• Hem
• Innehåll
• Intro
• Bok I
• Bok II
• Bok III
• Bok IV
• Kungarna
• Gudarna
• Källor

Bok Iv

 Kaffebeslaget.

MOT NYA TIDER

Mot århundradets slut utvecklades vaccin mot smittkoppor, men annars blev de nu följande åren kring sekelskiftet en mörk period. För att förhindra spridning av revolutionära idéer upphävdes i praktiken tryckfrihetsförordningen, genom en s.k. förklaring till hur förordningen skulle tolkas. Stor vaksamhet upprätthölls också mot opassande tankar eller nyheter inom det kyrkliga livet. Den gustavianska tiden efterträddes nu av polisvälde, byråkrati och pedanteri.

 

Hertig Karl regent (År 1792)

Vid tiden för kungens död var Gustav Adolf tretton år gammal och under tiden fram till hans myndighetsdag tillsattes Gustav III:s äldre bror, hertig Karl, som förmyndare och regent. Kungen hade i ett tillägg till sitt testamente begärt att de som satt i regeringen, hans förtrogna och vänner, skulle få permanenta platser i den kommande förmyndarregeringen. En av de första åtgärder hertig Karl nu genomförde, var att utnämna dessa personer till mindre inflytelserika tjänster.

I stället utsåg han nya medhjälpare, många gånger personer som varit ovänner till Gustav III. En sådan var den tidigare hovmannen Gustaf Adolf Reuterholm, som ansåg sig ha ett nedärvt sinne för det övernaturliga och hade gjort ett starkt intryck på hertig Karl.

 

När Reuterholm styrde

I början av juli anlände Reuterholm till Stockholm och av hertig Karl utnämndes han omgående till president i Kammarrätten, en post som gav honom insyn i alla regeringsärenden, men inget ansvar för de beslut som fattades.

Genom sitt inflytande över hertig Karl blev det nu så att Reuterholm fick den egentliga makten i Sverige. Han hade alla egenskaper som regenten saknade: arbetsförmåga, karaktär, nykterhet, ordningssinne, viljestyrka och energi. Att han sedan också hade andarna med sig var väl förmodligen en pluspoäng.

Ett par av Reuterholms första och faktiskt mera populära åtgärder var, att den som överlämnade en skrivelse till en myndighet inte längre behövde falla på knä. En ny tryckfrihetsförordning utkom också, där en av förändringarna var att alla tryckalster måste vara försedda med uppgift om vem som var upphovsman. En paragraf som gäller än i dag, och som genom åren varit ett utmärkt sätt att hålla reda på vilka som låg bakom misshagliga trycksaker... Nu utkom i alla fall en mängd radikala politiska skrifter och överallt i landet uppkom politiska klubbar där revolutionen diskuterades och regeringen kritiserades.

Stockholm 1793 präglades av tumult och bråk på gatorna och i början av januari förbjöd regeringen alla klubbar och privata sammankomster. Reuterholm fick gehör för sin önskan att utöka den hemliga polisen, som redan tidigare hade sina spioner nästan överallt. Nu infördes ett formligt polisvälde, Liljensparre avskedades och i stället blev det Reuterholms vän Göran Vilhelm Lode som fick kontroll över polisorganisationen.

 

Kaffeförbudet (År 1794)

En åtgärd som måste ha medfört mycket extra arbete för polisspionerna, var den överflödsförordning som bl.a. förbjöd spel och dobbel samt innebar totalförbud för den populära drycken kaffe. Att koka eller dricka kaffe kunde, om man blev ertappad, medföra dryga böter.

De flesta försökte, var och en på sitt sätt, att bryta mot förbudet. Självaste änkedrottningen förklarade att hon absolut inte tänkte avstå från sitt kaffe. Utländska diplomater inrättade, under skydd av sin diplomatiska immunitet, en kaffeklubb. Detta kunde kanske ha gått an, men även inbjudna svenskar kunde här helt ohämmat få njuta av den förbjudna drycken.

När Reuterholm hörde talas om detta, förbjöd han diplomaterna att servera kaffe. Det gav upphov till diplomatiska förvecklingar som så småningom ledde till att de flesta av de utländska sändebuden lämnade Sverige.

 

Förlovning med förhinder

Redan Gustav III hade haft funderingar om kronprinsens äktenskapliga framtid och efter förhandlingar med Rysslands kejsarinna, Katarina II (den stora), hade hennes sondotter Alexandra utsetts till Gustav Adolfs blivande brud. Nu tillstötte emellertid politiska problem, eftersom Sverige och Danmark ingick en pakt, som minskade de båda ländernas beroende av Ryssland. Detta upprörde Katarina så till den grad, att hon avbröt vidare förlovningsdiskussioner.

Reuterholm började då se sig om efter andra äktenskapsalternativ för kungen och valet föll på Lovisa Charlotta av Mecklenburg-Schwerin. Kontraktet undertecknades och Lovisa började lära sig svenska. Men så kom rapporter från den nedresta svenska delegationen; flickan var inte bara tjock utan dessutom snedväxt och låghalt!

Gustav Adolf ångrade sitt äktenskapslöfte och i april meddelades att förlovningen med den tyska prinsessan var uppskjuten på obestämd tid. Samtidigt gjordes sonderingar ifall inte kejsarinnan kunde tänka sig ta upp nya förhandlingar. Katarina meddelade då att detta kunde gå för sig ifall kungen själv och hertig Karl infann sig i S:t Petersburg. Trots att det kändes en smula förödmjukande att själv, som någon slags vasall, komma till Ryssland, anlände de i augusti tillsammans med Reuterholm och en stor delegation.

Förutom sedvanliga fester och politiska förhandlingar fick nu Gustav Adolf tillfälle att själv träffa Alexandra och på det personliga planet föll det mycket väl ut. Ett hinder var dock att Alexandra inte var lutheran. Till detta kom detaljerna i det politiska vänskapsfördrag som skulle undertecknas.

Den 22 september skulle förlovningen kungöras och det rysk-svenska fördraget undertecknas. Nu visade det sig dock att Gustav Adolf inte ansåg sig kunna skriva under det dokument som den ryske ministern upprättat. I stället skrev han ett brev till Katarina där han lovade hålla ingångna muntliga löften, under förbehåll att de inte stred mot svensk lag. Katarina II blev rasande över denna oförskämdhet och i och med det blev det återigen låsta positioner.

Av alla positiva reaktioner som mötte honom fick Gustav Adolf bekräftelse på att han handlat rätt, som vågat trotsa den mäktiga kejsarinnan av Ryssland. Styrkt av detta gav han Reuterholm en rejäl utskällning för alla fel som begåtts under förmyndarregeringen och meddelade att hans tjänster inte skulle behövas i fortsättningen.

 

Kungen bildar familj

Vid arton år och uppnådd myndighetsålder var Gustav IV Adolf enligt samtida vittnen ”lång och smärt, såg ädel, klok och mild ut, och hade trots sin ungdom något majestätiskt och stolt i sitt uttryck”. Mindre positivt var att han var stel och byråkratisk, höll strikt på etiketten och hade oböjliga principiella åsikter, som gjorde att han var mycket svår att samarbeta med.

Festerna på Stockholms slott blev trista tillställningar. Här kunde det hända att gästerna inte fick sitta, eftersom kungen själv behagade stå och man fick inte prata eftersom kungen var tyst. Den som visade opassande munterhet genom att skratta kunde räkna med att inte bli inbjuden till slottet fler gånger – vilket dock de flesta nog såg som en förmån att slippa.

En kung bör ha en drottning, om inte annat för tronföljdens skull. När Gustav Adolf var i S:t Petersburg hade han fått syn på ett porträtt av prins Alexanders svägerska, den femton år gamla Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden. Efter sedvanliga förhandlingar med Fredrikas far, arvfursten Karl Ludvig av Baden, skedde vigseln i Stralsund, där sändebudet Evert Taube fick representera brudgummen.

Den första tiden vid det stränga och allvarliga hovet i Stockholm var påfrestande för Fredrika. Emellertid fick hon snart annat att tänka på, eftersom kungen hade stor erotisk aptit och kungaparets samliv skedde så energiskt att det emellanåt väckte pinsam uppmärksamhet. Detta resulteradei alla fall så småningom i fem barn, varav kronprins Gustav var det äldsta.

 

Hungersnöd och oroligheter (År 1798)

De år som närmast följde blev svåra, med missväxt, hungersnöd och brist på praktiskt taget allt, inte minst pengar. Ute i Europa låg Frankrike och England i krig och britterna blockerade sjöfarten, vilket hade till följd att även svenska handelsfartyg inte släpptes fram, eller tvingades kvar i brittiska hamnar.

Franska revolutionen hade inte gått obemärkt förbi och överallt i landet förekom oroligheter och upplopp. Läget var allvarligt och kungen beslöt sig för att sammankalla en riksdag. För att inte alltför många delegater skulle kunna ta sig dit och försvåra förhandlingarna valde han att, mitt i vintern, förlägga riksdagen till den lilla staden Norrköping.

Riksdagens huvuduppgift blev att genomföra en myntrealisation. Situationen var, i detta nådens år 1800, sådan att det verkliga värdet av sedlarna bara var hälften av vad som stod tryckt på dem. En rad nya skatter föreslogs för att finansiera detta. Förhandlingarna blev stormiga, bl.a. om den nya förmögenhetsskatten och flera adelsmän avsade sig sitt adelskap. Ett beslut som togs av Gustav Adolf var att den tyska besittningen Wismar pantsattes. Detta skulle komma att ge statskassan ett tillskott på en och en kvarts miljon riksdaler. Mot slutet av riksdagen kröntes kungaparet under en, enligt Axel von Fersen ganska trist tillställning där, inte ens ett leve utbringades.

Under alla förhållanden blev det nu så, att de ekonomiska reformer som föreslagits så småningom resulterade i bättre ekonomi för landet och Sverige kunde återinföra silvermyntfoten.

 

Utrikespolitisk balansgång

Utrikespolitiskt befann sig Sverige i ett ömtåligt läge, klämt mellan Frankrike och Ryssland. Gustav IV Adolf var med sitt kantiga och kompromisslösa sätt inte alltid den bäst lämpade att sköta svåra utrikespolitiska förhandlingar. Napoleon Bonaparte var en person som kungen kände verkligt stor avsky för och han försökte skapa en allians mot Bonaparte. Detta väckte den franska revolutionsregeringens vrede och hade till följd att alla svenska fartyg som befann sig i franska hamnar beslagtogs.

Regent i Ryssland var nu tsar Paul och vid sekelskiftet 1800 hade han anslutit sig till Frankrikes fiender. Ett väpnat neutralitetsförbund slöts mellan Sverige, Ryssland, Danmark och Preussen men förbundet tolkades av England som en fientlig handling, eftersom det innefattade handeln på världshaven och tillgången till Öresund. De ockuperade Saint-Barthélemy samt de närbelägna danska kolonierna och en attack mot Danmark och Sverige kunde väntas.

I april kom amiral Nelson och den brittiska flottan in i Öresund, väl utom räckhåll för Kronoborgs kanoner. Den svenska flottan låg kvar i Karlskrona, fördröjd av senfärdighet och motvind. Efter ett intensivt bombardemang mot Köpenhamn gav danskarna upp och britterna seglade vidare mot Karlskrona. I ett brev (på engelska) uppmanades Gustav IV Adolf att säga upp neutralitetspakten med Ryssland, annars skulle den svenska flottan utplånas. Kungen gav brevsvar (på svenska) att han inte kunde svika ingångna avtal, men gärna diskuterade andra lösningar.

