKT
Den nordiska mytologin och mytologin hos andra germanska folk har mycket gemensamt, eftersom de gamla sederna hos nordbor och övriga germanska folk var besläktade. Anledningen till att vi över huvud taget talar om nordisk mytologi är framför allt att denna tro levde kvar längst i Norden. Den romerske författaren Tacitus, som levde på 100-talet, var den som först beskrev seder och bruk hos de germanska folken. En annan utomordentlig källa till kunskap är Beowulf (år 700-1000), som är ett anglosaxiskt hjälteepos vars händelser utspelar sig i Danmark och södra Sverige. På 1000-talet beskrev Adam av Bremen sederna i Norden och på 1200-talets Island var det Snorre Sturlasson som i sin Edda försökte att skapa en sammanhängande mytologi, nedskriven efter muntligt nedärvda legender.
Enligt Eddan, Gylfaginning
Asarna är Oden, Tor, Balder, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull, Kvaser, Höner och Forsete. Av vanesläkt är Njord och Frej.
Asynjorna, med var sina särskilda ansvarsområden,
är Frigg, Saga, Eir, Gefjon, Fulla, Sjöfn, Lofn, Vår, Vör,
Syn, Hlin, Snotra och Gnå. Till asynjorna räknades också, enligt Snorre Sturlasson, Sol. Av vanesläkt är Freja.
Flera gudar än dessa finns uppräknade på andra platser.
Världen skapas
Från början var kaos. En oändlig tomhet i Ginnungagap, som i söder gränsade till Muspelheim och dess väktare Surt som hade brand i svärdet. I norr härskade mörker och köld över det ödsliga Nifelheim. Älvar som vällde fram från Nifelheim frös till is och rimfrost lade sig över isen.
Där hetta och frost smälte samman bildades jättemannen Ymer och ur hans vänstra armhåla framföddes en man och en kvinna, från vilka en jätteätt härstammade. Och hans fötter framfödde stamfadern till det förfärliga jättesläktet rimtursarna. Av rimfrostens droppar bildades urkon Audhumbla, och fyra mjölkfloder som rann ur hennes spenar gav föda åt Ymer.
Audhumbla fick föda genom att slicka de salta rimfroststenarna, och ur dessa slickade hon fram en man som hette Bure. Han fick sonen Bor, som äktade en jättes dotter, och de fick sönerna Oden, Vile och Ve. Dessa dräpte Ymer, och i hans blod dränktes rimtursarnas hela ätt förutom Bergelmer och hans hustru. De hade under tidernas lopp blivit både vackrare och listigare och det var från dessa rimtursarnas ätt sedan härstammade.
Bors söner, som ansågs vara gudar, bar Ymer till mitt i Ginnungagap och gjorde av hans kropp jorden, av blodet hav och vatten, av köttet mull, berg av benen, samt stenar av tänderna och krossade ben. Av huvudskålen gjorde de himlen och satte upp den över jorden med fyra hörn, och under vardera hörnet ställde de en dvärg: Austre, Vestre, Nordre och Sudre. Sedan tog de gnistor från Muspelheim och satte på himlen som sol, måne och stjärnor. Omkring jorden låg det djupa havet, och längs havsstranden gav de land åt jättarna. Innanför denna gjorde de av Ymers ögonbryn borgen Midgård till värn mot jättarna, och av hans hjärna gjorde de moln. Bortom Midgård breder Jotunheim ut sig med borgen Utgård.
Då Bors söner gick längs havsstranden fann de två träd och skapade människor av dessa. Mannen fick heta Ask och kvinnan Embla, och de fick hemvist i skydd av Midgård.
Därpå gjorde de borgen Asgård mitt i världen, och där bodde gudarna och deras ätter. Mitt i Asgård låg Idavallen, och där byggde gudarna ett tempel kallat Gladsheim där deras tolv sittplatser finns. De gjorde också Vingolf, för gudinnorna, och de tillverkade mycket av guld och sten och trä, tills denna ålder avbröts av att de tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi kom från Jotunheim. Regnbågen, Bifrost, var den bro som ledde mellan Asgård och underjorden.
Världsträdet Yggdrasil
Yggdrasil har tre rötter: den första går till Midgård och Asgård, den andra till jättarnas hemvist Utgård och den tredje till underjorden Hel. Under var och en av rötterna finns en källa; Urdarbrunnen där gudarna håller sina ting, Mimers brunn visdomens och kunskapens källa, och under den tredje föds älven Vergelmer. De tre nornorna Urd, Skuld och Verdandi bor vid Yggdrasils rötter, som de vattnar och beströr med sand. Nornorna är också de som spinner människornas levnadstrådar.
I Yggdrasils krona lever fyra hjortar, Dain, Dvalin, Duneyr och Duratror, som betar av trädets blad. I toppen sitter örnen Hräsvelg som har höken Veðrfölnir placerad mellan ögonen. Örnen skapar vind genom att slå med vingarna. Där finns också tuppen Gyllenkam som har till uppgift att räkna sextio gånger sextio gånger tolv och sedan gala för att väcka nornorna. Ekorren Ratatosk springer upp och ned för trädets stam och agerar budbärare mellan örnen och draken Nidhögg som gnager på Yggdrasils rötter.
NÅGRA GUDAR OCH ANDRA VARELSER
Asar och Vaner var två olika gudasläkter i den nordiska mytologin. Asarna hade ett stort krig med vanerna, men då detta krig verkade kunna fortsätta hur länge som helst slöt de fred och utbytte gisslan. Så hamnade Frej och Freja hos asarna. Det är vanerna som är kunniga i sejdkonsten, och Freja som lärde Oden denna konst.
Oden
Det var i Yggdrasil som Oden pinade sig genom hängning för att lära sig runornas hemlighet, och i Mimers brunn offrade han sitt öga för att erhålla sin vishet. Oden är krigsguden, den visaste av asagudarna samt skaldekonstens och de dödas gud. Dessutom är han den främste utövaren av sejdkonsten
Den åttafotade hästen Sleipner är hans fortskaffningsmedel, korparna Hugin och Munin är Odens budbärare och spejare. Utöver detta har han sina båda vargar Gere och Freke, spjutet Gungner samt armringen Draupner.
Odens borg är Valhall i Asgård och tillsammans med Frigg har han sönerna Balder, Hermod och Höder. Han har vidare många andra barn med andra kvinnor, t.ex. Tyr, samt Tor, som är den äldste sonen.
Tor
är åskguden och hans hustru är Siv. De har tillsammans sonen Mode och dottern Trud. Tor har också från ett tidigare förhållande med jättinnan Järnsaxa, sonen Magne. Deras hem är borgen Bilskirne i Asgård, där de flesta asarna bor.
När Tor vredgas åker han på sin vagn, dragen av bockarna Tanngnjóstr och Tanngrisnir, runt bland molnen och strider med sin hammare Mjölner mot de onda jättarna. Det är så åska uppkommer. Utom hammaren har han även kraftbältet Megingjord, som får hans styrka att växa samt handskar av järn och en järnstång i vänsterhanden.
Frej
är en fruktbarhetsgud, som tillsammans med jättinnan Gerd har sonen Fjölner, och han bor på Alfhem i Asgård. Hans skepp Skidbladner kan segla på land, har alltid medvind och går att vika ihop. Han äger galten Gyllenborste, som kan springa på land eller luft bättre än någon häst, samt hästen Blodighove.
Frej tillhör liksom sin syster Freja och far Njord vanerna, men bor hos asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudagrupperna. Att hans boning dessutom heter Alfhem tyder på ett samband mellan vaner och alver; båda är dessutom förknippade med fruktbarheten.
Heimdall
räknas som en av asarna trots att han inte är son till Oden. Heimdall är gudarnas väktare, som vaktar bron Bifrost i Asgårds utkant och övervakar därifrån hela världen. Han bor i Himinbjörg och äger hästen Gulltopp. Över axeln bär han Gjallarhornet. Det är ett larmhorn och i det ska Heimdall blåsa när Ragnarök nalkas och jättarna kommer över bron Bifrost för att kämpa med asarna.
Balder
är son till Oden, make till Nanna och far till Forsete. Balder bodde i Breidablick och sades vara bäst av asar. Det var omöjligt att säga något ont om honom. Han var vacker, ljus, god, vis och omtyckt men någon större betydelse för världens gång verkar han inte ha haft.
Njord
är en av vanerna och havets, vädrets, rikedomens, handelns, sjöfartens och fiskets gud i nordisk mytologi, far till Frej och Freja med sin första, okända hustru, som också var hans syster. Vanerna verkar, till skillnad från asarna, ha tillämpat syskonäktenskap. Njord bor på Noatun beläget vid havet.