Plötsligt satte den brittiska flottan segel och avlägsnade sig. Det som denna gång räddade den svenska flottan var att tsar Paul blivit mördad och hans son Alexander (Gustav Adolfs svåger) tillträtt. Alexander var inte lika kinkig med ingångna avtal och ville gärna ha fred med England, så neutralitetspakten var nu ändå bruten.

Eftersom England var Sveriges största enskilda handelspartner var det brådskande att komma på god fot med britterna igen och sedan svenskarna skrivit på en konvention fick vi tillbaka Saint-Barthélemy och dessutom två ostindiefarare

Under sommaren 1803 vistades Gustav IV Adolf och drottning Fredrika vid det furstliga palatset i Karlsruhe och under den tiden fick kungen uppleva hur en fransk kommandostyrka vid en räd kidnappade en landsflyktig fransk greve och förde honom till Frankrike, där han sedan avrättades. Som en demonstration mot Bonaparte, erbjöd Gustav Adolf den tidigare avrättade franske kungens båda landsflyktiga bröder och en brorson att slå sig ned i Sverige.

 

Framgångar för Napoleon

Napoleon lät vid denna tidpunkt kröna sig till kejsare men Sverige vägrade att erkänna honom och Gustav Adolf började resa runt till olika furstar i Tyskland och varna för det hot som Napoleon utgjorde. Alla höll inte med honom, den österrikiske kejsaren t.ex. tyckte det var bra att folkmakten var bruten i Frankrike och att de fått monarkin åter.

Väl åter i Sverige vidtog förhandlingar med England som ville ha med Sverige i en väpnad koalition mot Frankrike. Österrike, Ryssland och Preussen var redan med och Svenska Pommern skulle kunna utgöra ett viktigt basområde för militära insatser i norra Tyskland. De avslutande förhandlingarna hölls på Bäckaskogs slott i Skåne, i oktober 1805 var allting klart och Sverige förklarade krig mot Frankrike.

Krigsplanen var att Gustav Adolf med femtiotusen man allierade trupper skulle rycka in i Holland. De skulle därmed binda upp betydande franska styrkor under tiden österrikare och ryssar utkämpade huvudstriderna i södra Tyskland. Det hela blev ett fiasko och Gustav Adolf drog sig tillbaka till Pommern, där han innan han åkte hem passade på att försvenska området med svenska lagar, svensk kyrkoordning och svensk författning samt avskaffade han livegenskapen för de pommerska bönderna.

Under tiden firade Napoleon nya framgångar och en liten svensk styrka som lämnats på tysk mark blev besegrade och tillfångatagna av den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte. De svenska fångarna blev mycket väl behandlade och Bernadotte gjorde ett synnerligen gott intryck på svenskarnas befälhavare.

Franska trupper ryckte nu in i Svenska Pommern. Stralsund belägrades, men höll stånd till dess att svenskarna kunde göra ett utfall och driva undan fransmännen. Hade de nöjt sig med det hade allt varit gott och väl, men de tog upp förföljandet, besegrades och måste under stora förluster dra sig tillbaka.

I maj 1807 hade Gustav Adolf träffat nya överenskommelser med Preussen och England. Med förenade brittiska, ryska, svenska och preussiska styrkor skulle han göra en förnyad attack mot Napoleon.

Tyvärr var den franske härföraren även denna gång den som slog till först och

i juni besegrade han ryssarna och preussarna, fred slöts i Tilsit i början av juli. Villkoren i denna fred var länge av ganska hemlig natur, men i princip delade Napoleon och Alexander upp Europa i intresseområden, där Sverige-Finland kom att tillhöra det ryska området.

Gustav IV Adolf var inte den som gav upp och till förtvivlan för sina militära rådgivare sa kungen upp den vapenvila som nu rådde. En fransk armé ryckte åter in i Svenska Pommern och Stralsund belägrades. Det var endast tack vare att överbefälhavaren var en skicklig förhandlare som den svenska krigsstyrkan kunde återgå till Sverige. Efter det att Danmark senare anslutit sig Frankrike, blev Gustav IV Adolf allt mer fanatiskt övertygad om att Napoleons segertåg måste stoppas.

 

Ryssland anfaller och Finland förloras (År 1808)

Tsar Alexander föreslog nu Gustav IV Adolf att försona sig med Napoleon, men utan framgång. Ett annat förslag var att Sverige och Ryssland i samverkan skulle skydda Östersjön. Detta kunde dock inte kungen gå med på, av hänsyn till England.

Nu tröttnade kejsar Alexander på att försöka komma överens med sin svåger och med bifall från Napoleon marscherade ryska trupper upp vid Finlands gräns. I slutet av februari gick de till anfall mot Finland. I mars kom en krigsförklaring också från Danmark, där franska trupper under befäl av marskalk Bernadotte förberedde en invasion av Skåne.

Försvaret i Finland var dåligt organiserat och den militära ledningen ganska oduglig. Ryssarna var underlägsna i antal, men det rådde en överdriven uppfattning om de ryska truppernas styrka. Svenskarna drog sig undan mot norr och i april träffade befälhavaren på Sveaborg en överenskommelse med ryssarna om att kapitulera. Under slutet av april bytte dock svenskarna strategi och i stället för den ständiga reträtten gjordes nu tappra motanfall och en stor del av mellersta Finland återtogs.

Samtidigt som detta skedde skulle Sverige med brittiskt stöd göra ett anfall mot Norge. Nu blev det emellertid så, att de brittiska hjälptrupperna aldrig kom iland och i de strider som förekom uppnåddes inga avgörande resultat.

I Finland var förhållandena svåra, hjälpen från Sverige otillräcklig och Sveaborgs kapitulation hade verkligen inte gjort situationen bättre. Ryssarna gick på nytt offensivt fram, under hösten började svenskarna åter retirera mot norr och i november var Finland definitivt förlorat.

 

Gustav IV Adolf tillfångatas och avsätts (År 1809)

Allmän förvirring rådde under våren och många bland landets främsta ämbetsmän och officerare gav kungen skulden för alla olyckor som drabbat landet.

Nu började man aktivt planera hans avlägsnande och på morgonen den 13 mars överrumplades och tillfångatogs kungen av några officerare som steg in i hans sängkammare. Gustav Adolf drog sin värja, men blev genast avväpnad. Han bad då officerarna avlägsna sig under tiden han blev påklädd. När de gått ur rummet passade kungen på att fly genom en lönndörr, men han greps snart på nytt och bars skrikande och under våldsamma kräkningsanfall åter upp till slottet.

Sedan kungen blivit satt i tryggt förvar på Gripsholms slott, fick hertig Karl på nytt träda in som riksföreståndare. Gustav Adolf hölls i ganska mild fångenskap till dess att en riksdag hunnit samlas för att avsätta honom.

Samtidigt som kungen greps inledde ryssarna nya framstötar mot Sverige och när riksdagen samlats hotades landet från flera håll. Ryssarna hade kommit över isen från Vasa, mot Umeå. När som helst kunde de också komma från Åland mot Stockholm och i söder hotade danskar och fransmän.

Vid den följande riksdagen blev kungen formellt avsatt och gick i landsflykt till Schweiz. En ny regeringsform antogs och här försökte man förhindra att tidigare misstag upprepades, det beslöts bl.a. att kungen var tvungen att i alla frågor höra sina rådgivare, statsråden. Riksdagen beslöt också att, till dess ett nytt kungaval kunnat genomföras, välja den gamle och ganska senile hertig Karl till kung, under namnet Karl XIII.

Två dominerande problem måste nu lösas; först och främst måste Sverige få fred och eftersom valet av Karl XIII var en tillfällighetslösning behövdes en tronföljare.

Under september slöts en dyrbar fred med Ryssland och Sverige var tvunget att avträda hela Finland, Åland och det nordöstligaste hörnet av egentliga Sverige. Med Danmark slöts fred utan landavträdelser och snart uppnåddes även fred med Frankrike.

 

Vem skulle bli tronföljare? (År 1810)

Det fanns många förslag till tänkbara kandidater, bl.a. Gustav IV Adolfs son Gustav, men slutligen gick budet till den danske prinsen Kristian August som accepterade och valdes till svensk tronföljare, sedan han bytt namn till Karl August. I slutet av maj drabbades dock Karl August av ett slaganfall och dog omedelbart. Det plötsliga dödsfallet gav naturligtvis upphov till vilda rykten. Ett av dem var att tronföljaren blivit mördad av gustavianerna, d.v.s. den politiska gren som önskat Gustav som tronföljare.

En av gustavianerna var Axel von Fersen, som företrätt Sverige vid det franska hovet. Han hade stått det franska kungaparet, och kanske speciellt drottningen Marie Antoinette, nära.

Under Karl Augusts begravningståg uppstod våldsamma pöbelupplopp och von Fersen drogs ut ur sin vagn och misshandlades till döds, utan att någon av de närvarande militärerna ingrep för att rädda honom.

Efter dessa händelser var det nu bara att söka nya utvägar, men plötsligt tog hela frågan en ny och överraskande vändning. En ung svensk löjtnant, Karl Otto Mörner, hade på eget initiativ sökt upp den framgångsrike fältherren Jean Baptiste Bernadotte och föreslagit honom att bli svensk tronföljare. Sedan han sagt sig vara intresserad åkte Mörner hem till Sverige för att lansera sin idé.

Riksråden såg vissa fördelar i planen, bl.a. trodde man väl att den franske kejsaren skulle se välvilligt på en fransman som svensk kung. Napoleon gav också sitt bifall och vid en riksdag som i augusti sammankallades i Örebro utsågs Bernadotte till svensk tronföljare. Snart anlände han under sitt nya namn, Karl Johan, till Sverige och adopterades som kronprins av den gamle Karl XIII.

I början av januari 1811 kom Karl Johans hustru, Désirée, och sonen Oscar till Sverige. Familjen började nu intensivplugga svenska, men Désirée tröttnade och snart också Karl Johan. Det gick ju alldeles utmärkt att klara sig med franska, som ju alla bildade människor kunde. Den som klarade språklektionerna med bravur var sonen Oscar, som inom ett års tid talade bra svenska. Désirée tröttnade inte bara på att lära sig svenska, hon tröttnade på vargarna och köldens land Sverige och i juni beslöt hon att återvända till Paris.

 

Götiska förbundet (År 1811)

En fosterländsk förening, som kallades för Götiska Förbundet bildades detta år. I stadgarna angavs att det skulle vara en broderlig förening av män, som ville återuppväcka den gamla götiska andan. En av medlemmarna var Erik Gustaf Geijer, som berättar om verksamheten, ”Vi har inrättat oss till ett sällskap, som träffas nästan dagligen, vi prata, röka och läsa götiska kämpasagor tillsammans. Vi kalla även varandra vid götiska namn, Kalle heter Torgny i vårt samfund och jag har fått ett ej mindre välljudande namn - man kallar mig Ejnar Tambaskjälver, en stor hjälte på sin tid .../... vi dricka ej ur glas utan ur horn och vi göra vikingafärder - till nästa krog”.

 

Nya krigsplaner smids

Redan under den gångna hösten hade Napoleon börjat ställa krav på Karl Johan och i november krävde han att Sverige skulle förklara krig mot England. För att vinna tid gick Sverige med på Napoleons krav och förklarade, i alla fall rent formellt (men knappast reellt), krig. Trots det föregivna kriget fortsatte smyghandeln med England ungefär på samma sätt som tidigare och inte ett enda skott avlossades.

Napoleon var inte den som nöjde sig med ett papperskrig. På nyåret 1812 lät han åter franska trupper besätta Pommern och Karl Johan svarade med att skriva av den statsskuld vi hade till länder som stod under fransk överhöghet. Samtidigt skedde en radikal försämring av relationerna mellan Frankrike och Ryssland, vilket gjorde att Karl Johan kunde uppvakta tsar Alexander med ett förslag om samverkan mellan Ryssland och Sverige.