Njord, Frej och Freja är de enda vaner som säkert är kända till namn. De sägs i myten ha sänts till asarna som fredsgisslan efter kriget mellan de båda gudasläktena.
Ull
är en gud som redan på bronsåldern förknippades med strids- och solkult. Inom asatron ansågs han vara son till Siv och styvson till Tor, och hans boning hette Ydalir. Ull framträder i myterna som en reslig, vacker karl som tar sig fram på skidor eller snöskor och ett av hans attribut är skölden. Hans främsta vapen är pilbågen och han är en mycket god bågskytt. Han beskyddar alla som dyrkar elden och dess heliga låga.
Loke
är av jättesläkt och son till Farbaute och Laufey. Han umgicks länge fritt med gudarna, och ingick till och med fostbrödralag med Oden. Loke är vacker till utseendet, men uppträder ibland som ondskan personifierad. Då han dessutom kan förvandla sig till vad han vill och ändra både gestalt och kön, är det inte så konstigt att han, Tor och Oden är de tre vanligaste huvudpersonerna i den nordiska mytologin.
Loke hade sönerna Vale och Narfe med sin hustru Sigyn. Med jättinnan Angerboda hade han barnen Fenrisulven, Midgårdsormen och dödsgudinnan Hel.
Hel
var härskarinna över dödsriket, även det kallat Hel, en frusen och isig plats där köld, skräck och stank härskade. Här hamnade de minst hjältemodiga själarna. Av döda människors naglar byggde Hel skeppet Nagelfar som skulle användas mot asarna vid Ragnarök.
När Tor upptäckte att Loke avlat fram Hel kastade han ner henne till Nifelheim. När hon träffade marken skadades hon svårt och efter detta är hon till hälften svartblå, till hälften likblek.
Det finns emellertid en skildring av döda som lever en trevlig tillvaro inne i ett fjäll, och detta kan möjligen ha betraktats som en del av Hels rike. Viktor Rydberg hävdade i ”Fädernas gudasaga” att Hel är en lycklig plats, och att Hel var densamma som nornan Urd.
Ägir
är av jättesläkt och härskar över havet. Han bor i ett guldskimrande palats dit även asarna emellanåt kommer för att festa. Ägir har inte samma höga rang som asarna, men kopplingen mellan havet och förgyllda salar gör att han kanske kan förknippas med skatter som gått förlorade i skeppsbrott. Ägir är gift med Ran, och tillsammans har de nio döttrar som alla bär namn efter olika slags vattenvågor.
Alverna
är ytterligare ett släkte och kan kanske betraktas den tredje stammen av gudar i mytologin. I Eddan talas det om ljusalver som bor i himlen och är fagrare än solen, och mörkalver som bor i jorden och är svartare än beck. Alverna framträder aldrig enskilda, är aldrig namngivna och bilden av dem är rätt splittrad och vag.
Dvärgarna
är också en sorts varelser i nordisk mytologi. Bland dem finns smederna Brokk och Sindre som tillverkat många av gudarnas föremål.
Jättarna
bor i Utgård. Där är det kallt och mörkt. Rimtursar är jättar från köldens rike Nifelheim som hotar världen med den eviga vinter som föregår Ragnarök.
Asynjorna
är kvinnliga gudar som har något eller några områden som de är speciellt kunniga inom. Några av dessa är:
Frigg är Odens hustru, Asgårds synska drottning och den förnämsta av asynjorna. I berättelserna om gudarna skildras hon som jämbördig med Oden. De får tillsammans sex söner och en dotter. Frigg är gudinnan över äktenskapet.
Freja som är den ömma kärlekens gudinna. Hon har åtta systrar och en bror, Frej. Freja färdas i en vagn dragen av katter och står mycket högt i rang.
Sol som också kallades Sunna eller Sunne är den asynja som för solens vagn över himlen. Gudarna låter Sol köra solens vagn, kallad Alfrödull, som de skapat för att lysa upp världarna, med hästarna Arvaker och Allsvinn.
Andra asynjor med var sina särskilda ansvarsområden är Saga, Eir, Gondul, Gefjon, Gna, Fulla, Sjöfn, Lofn, Var, Vör, Syn, Lin, Snotra, Bil, Jord och Rind.
Valkyriorna
är ett kvinnligt andeväsen som vid slagfälten i Midgård valde ut de krigare som skulle dö och förde dem sedan med sig till Valhall. Förutom uppgifterna på slagfältet så betjänade de de fallna krigarna vid festerna i Valhall. Det var de som serverade gudarna och hjältarna mjöd och fläsk.
Särimner
är den galt som står för fläsket till de fallna kämparna i Valhall. Särimner slaktades varje dag och blev uppäten, för att nästa dag återuppstå hel och levande, redo att åter bli slaktad. Villkoret var att alla ben skulle samlas ihop efter förtäringen, inte något fick saknas.
BLOT SOM KULTHANDLING
Blot är ett offer i
nordisk religion som syftar till att vinna gudars eller alvers
välvilja så att de uppfyller dens önskemål, som genomför
blotet. Ordet har den ungefärliga betydelsen "dyrka,
tillbedja", och "offra".
Troligen har ordet ursprungsbetydelsen "åkalla med besvärjelse
eller offer". Ett blot går i princip ut på att helga maten
och bjuda in gudarna till måltiden. Några av de mest kända bloten
är höstblot, julblot och vårblot.
Avgudadyrkan vid Gamla Upsala, enligt Adam av Bremen
Tor
var den mäktigaste av dem och härskade över åska och blixt, vind
och regn, solsken och gröda. Han var placerad i mitten med en spira
i sin hand, och på hans sidor satt Oden, krigsguden, i full
beväpning och Frej, freds- och kärleksguden, försedd med en väldig
stående manslem. Alla de hedniska gudarna är tilldelade präster
som frambär folkets offer. Om farsoter eller hungersnöd hotar
offrar man till Tor, vid krig till Oden och vid bröllop till Frej.
Vart nionde år har man niodagarsblot, en gemensam fest där folk från hela sveariket deltar. Då offrar man nio stycken av varje varelse av manligt kön, även människor, och kropparna hängs upp i en lund nära templet. Ingen får utebli från dessa blot och alla sänder gåvor till helgedomen, såväl kungarna som folket. De som antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande, något som är grymmare än varje straff.”
TRE SAGOR UR GUDARNAS LIV
Om hur Loke med argan list dödar Balder
Balder hade under en tid haft onda drömmar. Detta gjorde Oden orolig och han red till Hel, där han fick reda på att Balder snart väntades dit. Frigg fick nu färdas vida omkring och be allt hon såg att inte skada hennes son. Eftersom löftet gavs överallt verkade bekymret vara ur världen. Gudarna roade sig då med att kasta spjut och stenar mot Balder, eftersom han ju var osårbar.
Alla älskade Balder, utom Loke. Han hade fått reda på att Frigg glömt att fråga en liten mistel som växte väster om Valhall. Då gav sig Loke dit, plockade misteln och skar till en pil av den. Sedan frågade han Balders blinde bror Höder varför han inte roade sig med de andra. Höder svarade att han ju inte kunde se att skjuta eller kasta. Loke gav honom då mistelpilen och hjälpte honom att spänna bågen mot Balder, vilket blev Balders bane.
Balder fick en ståtlig begravning i sitt skepp Ringhorne. Det skulle skickas till havs och stickas i brand men ingen kunde rubba det. Gudarna skickade då efter jättinnan Hyrrokkin, som kom ridande på en varg med en huggorm som töm. Hon behövde bara knuffa till skeppet en gång, så gled det ut till havs. Tor ville passa på att dräpa Hyrrokkin, men de andra gudarna vädjade för henne.
När Balders kropp lades på skeppet brast hans hustru Nannas hjärta, och hennes kropp lades bredvid Balders, liksom hans häst. Oden lade dit sin guldring Draupner och i Balders öra viskade Oden hemliga ord. Till slut vigde Tor skeppet med sin hammare, och det började brinna.
Oden hade ännu en son som hette Hermod. Denne skickades nu till Hel, med tillsägelse att göra allt som stod i hans makt för att föra Balder åter till de levandes land. Nio dagar och nio nätter red han, genom mörka dalar och över de dödas flod. Han kom så fram till Hel, som sade att hon skulle låta Balder återvända om varje ting och varje väsen i världen skulle begråta honom. Och det gjorde alla utom en gammal jättinna som sade sig heta Töck och därmed var Balder dömd att stanna i Hel.
Nu var det ju så, att blodshämnden är en helig plikt, för gudar likaväl som för människor. Balders direkte baneman var Höder, visserligen ofrivilligt men i alla fall. Balders indirekte baneman och anstiftare till dådet var Loke, och dessutom troddes Töck vara Loke i förklädnad. Men ingen av gudarna kände sig lämpad att dräpa Höder, så en ny hämnare måste anskaffas och den saken åtog sig Oden. Med hjälp av sin slughet lyckades Oden närma sig en jättejungfru som hette Rind, och nio månader sedan föddes Vale. Vale var bara en natt gammal när han dödade Höder och sände honom till Hel.