I Sverige var den allmänna meningen att Finland skulle återtas, vilket inte alls kändes självklart för Karl Johan. Som militär såg han rent strategiskt på saken och för honom kändes tanken att införliva Norge med Sverige som en mera naturlig expansion. Samtidigt skulle då Östersjön utgöra en bra gränsmarkering österut.

Under sommaren slöt Sverige och Ryssland fred med England och under augusti gjorde Karl Johan och tsar Alexander en överenskommelse enligt vilken ryska trupper skulle stödja ett planerat svenskt anfall mot Danmark, som skulle tvingas avstå Norge. När detta var genomfört skulle Karl Johan leda svensk-ryska trupper till strid mot Napoleon.

Emellertid blev det så, att Napoleon under hösten ryckte in i Ryssland. Här möttes de av den brända jordens taktik och gick samma öde till mötes som Karl XII:s soldater gjort drygt hundra år tidigare. Den franska offensiven hade dock som följd att inga ryska hjälptrupper kom för att stödja Sveriges anfall mot Danmark.

 

Kriget mot Napoleon (År 1813)

Under våren och försommaren vann Napoleon betydande framgångar på tysk mark och Ryssland och Preussen krävde av Sverige trupper till undsättning. Nu var det ju så, att enligt avtalet som slutits med Ryssland skulle Sverige först få hjälp med anfallet mot Danmark, sedan skulle Sverige sluta sig till kriget mot Napoleon. Men nu var Karl Johan tvungen att byta ordningsföljd, eftersom Sveriges möjligheter att få hjälp med Norges erövring annars kunde äventyras.

Den 9 juni mötte därför Karl Johan tsar Alexander och Fredrik Vilhelm av Preussen och man gjorde man nu upp planer på hur fälttåget mot Napoleon skulle fortsättas. Karl Johan var den som hade kunskaper om franska armén och kännedom om Napoleons strategi och han rådde bl.a. sina medallierade att aldrig gå till drabbning när Napoleon själv förde befälet.

De allierades styrkor kom att bestå av tre olika krigshärar; den böhmiska, den schlesiska och nordarmén, den senare med ryska, preussiska och svenska armékårer under Karl Johans befäl.

I det första fältslaget, som gällde Berlins försvar, segrade Nordarmén och de franska förlusterna uppgick till omkring 20000 man. Karl Johan fick viss kritik, eftersom han under slaget i huvudsak använt tyska soldater. Själv ansåg han det logiskt eftersom det ju gällde preussens huvudstad och svenskarna ville han spara för andra uppgifter.

I det andra slaget, som stod den 6 september, vann Karl Johan med preussiska och ryska styrkor, understödda av svenskt artilleri, en ny stor seger, där de franska förlusterna blev omkring 26 000 man.

 

Den stora folkslakten i Leipzig

Ett tredje slag tog rum vid Leipzig den 18 och 19 oktober , där de allierade vann en avgörande seger. Slaget har gått till historien som ”Den stora folkslakten i Leipzig”. Ett ögonvittne skriver i ett brev ”Den oreda och den styggelse jag varit vittne till i Leipzig harva helt och hållit försatt mig i så elakt lynne, att jag ej kommit mig det ringaste före. Du kan ej föreställa dig något så ohyggligt som Leipzig. Föreställ dig det man räknar der 25,000 lik. Och redan stinker det kring hela staden, att alla luktorganer äro i högsta retelser. Men vidare! …”

 

Fälttåget mot Danmark

Efter dessa framgångar var det nu meningen att Karl Johan skulle vända sin armé mot Holland, men i stället avdelade han en del av Nordarmén och gick mot norr. Nu var det hög tid att genomföra fälttåget mot Danmark. När striderna mot Napoleon så småningom skulle vara avslutade, blev det kanske svårt att få sina allierades sympati för ett svenskt anfall mot Danmark.

Den 7 september 1814 slog han till mot de danska trupper som höll Holstein och efter en beslutsam kavalleriattack vid Bornhöved följde vapenvila och fred, som slöts i Kiel den 14 januari. Danmarks kung, Fredrik VI, anslöt sig till förbundet mot Napoleon och avträdde alla sina rättigheter och anspråk på Norge till Sverige. Som ersättning fick Danmark i stället en miljon riksdaler, svenska Pommern och furstendömet Rügen.

 

Norges anslutning (År 1814)

Karl Johans framgångsrika fälttåg och Norges förening med Sverige gav naturligtvis upphov till personlig popularitet för kronprinsen och allmänt jubel i Sverige. Men det var ingen som frågat norrmännen om deras åsikt. Under tiden de europeiska hamnarna varit blockerade hade Norge vant sig vid att leva isolerade från Danmark och utvecklat ett visst oberoende.

De blev nu inte alls glada eller tacksamma över att byta ut en dansk överhöghet mot en svensk. I Eidsvold antog en grundlagsstiftande församling en egen författning och den 17 maj utropades en kusin till danske kungen, Kristian Fredrik, till norsk kung. Vilken dag numera, som bekant, är Norges nationaldag.

Trots att Österrike, Ryssland, England och Preussen försökte övertyga Norge om att fredsöverenskommelsen i Kiel måste hållas och Norge anslutas till Sverige, mobiliserades den norska armén. Kampviljan var det inget fel på, men norrmännen var illa rustade och saknade krigserfarenhet. Ledningen måste ha insett att de inte hade en chans mot de stridsvana svenskarna.

Den 26 juli överlämnades den svenska krigsförklaringen. Flottan inledde med artilleriangrepp, samtidigt som svenska styrkor gick över gränsen på flera platser. Kriget blev kort och den 14 augusti gav norrmännen upp. Under den andra halvan av augusti fördes sega förhandlingar och Karl Johan, som helst hade sett en frivillig anslutning från Norge, ställde ganska generösa villkor.

Han godkände nästan alla punkter i den av norrmännen författade grundlagen. Kristian Fredrik avsade sig den norska kronan och Karl XIII valdes till Norges kung. Många oklarheter återstod, men föreningen av länderna var genomförd.

Unionsflaggan

ÅNGKRAFT OCH EMIGRATION

Nu, en bit in på 1800-talet inföll en kulturell blomstringstid. Verk av många skalder och författare såg dagens ljus; Fredrika Bremer, Emilie Flygare-Carlén, Erik Gustav Geijer och Esaias Tegnér, för att bara nämna några stycken. Industriellt befann sig Sverige ännu på en låg nivå, men mot mitten av århundradet vidtog en snabb teknikutveckling.

I början av februari 1818 dog Karl XIII och Karl XIV Johan efterträdde honom som Sveriges och Norges kung. Efter de framgångsrika insatserna mot Napoleon kunde nu Sverige betraktas, om inte som en stormakt, men i alla fall en nation med gott anseende. Vår nye kung var en klok och försiktig statsman, med förmåga att lotsa de förenade kungarikena förbi svårare konflikter med utlandet.

 

Mot nytt envälde?

Inrikespolitiskt hade han det svårare. Karl Johan kunde inte tala svenska, vilket skapade en grogrund för missförstånd och misstänksamhet. Man kan tycka att eftersom kungen kom från revolutionens Frankrike, skulle han vara positiv till reformer, men det var precis tvärtom. Han hade sett det kaos som alltför stor frihet kunde leda till och han var dessutom van att befalla och bli åtlydd.

Eftersom 1809 års regeringsform stadgade att alla beslut i rikets ärenden måste kontrasigneras av ansvarigt statsråd, valde Karl Johan sina statsråd med omsorg. Det blev personer som undvek att reta upp kungen med egna åsikter och därför utan protester skrev under förelagda dokument. Därför blev det också så att Karl Johan i praktiken tog nästan alla beslut på egen hand, helt oavsett vad riksdagen ansåg och ibland mot vad som stadgades i regeringsformen. Som en konsekvens började snart protester höras mot den rådande ordningen.

 

Freden, vaccinen och potäterna

Inte helt utan skäl kan man säga att Geijer hade rätt, när han sade att freden, vaccinen och ”potäterna” var en stor del av orsaken till den påtagliga befolkningstillväxt, som tog sin början från 1820-talets första hälft.

Sverige var i fråga om industrialisering fortfarande ett uland och när fattighjon och andra obesuttna inte kunde få arbete inom lantbruk eller industri, sökte de sig till städerna och då främst till Stockholm. Här minskade de arbetssökandes antal, inte för att de fått arbete, utan på grund av svält, dålig hygien och sjukdomar.

Potatisen hade haft det goda med sig att den blev ett väldigt betydelsefullt tillskott i kosten för befolkningen. Mindre bra var att den gick alldeles utmärkt att använda till framställning av brännvin. Och det söps något helt kopiöst i hela landet.

 

Begynnande folkrörelser (År 1820)

En del ansvarskännande personer insåg att det myckna brännvinsdrickandet utgjorde ett stort folkhälsoproblem och nykterhets- och frikyrkliga föreningar började bildas. Den invandrade skotten Samuel Owen grundade Sveriges första nykterhetsförening och kallade också hit sin landsman, George Scott, för att predika både nykterhet och metodistkyrkans lära. Några privata kristna budskap kunde inte den svenska kyrkan godta och med stöd av det s.k. konvertikelplakatet förbjöds Scotts församling. Trots en del motigheter utvecklades nykterhetsrörelsen snabbt och snart grundades en riksorganisation, där ingen mindre än kronprinsen var hedersledamot.

 

Krav på reformer

Ute i Europa förekom oroligheter på flera håll, och det påverkade stämningarna också här i Sverige. I tidningar och på möten klagade man över kungens egenmäktiga styrelsesätt och krävde flera reformer, bl.a. skulle den kringskurna tryckfriheten utvidgas och den gamla ståndsindelningen i riksdagen avskaffas, för att ersättas av en ny gemensam församling, som utsetts genom val. Andra viktiga frågor var att avskaffa skråsamhället och införa fri konkurrens, förbättrad folkundervisning samt en humanisering av rättsväsendet.

Att tidningar blev språkrör i den politiska debatten, var något av en nyhet. Tidigare hade tidningarna mest innehållit nyheter och annonser, men i den nya tidningen Aftonbladet, som år 1830 började ges ut av Lars Johan Hierta, kunde allmänheten läsa politiska uppsatser som speglade liberala åsikter.

Nu var det dock så, att regeringen hade rätt att dra in misshagliga tidningar och det var vad som drabbade Aftonbladet. Hierta lät sig dock inte tystas så lätt, utan inom kort utkom Det nya aftonbladet, sedan Det nyare aftonbladet, Det fjärde aftonbladet, o.s.v. Innan indragningsmakten avskaffades hade man hunnit till namnversion Det tjugosjätte aftonbladet.

 

Kolera! (År 1834)

Under sommaren drabbades Sverige av kolera och många tusen personer dog av den smittosamma sjukdomen. Läkarna var lika okunniga som alla andra om sjukdomens orsaker, men använde de behandlingsmetoder man var van vid; åderlåtning, laxermedel, opium och kräkmedel. Hjälpte inte det ena kanske det andra gjorde det t.ex ingnidning med peppar och terpentin.

Så småningom kom fallen med glesare mellanrum, för att till sist upphöra. För denna gång...

 

Liberalismen på frammarsch (År 1840)

Vid riksdagen lades nu ett förslag om att den gamla ordningen med fyra stånd skulle ersättas med en vald enkammarriksdag. Ännu var inte tiden mogen för en så stor förändring, men frågan var nu en gång väckt och skulle återkomma.