Mest skyldig var i alla fall Loke. Han flydde nu till Franangers fors, där han i gestalt av en lax simmade upp- och nedströms. Gudarna tillverkade nu ett nät, en konst som Loke lärt dem, och gick först nedströms. Men laxen Loke stannade mellan två stenar, och nätet gled över honom. Gudarna hängde då tyngder i nätets nederkant och försökte igen. Loke simmade framför nätet tills de kom till älvens utlopp, då han vände om och hoppade över nätet. Gudarna vände också och följde honom uppströms men nu vadade Tor mitt i strömmen. När de kom till ett ställe där Loke inte kom förbi försökte han hoppa över nätet igen, men nu fick Tor tag i honom, strax före stjärtfenan. Sedan den dagen är alla laxar smala om stjärten.
Nu fördes Loke i mänsklig gestalt till en grotta, lades på tre klipphällar som ställts på kant, och bands med tarmarna efter en av sina egna söner. Över honom hängdes en orm, vars etter skall droppa i ansiktet. Men hans trogna hustru Sigyn håller en skål över hans ansikte för att fånga upp giftet. Ibland blir skålen dock full och måste tömmas. Då får Loke ettret i ansiktet och skakar och skälver, och jorden med honom. Detta är orsaken till jordskalv.
Om hur Fenrisulven fjättrades
Fenrisulven var namnet på en väldig varg. Han var son till Loke och en jättinna som hette Angerboda. Fenrisulvens syskon var Midgårdsormen, Hel, Sleipner och Narfe.
När Fenrisulven växte upp i Asgård var han till en början en harmlös varelse. Snart blev han dock ett jättelikt monster som skrämde till och med asarna. Dessa enades om att, för allas säkerhet, Fenrisulven måste bindas. Detta kunde nu inte ske med våld, därtill var ulven för stark, utan asarna beslöt att utnyttja Fenrisulvens fåfänga och visade honom en stor och tung kedja. De sa att han var den starkaste av dem alla om han lyckades slita sönder den. Ulven slet utan ansträngning sönder kedjan. Man försökte med en ännu starkare kedja, dock med samma nedslående resultat.
Här hjälpte nog inget annat än magi och ett uppdrag gick till dvärgarna att tillverka ett rep av bergens rötter, kattens buller, björnens senor, fiskarnas andedräkt, kvinnors skägg och fåglars spott. Färdigt såg det endast ut som ett silkessnöre, men ingen kraft i hela världen kunde slita sönder det och de kallade det för Gleipner. Ulven anade att det var något lurt på gång och trodde nog att det var magi i snöret. De fick inte lägga det runt hans huvud förrän någon av dem la sin hand i hans gap som pant. Tyr var den ende som vågade och vargen blev så bunden under glam och skratt. När ulven upptäckte att han blivit lurad bet han av Tyrs hand.
Sedan den dagen sitter Fenrisulven bunden i Jotunheim med ett svärd i munnen, med udden upp i överkäken. Ifrån bestens gap så rinner det fragda som bildar ån Von. Här sitter den nu och ylar till Ragnarök, då den skall slita sig loss och kämpa, tillsammans med Loke, Midgårdsormen och andra onda väsen.
Om hur Tor och Hymer beger sig på fiskafänge
En dag hade Tor begett sig till jättarnas land. Med sig hade han Tyr och syftet med resan var att besöka Tyrs styvfar Hymer. Hymer hade en stor kittel, Sjökokaren, som var en mil djup. Den ville asarna låna till Ägirs ölgillen. Tyrs mor, en ljus och gyllene kvinna, tog emot dem och bad dem att gömma sig bakom de andra kittlarna tills Hymer kom hem. När Hymer senare på dagen kom hem från sin sjöfärd med istapparna glittrande i skägget, märke han genast att något inte var som det skulle.
Hans
eldblick krossade alla kärlen förutom Sjökokaren och asarna
tittade fram. Hymer blängde på dem, men bjöd dem sedan på
kvällsmat. Tor åt ensam två oxar. Nästa dag ville den snåle
jätten att Tor skulle följa med honom och fiska, bete fick han
skaffa själv. Tor gick då ut i Hymers beteshage och vred nacken av
den kraftiga tjuren Himinrjod.