Ett par viktiga beslut som togs var dels departementsreformen, som innebar att alla statsråd skulle förestå var sitt departement, och dels att en allmän folkskola med skolplikt för alla barn skulle inrättas.

En del liberala förslag som inte fick bifall rörde ogifta kvinnors myndighetsålder, lika arvsrätt för söner och döttrar och avskaffande av offentliga spöstraff. Ett förslag som oppositionen framför allt inte lyckades genomdriva var att Karl Johan skulle abdikera till förmån för den mera liberale kronprinsen.

 

De första utvandrarna

Amerika var inget nytt begrepp i Sverige, eftersom vi redan på 1600-talet haft en koloni där. Kolonin blev inte långlivad och inte var det heller många svenskar som reste dit. Nu hade dock Sverige goda handelsförbindelser med Amerika där järn var en viktig svenska exportvara.

I den liberaliseringsvåg som svepte över landet var det många som passade på att följa med som passagerare på transportfartygen mellan Göteborg och New York. Till en början var det mest affärsmän eller tekniker som reste över för att studera det stora landet i väster men det blev också sådana som av religiösa skäl ville lämna landet och slå sig ner i Amerika.

En sådan grupp var profeten Erik Janssons anhängare. Han kom från Biskopskulla i Uppland och var en karismatisk sektledare, om vilken det sägs att han under sina predikningar förkunnade hemska förbannelser över de som inte anammade hans lära. På bilden bränner de misshagliga böcker som inte passade in i Janssons lära.

Religiöst fritänkeri fick inte fortgå ostraffat i Sverige och sedan han dömts till fängelse flydde han med sina anhängare, via Norge, till Amerika, där de grundade samhället ”Bishop Hill”.

Reseskildringar var på modet under denna tid och snart började amerikabrev publiceras i pressen. Sedan regeringen avskaffat tvånget för utlandsresenärer att ställa borgen, som säkerhet för att de skulle återvända, blev emigration möjlig också för lägre samhällsklasser.

 

Karl XIV Johan lämnar motvilligt över till Oscar I

När Karl Johan blivit åttioett år gammal blev han allvarligt sjuk, men han ville i det längsta behålla makten, eftersom han ansåg att Oscar hade alltför liberala åsikter. I början av februari var han dock för svag för att utföra något regeringsarbete och kronprins Oscar utnämndes till regent.

Den 8 mars 1844 avled Karl XIV och före begravningen som skulle ske i Storkyrkan, ställdes hans lik ut på lit de parade. Tusentals undersåtar trängdes för att se sin avlidne kung och rena kalabaliken hotade. Till sist måste ståthållaren på slottet, greve Horn, ingripa och huta åt folkmassorna ”Ni bär er åt så förbannat, att ni inte är värda, att man ställer till något roligt åt er!”.

 

Oscar I, kung över Sverige och Norge (1844)

Vår nyvordne kung Oscar I var fyrtiofyra år gammal, gift med Josefina och far till kronprins Karl, prins Gustaf, prins Oscar, prinsessan Eugénie och prins August. Han ansågs vara något av en konstnärsnatur och vid tiden för Karl XIV Johans död hade han nyligen avslutat ett förhållande med skådespelerskan Emelie Högqvist, som han låtit installera inom bekvämt räckhåll i en lägenhet vid Gustav Adolfs torg. Här var han värd vid tillställningar för konstnärer och politiska vänner, medan mera formella mottagningar skedde på slottet.

Många var det som nu hoppades på ett snabbt genomförande av de liberala idéerna och ganska många förändringar infördes också med Oscar som pådrivande kraft. Trots hårt motstånd drev han igenom att döttrar och söner skulle ha lika arvsrätt på landsbygden, liksom de redan nu hade i städerna. Ännu ett steg mot kvinnans frigörelse var att ogifta kvinnor blev myndiga vid tjugofem års ålder.

Han åstadkom också att en ny strafflag infördes, vilket innebar en betydande humanisering och de straff som framgent stod till förfogande var kort och gott: böter, fängelse eller dödsstraff genom halshuggning. I framtiden skulle inte heller fångarna inhysas i ohälsosamma fängelsehålor, utan hållas inlåsta, var och en i en egen cell.

En viktig reform som genomfördes på vägen mot näringsfrihet var att skråtvånget avskaffades. Det innebar stora förändringar, som bl.a. betydde att änkor och ogifta kvinnor kunde ha ett eget yrke. Ute i landsbygden blev det också, med vissa begränsningar, fritt att öppna lanthandel.

Trots dessa reformer var många av de liberala idéernas företrädare besvikna, eftersom ingen egentlig förändring hade skett ifråga om den politiska makten

 

Nödår och ”revolutionen” i Stockholm (År 1845)

Efter en ovanligt torr sommar fördubblades nästan priserna på spannmål och potatis och för att förbättra situationen införde Oscar en del exportbegränsande åtgärder. Ett par år senare var det dags igen. Skördarna ute i Europa hade slagit fel och här i Sverige tog många chansen att tjäna pengar på export av spannmål, vilket fick till följd att det återigen uppstod en bristsituation. Priserna rusade i höjden och folk hade inte pengar nog att köpa mat. För de arbetslösa som ju inte hade några pengar alls, förvärrades situationen ytterligare.

Under våren 1848 kom sensationella nyheter från Paris. En ny fransk revolution hade utbrutit, kung Ludvig hade abdikerat och flytt till England och återigen hade man utropat republik i Frankrike. Fransmännen hade dessutom fått allmän rösträtt för alla män över tjugoett år och andra förbättringar,

När det blev känt började det snart förekomma plakat med text av typen ”Leve republiken” och ”Död åt kungen” i huvudstaden. Samtidigt gick vilda rykten om försämringar och restriktioner som skulle drabba det svenska folket.

Efter tilltagande oroligheter kulminerade det hela i revolutionsartade kravaller i Gamla stan och vid Brunkebergstorg. Barrikader, stenkastning och enstaka skott mot de enheter ur militär, polis och nationalgarde som sattes in, resulterade i att militären öppnade eld mot folkmassorna och arton personer sköts ihjäl och flera hundra skadades.

Sedan ordningen blivit återställd uppvaktades Oscar av många delegationer, med representanter för olika samhällsgrupper, som ville visa sin tillgivenhet för kungen och själv lät han ombilda regeringen till liberalernas fördel.

 

Svensk militär till Danmark

Sedan början av seklet hade en känsla av kulturell samhörighet mellan de skandinaviska länderna börjat växa fram. Norrmännen var förstås inte så entusiastiska, de befann sig ju redan i en ofrivillig union med Sverige och såg därför ingen anledning till att Sverige skulle stärka sin ställning ytterligare.

I Tyskland pågick liknande nationalistiska strömningar, som krävde att de olika hertigdömena skulle förenas och den tyska minoriteten i Holstein gjorde med hjälp av Preussen uppror mot Danmark.

Här i Sverige var alla sympatier för Danmark, frivilliga anmälde sig och bokhandlaren Adolf Bonnier donerade hela tretusen riksdaler till svenskarnas utrustning. När det kom till kritan anlände dock bara 243 svenskar till de danska truppernas hjälp, vilka i alla fall lyckades besegra tyskarna och en vapenvila uppnåddes.

I detta bräckliga läge vände sig Fredrik VII direkt till Oscar I och bad om hjälp. Efter ett beslut i riksdagen mobiliserade nu Sverige 15 000 man, varav 4 000 man skeppades över till Fyn. Oscar inledde, med hjälp av Ryssland, förhandlingar som ledde till att en fredsöverenskommelse kunde undertecknas i Malmö den 28 augusti 1848.

 

Industrialismen kommer till Sverige (År 1849)

Ännu under den första delen av århundradet låg Sverige efter det övriga Europa när det gällde industri och kommunikationer. Det var mycket tack vara det stigande behovet av trävaror i Europa som industriexpansionen kom igång här hemma.

I trakten av Sundsvall anlades den första ångsågen, som snart följdes av ytterligare ett hundratal sågar längs med Norrlandskusten. Efterfrågan på sågat virke var oerhört stor, förtjänstmöjligheterna betydande och trävarubolagen gjorde goda vinster.

Lika lönsamt var det inte för bönderna som var ovetande om hur värdefull skogen blivit och ofta sålde avverkningsrätten för en helt obetydlig slant. Och visst – många fick nu arbete på sågverken, men arbetarna bodde i de flesta fall under usla förhållanden och det förekom också att lönen betalades i form av värdebevis. Dessa kunde bara lösas in i bolagets egna butiker, vilket ju i sin tur medförde en form av livegenskap för arbetarna.

 

Andra tekniska innovationer (År 1853)

Elektromagnetisk telegraf fanns redan i USA och England och nu drogs också här i Sverige den första svenska telegraflinjen mellan Stockholm och Uppsala.

En snabbt expanderande teknikutveckling hade påbörjats och riksdagsbeslut togs om byggande av stambanor för järnvägstrafik. Ångkraften började användas inom snart sagt alla industrigrenar och inom kort skulle det också komma sådana samhällsomdanande nyheter som telefon och elektricitet .

 

Sveriges första järnvägar

Sedan riksdagen efter långa debatter väl fattat sitt beslut om byggande av en stambana, kunde själva det konkreta arbetet börja. Många hade från början varit emot projektet, eftersom det gällde en oerhört stor kostnad och vi hade ganska nyligen invigt Göta kanal.

En annan allvarlig invändning var att det nog var skadligt för människokroppen att färdas i så höga hastigheter som det här kunde bli fråga om, i England färdades tågen med 40 km/tim!

När arbetet med den statligt finansierade stambanan kom igång fanns det redan en del mindre sträckor i drift, t.ex. Frykstadsbanan, med vagnar som i motlut drogs av hästar eller oxar, och i nedförsbacke rullade fritt. En annan linje, den mellan Örebro och Ervalla var normalspårig och vagnarna drogs här av ångloket Förstlingen, som tuffade fram med upp i 10 km/tim.

Kungen utsåg överste Nils Ericson till att leda arbetet med det statliga järnvägsbygget och redan i slutet av år 1856 invigdes de första delarna av stambanan mellan Göteborg och Jonsered samt Malmö och Lund.

Till en början gjordes arbetet av soldater, men senare blev det specialiserade arbetare, ”rallare”, som gjorde jobbet. De blev smått legendariska, klädda i storväst och bredbrättad hatt. De hade också snusdosan, som dels användes till förvaring av snus, dels att ha i näven vid utdelande av ”rallarsvingar”. Sedan rullade det på och under några decennier färdigställdes den ena sträckan av stambanan efter den andra.

 

Oscar I:s sista dagar (År 1857)

Kung Oscar hade egentligen aldrig varit någon fysiskt stark person och med tiden började han allt oftare klaga över trötthet och huvudvärk. Det var kanske så, att ingen tyckte att det var så anmärkningsvärt, eftersom kungen arbetade och låg i som få.

Med tiden blev besvären mer akuta. Sedan han svimmat och legat medvetslös under några dygn, vaknade han till liv igen, men började snart få tilltagande förlamningssymptom och i september var han så pass illa däran att kronprins Karl fick överta regeringsansvaret. Kungen tillfrisknade aldrig, han hade drabbats av en hjärntumör och den 4 juli år 1859 avled han.

 

Karl XV (År 1860)

Karl var vid den här tiden trettiotre år gammal, utåtriktad och folkkär både i Sverige och Norge samt road av fester och unga damer. Han och hustrun Lovisa av Nederländerna kröntes under våren till kung och drottning och på senare under året skedde den norska kröningen i Trondheim.

Vår nye kung var intresserad av militära och jordbrukstekniska frågor, dessutom var han en ganska duktig konstnär, men det mesta som hängde samman med regeringsarbetet fann han oftast rätt så ointressant och tråkigt.

Som en följd av detta blev han också en svag regent i en tid då regeringens agerande kännetecknades av bl.a. två kraftfulla personligheter, de båda liberalerna Louis De Geer och Johan August Gripenstedt.

En viss begränsad religionsfrihet infördes vid den här tiden och så avskaffades passtvånget, vilket innebar att man nu kunde färdas helt fritt inom landet, utan att riskera att bli tagen för lösdriveri.

 

Dags för ståndsriksdagens avskaffande? (År 1863)

I början av året lade justitieminister Louis De Geer fram en proposition om att de fyra stånden i riksdagen skulle avskaffas och Sverige i stället få en tvåkammarriksdag, där folket genom val skulle vara representerade.

Sedan förslaget nu väl var lagt, blev det en fråga som diskuterades livligt och engagerade nästan hela folket. Under tiden fram till 1865, då beslutet skulle fattas pågick en intensiv propaganda både för och emot. Inte helt oväntat var många av adeln, men också en stor del av prästerskapet emot.

 

Krigslöften med förhinder

Danmark stod inför hotet om en tysk inmarsch i Holstein och under inflytande av den samnordiska solidaritet som vuxit sig allt starkare, uppfattades detta i Sverige som ett hot mot gemensamma nordiska intressen.

Inte minst Karl XV och Fredrik VII, vilka som unga ingått fostbrödralag, var entusiastiska skandinavister och i detta läge lovade Karl sin fosterbroder stöd av 20 000 man svensk militär. Men när sedan Karl skulle infria sitt löfte blev det tvärstopp hos den svenska regeringen.

I november avled Fredrik och efterträddes av Kristian IX, samtidigt som den politiska situationen i Danmark blev alltmer tillspetsad. Danskarna vädjade återigen till Karl XV, som denna gång utovade 22 000 man, med honom själv som befälhavare. Men även denna gång blev det avslag i regeringen.

På julaftonen inleddes det tyska anfallet mot Danmark, som med bistånd av blott 434 svenska frivilliga fick utkämpa sin strid på egen hand. Efter blodiga drabbningar segrade de överlägsna tyska trupperna och Danmark förlorade vid de fredsförhandlingar som följde både Schleswig och Holstein.

 

När vi äntligen fick tvåkammarriksdag (År 1865)

Så var det äntligen dags för ett avgörande i denna fråga, som hade engagerat hela svenska folket. Det visade sig att förslaget om tvåkammarriksdag hade segrat i Riddarhuset och det prästliga ståndet biföll sedan förslaget utan omröstning. Vad bönder och borgare tyckte var det aldrig några tvivel om.

I den nya tvåkammarriksdagen skulle till andra kammaren alla manliga medborgare ha rösträtt, förutsatt att de ägde eller disponerade fast egendom till ett visst värde, eller betalade skatt till staten för minst åttahundra kronor. Kraven var så pass högt ställda att de flesta i praktiken inte fick någon rösträtt.

Första kammarens ledamöter måste vara minst trettiofem år gamla och skulle väljas av landsting eller stadsfullmäktige. För att vara valbar dit måste man ha en inkomst på minst fyratusen kronor, eller äga en fastighet värd åttiotusen kronor.

Det var i alla fall ett stort steg i riktning mot en mera demokratisk ordning och ståndsriksdagen hade sitt sista sammanträde i juni 1866.

 

De hemska nödåren (År 1867)

De två sista åren hade skördarna slagit fel på många håll och även detta år kom våren sent och den korta sommaren blev knastrande torr. Det efterlängtade regnet kom först när årets obetydliga skörd skulle bärgas. Speciellt svårt var det för de arrendebönder, som ändå skulle betala arrende för sin gård. Utan hus och hem måste de ge sig ut för att tigga och många svälte helt enkelt ihjäl.

Påföljande år blev inte bättre. I Smålands östra delar var det torka och förhärjande skogsbränder från mitten av maj till slutet av augusti. De som inget hade fick svälta och även vanligtvis ganska välbärgade bönder fick börja blanda bark i mjölet.

Det blev så småningom bättre tider, men efter nödåren började det stå klart, att ett samhälle som huvudsakligen baserades på jordbruk, inte i längden kunde försörja den växande befolkningen. Många började söka sig till städer och industrier och för andra blev nödåren den direkta startsignalen till den massemigration som nu började.

Amerika, det förlovade landet

Redan tidigare hade ju många svenskar utvandrat och i brev hem berättat om hur bra de fått det i det nya landet. Många av dessa brev publicerades också i Aftonbladet eller andra tidningar, vilka på så vis medverkade till att sprida Amerikafebern.

För en fattig dräng måste det ha varit oerhört lockande att emigrera till Amerika, där Abraham Lincoln genom Homestead Act utlovat sextiofem hektar mark helt gratis, bara man blev amerikansk medborgare och odlade sin jord under minst fem år.

De som nu gav sig iväg var ofta sådana som lösts ut från sitt gårdsarv av en äldre bror. Lite senare, när biljettpriserna sjunkit gav sig även pigor, drängar och arbetare iväg.

En kategori som dock hade fortsatt svårt att komma ifrån var statarna, de jordbruksarbetare som fick sin lön i form av bostad och livsmedel. Naturligtvis blev Amerika också en tillflyktsort för tjuvar och bedragare eller andra, som av ett eller annat skäl var eftersökta av myndigheterna.

Olika rederier uppstod nu och deras agenter och underagenter verkade långt ut på landsbygden. De flesta emigranterna reste sedan via England och när de anlänt till Hull eller Grimsby gick färden vidare med tåg till Liverpool, där man gick ombord på atlantångaren.

Sedan formaliteterna vid ankomsten var avklarade släpptes emigranterna ut i friheten och var och en gick nu sina olika öden till mötes. För de många gick det ganska bra. För en del gick det väldigt bra, som för uppfinnaren John Ericson, För några gick det dock alldeles galet. Dessa får här representeras av arbetaragitatorn och trubaduren Joe Hill, vilken blev anklagad och avrättad för ett rånmord, som han troligtvis inte var skyldig till.

Under denna första våg av utvandring lämnade omkring 80 000 personer landet, men flera skulle följa. En viss utvandring skedde också till andra länder, som t.ex. Ryssland och Brasilien. Utvandringen skulle komma att pågå till fram emot 1920-talet och man räknar med att drygt en miljon svenskar lämnade landet.

 

Karl XV:s dystra slut (År 1871)

Karl XV mådde inte bra. Han var visserligen populär bland folket, men politiskt hade han inte lyckats göra sig särskilt gällande. Hans försök att ge Danmark militärt bistånd hade misslyckats och införandet av den nya riksdagsordningen kändes också som ett bakslag. Till riksdagen hade han detta år lagt ett förslag om ny försvarsorganisation, men också det hade avslagits.

Den festglade och bullrige Karl XV hade blivit avtärd, mager och såg sjuk ut, trots att han bara var fyrtiofem år gammal. När nu drottning Lovisa insjuknade och dog, drog han sig tillbaka och lämnade det mesta av regeringsarbetet till Oscar.

Emellertid piggade han plötsligt på sig och beslöt plötsligt att han skulle gifta om sig. Nu med en tjugoårig polsk skönhet, Maria Krasinska. Kungafamiljen var häftigt emot äktenskapsplanerna. Karl däremot levde verkligen upp och deltog i supéer, baler och militärövningar med hjärtans lust.

För att stärka sin fysik beslöt han 1872 att åka på hälsokur till Aachen och samtidigt passa på att träffa Maria Krasinska, som han hittills bara sett på bild. Vad han och omgivningen inte visste, var att han bar på en sjukdom, som sakta frätte sönder hans tarmar. Under resan blev han sämre och återvände därför hemåt. Han nådde dock inte längre än till landshövdingens residens i Malmö, där han avled den 18 september.

Ånglok, Dala-Ockelbo-Norrsundets järnväg

INDUSTRISAMHÄLLET VÄXER FRAM

Detta blev en synnerligen dynamisk epok. Med ångkraft och järnvägar växte industrisamhället fram. Olika intressegrupperingar bestående av industriarbetare, nykterhetsivrare och frikyrkofolk växte till omfattande folkrörelser. Många nya och revolutionerande uppfinningar såg dagens ljus och detta var också de stora upptäcktsresandenas tid; Nordenskiölds ishavsexpeditioner, Andrées ballongfärd mot Nordpolen och Sven Hedins expeditioner i Asien. På kulturens område följde efter romantiken några magra årtionden, men framåt sekelskiftet infann sig en blomstringstid för konst, lyrik och författarskap; Bruno Liljefors, Albert Engström, Verner v. Heidenstam och August Strindberg, för att nämna några välbekanta namn.

 

Oscar II tillträder tronen (År 1872)

I motsats till sin bror Karl, hade Oscar II, som nu, 1872, hunnit bli fyrtiotre år gammal, en otvivelaktigt majestätisk och tämligen pompös utstrålning. Han var talangfull, talade flera språk och hade en synnerligen gedigen utbildning. Till hans nackdelar hörde att han var obeslutsam och, som det sägs, föredrog att moralisera i stället för att analysera. När han var tjugonio år hade han ingått äktenskap med den tyska prinsessan Sofia av Nassau och de fick så småningom fyra barn, nämligen Gustaf, Oscar, Carl och Eugen. Gustaf skulle senare bli Gustaf V och Eugen skulle bli berömd för sina konstnärliga talanger.

 

Nordisk valutaunion; kronor och ören (År 1873)

I och med att Sverige började bli en industrination med ökande export, fanns behov av en valuta som ute i den vida världen var mera betrodd än riksdalern.

Inom de nordiska länderna förekom rätt allmänt att man också använde sig av grannlandets valuta och hur det nu var, så kom de nordiska finansministrarna överens om att övergå till guldmyntfot och framgent ha samma valuta. Danmark hade redan tidigare infört kronan och nu kom den att ersätta riksdalern även i Sverige. Norge skulle, som vanligt, streta emot en smula, men fr.o.m.1875 blev den nordiska valutaunionen verklighet för alla tre länderna.

 

Nästan dagsljus med elektricitet (År 1876)

Det är kanske inte så konstigt att elektrisk belysning först kom till praktisk användning inom den framgångsrika sågverksnäringen. Med hjälp av båglampor kunde man nu få ut flera arbetstimmar per dygn, vilket snart ledde till efterföljd vid andra industrier. Säkert gladde detta ägarna, men kanske gav det inte alltid upphov till lika odelad förtjusning hos arbetarna.

Några år senare patenterade Thomas Alva Edison sin glödlampa och år 1881 kunde den förundrade allmänheten se både båglampor och glödlampor lysa i trakten av Gustav Adolfs torg. Inom ett par år hade också Oscar II en glödlampa i sitt arbetsrum och den första privatbostaden som fick elektriskt ljus med glödlampor tillhörde G.A. Engelbrektson i Örebro.

 

Den talande telegrafen

Som om det inte vore nog med de elekriska lamporna, kunde man nu läsa en artikel i Dagens Nyheter, i vilken berättades att en viss Graham Bell, bosatt i USA, hade gjort en uppfinning som via en tråd överflyttade talade ord över långa avstånd.

I Stockholm fick Telegrafverket i uppdrag att utreda i vad mån den här apparaten kunde ha något värde, men de kom snart till slutsatsen att eftersom den inte skrev ner de meddelanden som överbringades, var den inte av något större intresse.

En som däremot var intresserad av talapparaten var Lars Magnus Ericsson., som var innehavare av en liten verkstad på Drottninggatan, där han reparerade och tillverkade telegrafapparater.