De rodde ut på sjön i en liten
eka. Efter ett tag tyckte jätten att de kommit tillräckligt långt
ut, men Tor rodde vidare. När han äntligen lade upp årorna hade
Hymer från förstäven redan hunnit fånga in flera valar. Tor
kastade ut från aktern och efter ett tag kände han hur det nappade.
Tor började hala upp fisken, men det var ingen fisk, utan självaste
Midgårdsormen. Tor drog upp Mjölner och skulle precis kasta då
Hymer skräckslaget skar av fiskelinan med sin kniv.
Midgårdsormen försvann ner i vattnet. Tor blev arg och smällde till Hymer så han föll ur båten och blev tvungen att simma hem. Tor hade trampat igenom båten när han tog spjärn för att få upp Midgårdsormen så väl hemkommen blev han tvungen att lyfta upp båten för att tömma den på vatten.
Sedan bar han hem båten till Hymer. Jätten sade då att åtminstone ingen kunde kalla sig stark som inte kunde krossa hans glaskalk. Tor försökte genast, men han lyckades inte förän han på Tyrs mors inrådan kastade glaskalken mot Hymers järnhårda panna. Glaskalken splittrades och asarna begav sig hemåt.
Sjökokaren bar Tor över sig så att handtaget slog mot hälarna för varje steg han tog. När de gått en bit sade Tyr att Hymer och en masssa andra jättar kom rännades efter dem. Tor tog då av sig kitteln och dräpte dem alla. Sedan fortsatte de hem till Ägir för att låna honom den stora kitteln.
RAGNARÖK
Ragnarök refererar till en serie händelser som förutspås leda till jordens undergång. Detta innebär många gudars och andra mytologiska personers död, inklusive Odens, Tors, Frejs, Heimdalls och Lokes. Till detta kommer ett antal naturkatastrofer, med bland annat en översvämning som ställer hela världen under vatten. Därefter reser sig världen igen, varvid de överlevande gudarna slår sig samman. Samtidigt utgör de enda överlevande människorna, en man och en kvinna, förutsättningen för en ny befolkning.
Först kommer fimbulvintern i tre år, och därefter krig. Tre tuppar gal – en hos asarna, en hos jättarna och en hos Hel. Det blir översvämning och skeppet Nagelfar kommer loss. Heimdall blåser i Gjallarhornet. Fenrisulven, Midgårdsormen, jättarna och Loke samlas för att kämpa mot gudarna.
Kampen står på Vigrids tusenmilaslätt. Här slukar nu Fenrisulven Oden, men Vidar hämnas sin fader genom att bända isär ulvens käkar. Tor dräper Midgårdsormen, men han hinner inte ta mer än nio steg innan han själv faller död till marken, dödad av ormens gift. Heimdall och Loke spetsar varandra med sina spjut. Varghunden Garm äter upp en av Odens söner, Tyr, men blir själv spetsad inifrån av Tyrs svärd. Frej driver ett hjorthorn genom jätten Surts öga, men blir kluven av Surts eldsvärd. Bergen rämnar och haven störtar in över land, men Yggdrasil består. Sedan Surt satt världen i brand sjunker den till havets botten. Men Nidavallen finns kvar, och där samlas de överlevande.
När Ragnarök sedan är över, går två överlevande människor, Liv och Livtrasir, iland och börjar det nya livet i det nya Midgård, den värld som skapas efter Ragnarök. De överlevande gudarna är bland annat Tors söner Mode och Magne samt Odens söner Vidar, Balder och Höder, och de flesta av asynjorna. En ny era stundar, och den skall ledas av Balder, som kommit åter från dödsriket.
OM DU VILL VETA MERA OM VÄRLDENS SKAPELSE
OCH VAD GUDARNA HADE FÖR SIG: GÅ TILL
DE GAMLA GUDARNA www.grottekvarn.n.nu
Välkommen till min
hemsida, ditt besök
i den historiska
världen är gratis.
Ultima Thule, benämning
Vergilius använde för
landet långt i norr,
vid jordskivans kant.
Völvan var en mytisk
varelse, som kunde se
allt, i alla tider.
Välkommen ochså till
min hemsida
DE GAMLA GUDARNA
www.grottekvarn.n.nu
För dig som vill veta mer
om symboler, vikingatida
gudar, sagor eller forntida
ritualer, se
www.nordisk-mytologi.se
Senast ändrad 11-08-10
Kontakt