På Drottninggatan fanns också en juveleraraffär, vars ägare hade dåligt hjärta och därför ville undvika onödigt spring. Han lät nu installera Bells telefon, med en del förändringar, som utfördes av L.M. Ericson.

Sedan rullade det på. L.M. Ericsons verksamhet blev allt större och antalet telefoner allt fler. Inom tio år fanns det femtio lokala telefonnät runt om i landet och var utvecklingen skall sluta vet ingen, eftersom den fortfarande pågår.

 

När alnen och skålpundet slopades (År 1878)

Sedan urminnes tider hade vi mätt med sådana gamla hederliga mått som alnar, famnar, kannor, skäppor, skålpund o.s.v. Men nu kom en bestämmelse om att det franska decimalsystemet skulle användas, så att man delade upp måtten i beståndsdelar om etthundra.

Regeringen befallde att man skulle avskaffa de gamla måtten helt och hållet och använda sig av meter i stället för alnar och liter i stället för kannor. Förändringen skulle inte ske över en natt, utan folk fick tio år på sig för tillvänjning med de nya måtten och i almanackor och tidningar publicerades översättningstabeller med gamla mått översatta till nya.

Påföljande år skulle andra förändringar i de dagliga rutinerna ske, eftersom tågtrafikens tidtabeller krävde att en enhetlig tid tillämpades inom hela landet

 

Den stora ”striken” i Sundsvall (År 1879)

Den 29 maj kom från landshövding Treffenberg i Härnösand ett telegram med alarmerande innehåll till statsminister Louis De Geer. Här rekvirerade han kanonbåtar och refererade till ett telegram han sänt till kungen.

Det visade sig att en strejk hade utbrutit bland sågverksarbetarna i Sundsvall, eftersom sågverksägarna hade beslutat sänka deras redan tidigare knappa löner. Spridda över trakten låg tjugotre ångsågar och flera mindre vattendrivna sågar. Strejken spred sig snabbt från den ena sågen till den andra och arbetarna började marschera mot Sundsvall. I hamnen låg flera fartyg färdiga att lastas och varje utebliven arbetsdag kostade sågverksägarna stora pengar.

Treffenberg fick, förutom de begärda kanonbåtarna, även militär till hjälp. Men eftersom de strejkande inte begick några våldsamheter kunde de inte angripas eller anklagas för någonting. Däremot kunde de som bodde i bolagets bostäder vräkas och de övriga anklagas för lösdriveri. Ställda inför en övermakt som hade både manskap och lagar till förfogande måste arbetarna ge upp och den 4 juni var det hela över.

Strejken fick i alla fall stor betydelse, eftersom ett klassmedvetande började växa fram bland arbetarna. Redan tidigare fanns det lokala arbetarföreningar, men nu började det te sig alltmer naturligt, att en fabriksarbetare i Stockholm, med en del av sin lön skulle hjälpa en konfliktdrabbad arbetare i en annan del av landet.

 

Mäster Palm kommer hem (År 1881)

Detta år kan vi notera att kronprins Gustav gifter sig med den tyska prinsessan Victoria av Baden. Men vad som kanske var av mer intresse för folk i allmänhet var att August Palm återvände till Sverige. Han hade som gesäll utvandrat till Tyskland, där han inte bara blev skräddarmästare utan också lärde känna den socialistiska rörelsen. Han kom nu alltså åter till Sverige med sin familj och sina politiska idéer.

Här förspillde han ingen tid, utan startade genast sin kampanj i Malmö med ett tal över ämnet Hvad vil Social-Demokraterna? Inom några dagar höll han ytterligare föreläsningar, hundratals åhörare strömmade till, tidningarna skrev om honom och han blev snabbt en kändis.

I sina tal krävde han bl.a. allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, vidare ville han att statliga produktionsverkstäder och kooperativa produktionsföreningar skulle införas samt att arbetarna skulle bilda ett eget socialdemokratiskt parti.

Naturligtvis fick han mothugg från konservativa kretsar och när han kom till Stockholm var det ingen som vågade hyra ut lokal till honom, utan han fick hålla sitt tal i Lill-Jansskogen. Det var mitt i vintern, men ändå kom över tusen personer, som med buanden eller bifallsrop eldade på mäster Palms anförande.

Efter mötet bildades en socialdemokratisk förening. Många politiska och fackliga klubbar fanns redan och med tiden bildades, efter ett upprop i tidningen Social-Demokraten, det Socialdemokratiska Arbetare-Partiet, som första rikstäckande politiska parti. Någon direkt partiledare fanns inte, men Hjalmar Branting blev i mångt och mycket partiets talesman.

 

Andra stridbara folkrörelser

Sedan mitten av århundradet rådde förbud mot husbehovsbränning, men det söps lika mycket i alla fall, skillnaden var förstås, att i de fall folk handlade sin sprit legalt, staten fick in skatt. Föreningarna som bildades var ofta oense om verksamhetens mål, men på det hela växte de i antal och efter besök av en amerikansk nykterhetspredikant, bildades bl.a. IOGT.

De tidiga nykterhetsordnarna var påtagligt religiösa och predikade om alkoholkonsumtionen som en expressbiljett till Helvetet, men närmare sekelskiftet tonades helveteshotet ner och efterträddes av mera medicinska eller socialt betonade motiv.

Något som i alla tider engagerat folks fantasi är religion. Här i Sverige hade ju den svenska kyrkan fört en outtröttlig kamp mot alla som på egen hand försökt sprida en privat tolkning av Bibeln, men ändå omfattade frikyrkorna vid denna tid omkring tvåhundratusen medlemmar.

Ett av det utåt sett mest spektakulära samfunden som dök upp under 80-talet var Frälsningsarmén. Organisationen hade startats i London av William Booth, som fått idén att bilda en armé för bekämpande av det onda i världen.

När Frälsningsarmén etablerade sig i Sverige blev även de föremål för polisens ingripande, men trots motståndet växte rörelsen snabbt, och det dröjde inte länge innan den sociala verksamhet startade, som skulle bidra till att göra Frälsningsarmén till en allmänt respekterad rörelse.

 

Frihandelsfrågan (År 1885)

En het politisk debatt, där man börjat kunna urskilja vänster- eller högerorienterade grupper, pågick. För att folk skulle kunna handla sina varor till lägsta möjliga priser rådde frihandel sedan mitten av 1860-talet. Men för att kunna konkurrera var de svenska producenterna tvungna att sälja sina varor till underpris och ekonomisk ruin och konkurs blev följden för många.

Vänstern var för fortsatt frihandel och här återfann man också de som arbetade för en allmän rösträtt, medan de högerorienterade var för skyddstullar och som en annan hjärtefråga pläderade för en ökad satsning på försvaret.

Den första motionen om återinförande av tullar kom år 1885. En lång debatt följde och folk i allmänhet var sällsynt engagerade, intresserade av vad de framgent skulle få betala för sin matkasse.

Efter många turer vanns debatten slutligen 1888 av tullvännerna. Resultatet blev förstås att priserna steg, men de svenska producenterna kunde åter hävda sig och staten fick stora inkomster på inbetalda tullavgifter.

 

Kampen för allmän och lika rösträtt (År 1890)

Redan vid mitten av åttiotalet hade Branting krävt allmän rösträtt, som en förutsättning för att arbetarrörelsen skulle kunna vara med och påverka. När allmän rösträtt infördes i Norge, växte kravet från liberaler och socialdemokrater på en rösträttsreform också här i Sverige.

Bönderna var dock motvilliga, eftersom de var rädda för att arbetarna skulle flytta fram sina positioner på deras bekostnad och från konservativt håll ville man slå vakt om det bestående. Men frågan var väckt och blev hela tiden alltmer pockande.

Vid valet 1896 kom liberalen Karl Staaff in som ledamot i andra kammaren, samma år som även Hjalmar Branting valdes in, som första socialdemokrat. Nu lades en rösträttsproposition med sänkta krav på inkomster, men den vann inte bifall. Det ena förslaget efter det andra skulle komma att läggas fram och förkastas, men ännu var allmän och lika rösträtt i Sverige många år avlägsen...

 

Den stora Stockholmsutställningen (År 1897)

Nu hade Oscar II regerat under tjugofem år och det var en händelse som krävde någonting alldeles extra i fråga om pompa och ståt. Stora världsutställningar hade redan tidigare avhållits, t.ex. den berömda Parisutställningen och nu beslöt man att fira jubileumsåret med en konst- och industriutställning i Stockholm. Utställningen skulle bli en kraftfull demonstration av vad Sverige förmådde och andra länder bjöds också in att delta.

Det hela blev ett mycket ståtligt arrangemang. Utställningens hjärta var Industrihallen, en jättelik byggnad av trä, som omfattade nästan 17 000 kvm och som kröntes av en 100 m hög kupol. Detta var den största träbyggnad som någonsin byggts i hela världen. Fyra minaretliknande utsiktstorn, som omgav kupolen, nåddes via en hiss och förbindelsebryggor. Maskinhallen fanns där Gröna Lund nu ligger och på Lejonslätten stod också en hel mängd paviljonger och andra utställningsbyggnader.

Den 15 maj steg de första prominenta invigningsgästerna in på utställningsområdet genom entréporten, strax intill den helt nyligen färdigställda Djurgårdsbron. Här kunde de nu titta på och beundra utställningsobjekt, inom nästan alla områden, från 2 440 svenska, 752 norska, 400 danska och 300 ryska företag. Där fanns också andra märkvärdigheter, t.ex. en rekonstruktion av 1500-talets Stockholm, befolkat av människor i tidstrogna dräkter. I en sal på slottet Tre Kronor kunde man se den första film som spelats in i Sverige och i vilken Oscar II inviger utställningen.

För att även obemedlade människor skulle kunna komma, ordnades från olika platser i landet kostnadsfria tågresor till Stockholm. När sedan utställningen stängde, den 1 oktober, hade 1,2 miljoner besökare från när och fjärran varit där. Den mest fjärran ifrån var kungen av Siam, kung Chulalongkorn.

 

Svenska uppfinningar under 1800-talets senare del

Alfred Nobel patenterade dynamiten, L.M. Ericsson konstruerade den första bordstelefonen, Alexander Lagerman startade tillverkning av giftfria säkerhetständstickor, Helge Palmcrantz patenterade en flerpipig kulspruta, Gustaf de Laval konstruerade mjölkseparatorn och ångturbinen, Thorsten Nordenfelt byggde ångdrivna u-båtar (ingen succé), Jonas Wenström konstruerade elektrisk motor och generator, Johan Petter Johansson konstruerade skiftnyckeln, Gustaf Dalén utvecklade fyrbelysningen, Carl Daniel Ekman utvecklade sulfitcellulosametoden inom pappersmasseindustrin.

 

En vådlig automobilfärd (År 1898)

I Surahammar hade en ingenjör vid namn Gustaf Eriksson uppfunnit en självgående motorvagn. Det hela byggde på en tvåcylindrig fotogenmotor, vilken hade monterats på en kaross. Sedan vagnen väl hade knuffats igång, satte den fart och en av de närvarande berättar, ”den i närheten av kvarnen åter stannade för att slutligen opåräknat sätta full fart. Men nu kom kvarnen att stå i vägen och dess stenvägg motstod törnen och vi slutade där, alla oskadade, vår första automobilfärd”. Inte helt misslyckat, tyckte man vid Surahammars bruk, som ägde en liten verkstad i Södertälje. Här började man nu bygga fler bilar och med tiden uppstod den bilindustri som kom att heta Scania-Vabis.

 

Allmän värnplikt

Den svenska armén var hopplöst föråldrad och denna insikt hade lett till att riksdagen hade enats om att indelningsverket skulle ersättas av en modernare organisation. En lång rad förslag bollades fram och tillbaka under de följande åren, men ledde inte till att något beslut kunde fattas. Anledningen till att det tog så lång tid var delvis en ekonomisk fråga, men annars var det nog också så, att man litade på att Sveriges neutralitet skulle respekteras.

En del framsynta män uteslöt dock inte ett eventuellt krig mot Norge, eftersom tvistefrågorna med broderfolket i väster började bli påträngande. Fram mot sekelskiftet blev också förhållandet till Ryssland stört, eftersom tsaren deklarerat att Finland skulle förryskas och en tilltagande rysskräck började sprida sig i landet.

Sådana var förhållandena, när riksdagen 1901 slutligen enade sig om hur indelningsverket skulle avvecklas, för att ersättas av allmän värnplikt. En synbar följ av satsningarna på försvaret blev också byggandet av Bodens fästning och stora kasernbyggen som nu påbörjades i garnisionsstäderna.

Vad soldaternas utrustning beträffar, skulle de gamla Remingtongevären ersättas av det moderna repetergeväret Mauser/m/96 och för flottans vidkommande fortsatte den succesiva övergången till pansarskepp, som inletts redan i mitten av 80-talet, då fyra fartyg av typen Monitor och pansarbåten Svea levererades.

 

Nya tag för rösträtten (År 1902)

Genom försvarsreformen skulle i fortsättninngen alla unga män i riket avsätta minst 240 dagar till värnpliktsutbildningen. Genom att beslutet hade tagits innan man kommit längre i frågan om den allmänna rösträtten, hade de flesta inte haft någon möjlighet att påverka, vilket ledde till en försvarsfientlig inställning hos de unga socialdemokraterna.

De förslag om rösträtt som hitintills lagts var så pass snävt hållna, att de knappast kunde anses som en allmän rösträtt. Arbetarrörelsen började förlora tålamodet och från den nya landsorganisationen, LO, kom hotande signaler.

Den 20 april kom ett långt demonstrationståg marscherande i Stockholm, men i trakten av Kungsträdgården blev de brutalt skingrade av ridande polis med dragna sablar. Demonstrationståget upplöstes och ett sjuttiotal personer greps.

Påföljande söndag var det så dags för nya demonstrationståg, inte bara i Stockholm, utan också i Göteborg, Helsingborg och Malmö. Demonstrationerna mycket välordnade och samlade utom arbetare också studenter, författare och konstnärer. Detta var också första gången man tågade fram sjungande ”Internationalen”.

I maj skulle rösträttsfrågan debatteras i riksdagen och socialdemokraterna arrangerade en strejk under de dagar frågan skulle diskuteras. Strejken hjälpte inte, debatten ledde inte till något resultat och strejken avblåstes. Frågan om allmän rösträtt hade alltså inte kommit så mycket längre, men som en följd av strejken beslöt sig arbetsgivarna för att skapa en egen organisation, som fick namnet Svenska Arbetsgivareföreningen.

Rösträttsfrågan var därmed inte glömd, den skulle debatteras flera gånger, men andra problem tornade upp sig och en allmän rösträtt sköts på framtiden.

 

Unionsupplösningen (År 1905)

När unionen ingicks, var det den svenske kungens mening att undanröja hotet av danska anfall västerifrån. För Norges del var unionen påtvingad i en tid då de var helt inställda på att frigöra sig från utländskt inflytande och bli en självständig nation. Ganska självständiga blev de också, men inte utan inflytande från svensk sida. Viktiga förbehåll i unionsöverenskommelsen var att länderna skulle ha gemensam kung, bistå varandra i krig och föra en gemensam utrikespolitik.

Norge utvecklade med tiden en nationell identitet och mera demokratiska samhällsförhållanden än i Sverige. Våra båda länder gled allt mer isär och segslitna förhandlingar måste föras om minsta småsak.

Den 7 juni kungjorde stortinget att den svenska kungamakten upphört och därmed också unionen med Sverige.

Vissa krigsplaner rörande en eventuell konflikt fanns redan och marina enheter förflyttades från Karlskrona till västkusten, man började också förstärka förbanden vid gränsen och göra andra krigsförberedelser.

Frågan skulle naturligtvis helst lösas utan krig och för att förhandlingarna skulle ske på någorlunda neutral mark, bedömdes Karlstad vara en lämplig plats. Den 31 augusti samlades delegaterna, samtidigt som omfattande trupprörelser pågick på ömse sidor om gränsen.

Förhandlingarna blev hårda och delegationerna stod emot varandra som ”fjäll mot fjäll”. Vad parterna slutligen kom överens om, var att de nyuppförda norska befästningarna skulle rivas. Fredrikstens äldre, historiskt ryktbara del, berördes inte och inte heller Kongsvinger, som dock ej fick utvidgas. Vidare infördes en neutral zon längs gränsen, där inga militära aktiviteter fick förekomma.

Därutöver bekräftades de svenska samernas renbetesrättigheter på norskt område och transitotrafiken reglerades. Eventuellt framtida uppkomna tvister skulle fortsättningsvis hänskjutas till den internationella skiljedomstolen i Haag.

Karlstadskonventionen undertecknades den 26 oktober och därmed var unionen formellt upplöst.

 

Oscar II:s sista dagar (År 1907)

Förlusten av Norge blev en svår påfrestning och Oscar åldrades märkbart efter unionsupplösningen. Hans regeringstid hade ju också kännetecknats av omvälvande, både tekniska och politiska, förändringar.

På det personliga planet tyckte han många gånger att tillvaron varit prövande och uttryckte själv saken på följande sätt ”Enligt min övertygelse kan det icke finnas något mera demoraliserande för en karaktär än att vara konstitutionell monark. Jag har varit det i tjugo år och jag vet det. Att äga en åsikt och dock så sällan få följa den, utan ständigt och jämt nödgas först höra på och sedan i de flesta fall efterfölja andras. Kan det givas något för karaktären mera destruerande än en sådan plikt?”.

Under hösten blev han allt svagare och i början av december avled han i en ålder av sjuttioåtta år. Kronprinsen, som vid den här tiden var fyrtionio år och gift med Victoria av Baden tog nu över de kungliga bestyren under namnet Gustav V.

L.M. Ericsson "Taxen", 1892

NÄR FOLKHEMMET BYGGDES

Vi är nästan framme i modern tid. Nu kom den tid när omvärlden stod i brand under två världskrig, när Sverige skonades och demokratin vann över herremakten. Efter första världskriget pinades finkulturella svenska öron av den nya jazzmusiken. Paris blev åter ett populärt vattenhål för unga musiker, konstnärer och författare och på området ”seriös” musik blev Hilding Rosenberg en förgrundsfigur. Svensk medicinsk forskning och kirurgi vann internationell ryktbarhet genom bl.a. Einar Key, Herbert Olivecrona och Clarence Crafoord.

 

Fortfarande stora klasskilnader (År 1907)

Det Sverige som Gustav V nu övertog, kännetecknades fortfarande av stora klasskillnader och arbetarna inom industri och lantbruk levde under tämligen fattiga och usla förhållanden. Men arbetarklassen hade fått en identitet och kämpade för sin plats i samhället.

Även de mindre extrema av högerns företrädare förstod att det inte i längden gick att bortse från kraven på allmän rösträtt och den sittande regeringen lade fram ett förslag som, trots en del ofullständigheter, godtogs av liberaler och socialdemokrater.

 

Storstrejk och rösträtt (År 1909)

En långvarig lågkonjunktur hade lett till att många arbetare avskedades eller fick sina löner nedskurna, vilket ledde till en landsomfattande storstrejk, på vilken Svenska Arbetsgivareföreningen svarade med lockout. Arbetsgivarsidans kassa räckte längre än arbetarnas, vilka därför fick ge upp kampen för denna gång.

Annars var detta också året då den efterlängtade allmänna rösträtten blev lagstadgad, men än så länge bara för männen. En ung socialdemokrat, som hette Per Albin Hansson, krävde att även kvinnorna skulle få rösträtt. Det fick de, men det dröjde ytterligare tolv år.

 

Folkpension till alla (År 1911)

Vid riksdagsvalet år 1911 fick liberalerna klar majoritet, men det blev en stor framgång också för socialdemokraterna. Med Karl Staaff som statsminister i en liberal regering, stödd av socialdemokraterna, infördes nu inom ett par år folkpension för alla medborgare i landet.

 

Första världskriget (År 1914)

I omvärlden var läget, minst sagt, politiskt labilt och här i Sverige pågick en intensiv debatt om ifall landets resurser skulle användas för militär rustning eller sociala reformer. I ett uppmärksammat tal uttalade sig Gustav V för den militära linjen. Detta ledde till en kontrovers mellan kungen och statsministern. Eftersom nu kungen inte ville avstå från att göra politiska uttalanden, avgick regeringen och den politiskt frisinnade Hjalmar Hammarskjöld bildade ny regering.

Så, den 28 juni, kom skotten i Sarajevo, då den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru blev skjutna. Detta attentat anses vara inledningen till Första världskriget, ett krig som få trott skulle vara möjligt och av en dittills ofattbar omfattning.

 

Sverige neutralt

Såren från unionsupplösningen var läkta vid det här laget och Sverige samt Norge utfärdade en gemensam neutralitetsdeklaration. För att Sveriges neutralitetsvakt skulle kunna fungera mobiliserades nu flottan, kustartilleriet och en del av armén. Den fiende som vi rustade för att eventuellt möta var Ryssland, men vi var inte direkt hotade, eftersom inget av de krigförande blocken planerade en attack mot Sverige.

Här i landet rådde, främst i borgerliga kretsar, en utbredd beundran för Tyskland och det gjordes därför också en del eftergifter till tyskarna, vilket ledde till att svenska fartyg av britterna utsattes för en ingående granskning och att varor och fartyg allt emellanåt togs i beslag.

 

Ransonering (År 1916)

Under hösten infördes ransonering av vissa livsmedel och påföljande vår beslagtogs alla förråd av brödsäd, mjöl och hårt bröd, samtidigt som brödransonen fastställdes till 200 gram per person och dag. Eftersom det inte fanns tillräckligt med foder för boskapen måste en stor del av djuren slaktas, vilket ledde till brist på mejeriprodukter och nötkött.

Fläsk var också en bristvara, men på detta område förekom en omfattande smyghandel. Över huvud taget kunde handel med bristvaror vara enormt vinstgivande för vissa handelsmän, de s.k. gulaschbaronerna.

För folk i allmänhet var det i alla fall kärva tider, men för den svenska industrin medförde kriget ett rejält uppsving. Trots att vi själva led under ransonering, exporterades både livsmedel och industriprodukter till de krigförande länderna, inte minst Tyskland, som var i stort behov av den svenska järnmalmen.

Till följd av tyskarnas ubåtsattacker mot handelsfartyg, även de svenska, försvårades importen av livsnödvändiga varor och försörjningsläget blev alltmer desperat, samtidigt som antityska stämningar började sprida sig.

Sverige inledde nu förhandlingar med västländerna, som resulterade i ett handelsavtal med USA och Storbritannien. I utbyte mot att vi skar ned vår export till Tyskland och ställde en del av handelsflottan till västländernas förfogande, fick vi tillgång till vissa viktiga basvaror. Detta avtal bidrog till att situationen förbättrades här i Sverige, men i omvärlden blev det allt mer kaotiskt.

 

Spanska sjukan

Under sommaren drabbades Sverige av en våldsam och dödlig influensaepidemi, som gått till historien under namnet ”Spanska sjukan”. För att undvika smittspridning uppmanades alla att undvika större folksamlingar, men i brist på verksam medicin spred sig sjukdomen ändå snabbt och på vissa orter hade man dödsfall i varje familj. Under de kommande två åren härjade spanska sjukan landet tre gånger och omkring tjugosjutusen människor dog.

 

Fred i omvärlden

Under trycket av allierade styrkor upplöstes nu det Tyska Riket i delrepubliker, kejsaren avgick och den 11 november möttes parterna till fredsförhandlingar i en järnvägsvagn i Compiègneskogen. Freden blev dyrbar, för att inte säga förödande, för det tidigare så stolta och mäktiga Tyskland. En förödmjukelse som inte skulle glömmas bort...

 

Svaga regeringar (År 1920)

Efter fredsslutet blev det goda tider för Sverige, som till en början red på vågen av en god exportkonjunktur och lag om 48 timmars arbetsvecka infördes. Dessvärre byggde mycket av uppgången på en förväntad stigande efterfrågan och när den uteblev, medförde det så småningom fallande priser, konkurser och snabbt stigande arbetslöshet.

Liberalerna och socialdemokraterna kunde inte längre hålla ihop sin gemensamma regering, allmän rösträtt var beslutad, men i övrigt gick ideologierna isär. Då socialdemokraterna var det största partiet uppdrog Gustav V till Hjalmar Branting att bilda ny regering. Den fick dock bara sitta kvar till hösten, då i stället högern och bondeförbundet vann framgångar. Socialdemokraterna siktade nu in sig på att återkomma vid nästa val, då även kvinnorna skulle få vara med och rösta.

Så kom då valet 1921, då både kvinnor och män fick rösta. 1,7 miljoner väljare hade röstat och det var nästan tre gånger så många som vid det förra valet. Det blev en framgång för socialdemokraterna och åter fick Hjalmar Branting uppdraget att bilda regering, vilket var en otacksam uppgift då en tredjedel av arbetarna var arbetslösa. Under detta år beslutade riksdagen att avskaffa dödsstraffet och Rasbiologiska Institutet inrättas i Uppsala.

Brantings regering höll sig kvar under ett drygt år, för att sedan efterträdas av en högerministär, som satt kvar till påföljande år. För att göra en lång historia kort, kan man säga att de följande tolv åren kännetecknades av svaga regeringar och olika regeringsbildningar.

 

Offentliga radiosändningar (År 1923)

Under hösten kom detta år en sensationell nyhet, då ett nybildat bolag, Svenska Radio AB, började sända ett radioprogram om dagen. För att ta emot sändningarna krävdes inga komplicerade apparater och många tillverkade själva sina kristallmottagare, som i huvudsak bestod av en kristallenhet med kristall och söknål, vridmotstånd och hörlurar. Apparaten kopplades sedan till ett jordande föremål, t.ex. ett element, varefter man med nålen letade upp den punkt där sändningen hördes bäst. Den legendariske journalisten Sven Jerring blev redan från början en förgrundsfigur inom denna medienyhet.

 

Nedrustning (År 1925)

Hjamar Branting avled i en ålder av sextiofyra år och efterträddes så småningom av Per Albin Hansson. Han tillträdde i en tid när många trodde att krigens tid var över och att man nu skulle kunna skrota större delen av den militära apparaten. En särskild internationell organisation hade bildats, som hette ”Nationernas Förbund (NF)”, och med dess hjälp skulle framtida konflikter lösas på fredligt sätt.

Företrädare från högern kämpade emot, men eftersom socialdemokraterna och liberalerna ville ha nedrustning, om än i olika grad, vann en kompromisslinje, enligt vilken nu en omfattande nedrustning inleddes. De värnpliktigas antal minskades med 15 000 man, 16 arméförband och flera kustbefästningar lades ned och flottan minskade med från 102 till 79 fartyg.

Så här i efterhand kan det synas som ett olyckligt beslut, eftersom trenden i den övriga världen var den motsatta. I Italien hade Mussolini tagit makten och i Tyskland hade Adolf Hitler plitat färdigt på Mein Kampf och skulle snart börja en framgångsrik agitationsturné.

 

Var rädd om vår rena ras...   (År 1926)

Rasbiologiska Institutets medarbetare hade vid det här laget, under fem år, rest land och rike kring och letat efter var den renaste svenska rasen fanns. Rasbiologerna hade vägt och mätt tusentals olika individers kroppar, huvuden och extremiteter.

Resultatet av deras arbete redovisades i bl.a. ”The Racial Characters of the Swedish Nation”, där man också kunde studera ett (kanske inte så rättvist) urval foton över olika ”rastyper”. Av dessa bilder framgick med all önskvärd tydlighet hur överlägsen den sunda germanska människotypen var.

Oberoende av politisk tillhörighet var de flesta överens om hur viktigt det var att slå vakt om den svenska rasen och att landet hölls fritt från främmande inslag. Förutom de rent rasrelaterade frågorna gällde de rasbiologiska teorierna också möjligheten till ärvda egenskaper från sinnessjuka och kriminella.

Dessa ”vetenskapliga” rön väckte stort intresse från Tyskland, och konsekvenserna är ju väl kända; över sex miljoner människor mördades . För svenskt vidkommande skulle det innebära bl.a. tvångssterilisering av mer än sextiotusen personer, kategoriserade som ”sinnesslöa” eller ”asociala”. Många av dessa var kvinnor, som blivit gravida genom sitt ”asociala levnadssätt”.

 

Börskraschen och Kreugeraffären (År 1929)

Under hösten rasade kurserna på börsen och i affärsvärlden utbröt ren panik. Verkningarna nådde snart också Sverige, där särskilt exporten drabbades och arbetslösheten steg snabbt. Under de följande två åren blev var tredje arbetare arbetslös.

En som till en början verkade ha klarat sig rätt bra, var den svenske tändstickskungen Ivar Kreuger. Men så började kurserna sjunka även på Kreugers aktier, han fick allt svårare att hålla sitt ekonomiska imperium flytande och slutligen begick han självmord på ett hotellrum i Paris.

 

Ådalskravallerna (År 1931)

Det var nu oroligt bland arbetarna. Arbetslöshet och lönesänkningar gjorde att spänningen steg mellan arbetsgivare och arbetare, kommunisterna värvade många sympatisörer och strejker utbröt här och var i landet. Arbetgivarna svarade med att kalla in strejkbrytare, eller svartfötter, som de kallades.

Under våren gick arbetarna vid Graningeverken i Ådalen i strejk. Arbetsgivaren kallade in ett sextiotal strejkbrytare, för att utföra en del lossningsarbeten, som blockerats av de strejkande. Några av strejkbrytarna misshandlades svårt och länsstyrelsen kallade på polis och militär, vilka vid ankomsten möttes av stenkastande arbetare.

Nästa dag skedde allmän arbetsnedläggelse i hela Ådalen och ett stort demonstrationståg drog fram genom samhället. När en ryttarpatrull försökte hindra demonstranterna möttes den av stenkastning. Befälhavande officer, som trodde att arbetarna var militärt organiserade, gav order om eld, varvid fem personer dödades och ytterligare fem blev svårt sårade.

En följd av denna tragiska händelse blev att en särskild statspolis inrättades, som framgent, i stället för militär, skulle kunna sättas in vid konflikter av social natur.

 

Folkhemmet grundas (År 1933)

Under hösten hade socialdemokraterna vunnit valet till andra kammaren och Per Albin Hansson blev statsminister. En internationell konjunkturförbättring inträffade, produktionen ökade och det rådde stor efterfrågan på järn och järnmalm från länder där krigsmakten rustades upp. Arbetslöshetstalen sjönk och lönerna steg, samtidigt som byggandet av bra bostäder ökade.

Redan fem år tidigare hade Per Albin Hansson lanserat sin idé om det svenska folkhemmet, en välfärdsstat där samhället mer och mer tog ansvaret för sina medborgare. Nu gav högkonjunkturen socialdemokratena möjlighet att ta itu med den socialpolitik som krävdes för genomförandet av denna idé.

Under de närmaste fem åren infördes bl.a. stöd åt bostadsbyggande, höjda folkpensioner, arbetslöshetsförsäkring, behovsprövad mödrahjälp, statliga bosättningslån och två veckors semester. Det var reformer som kunde genomföras genom att socialdemokraterna hade stöd av bondeförbundet, men så småningom skar sig samarbetet.

Tvistefrågan gällde det militära försvaret. Händelser i världen hade visat att NF inte kunde garantera små staters skydd och i längden kunde man inte bortse från läget i det övriga Europa, där det nazistiska Tyskland bedrev en intensiv upprustning.

Sverige hade ju sedan tio år tillbaka gått på den motsatta linjen och i nuläget räckte våra militära resurser knappt till godtagbar neutralitetsvakt.

Socialdemokraterna fortsatte plädera för att pengarna skulle användas till sociala reformer, men sedan de lidit ett parlamentariskt nederlag, genomdrevs ändå en försvarsreform.

Under de goda tider som rådde år 1938 inledde Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) förhandlingar i Saltsjöbaden. De hade ett gemensamt intresse av att politikerna inte skulle ges tillfälle att med olika former av lagstiftning påverka arbetsmarknaden. I Saltsjöbadsavtalet kom de nu överens om att inrätta en gemensam förhandlingsnämnd och träffade också avtal om hur frågor skulle behandlas, innan de gick till avgörande i arbetsdomstolen. De reglerade också förfarandet vid permitteringar och uppsägningar samt gjorde vissa överenskommelser om ekonomiska stridsåtgärder.

 

Andra världskriget bryter ut (År 1939)

Under det gångna trettiotalet var det många här i Sverige som var imponerade av hur Tyskland, under Adolf Hitlers energiska ledning, återhämtade sig efter första världskriget. Förföljelserna av judar, zigenare, kommunister, homosexuella m.fl. var inte okända, men något som en del verkade blunda för och Tysklands påfallande överdimensionerade krigsmakt såg dessa snarast som en tillgång, ifall Sovjetunionen skulle få för sig att utvidga sitt territorium.

Banden mellan Sverige och Tyskland var av tradition ganska starka, genom kungahuset, genom handelsutbyte och genom att tyska var första främmande språk i läroverken. De nazistiska organisationer som fanns här var dock, som väl var, inte tillräckligt starka för att utgöra något hot mot demokratin.

Under augusti hade Tyskland och Sovjet slutit en icke-angrepps-pakt och i september inledde tyskarna Operation Vit, ett förkrossande anfall mot Polen, som med sin föråldrade försvarsmakt snart var besegrade. Frankrike och Storbritannien förklarade krig, men ingrep inte till Polerns hjälp, som nu delades mellan Tyskland och Sovjet.

Det var vid den här tiden Per Albin Hansson fällde det berömda, men inte riktigt sanna yttrandet ”Vår beredskap är god”. Sverige förklarade nu, tillsammans med de övriga nordiska länderna, sin neutralitet. Vissa varor belades med exportförbud för att säkra våra egna behov, men handelsutbytet med Tyskland förblev ungefär oförändrat, eftersom vi dels var i behov av tyska varor och dels inte ville provocera den aggressive grannen.

 

Vinterkriget

Pakten mellan Tyskland och Sovjet hade inneburit en uppdelning av Skandinavien i intressezoner och under november gick ryssarna till angrepp mot Finland. Detta var en handling som väckte bestörtning i Sverige. Dels hade vi ju gamla känslomässiga band till Finland och dels fick vi nu kriget helt tätt inpå oss.

Någon hjälp av svenska arméförband kunde vi inte ge, men omkring 8 000 svenskar gick in som frivilliga och 84 000 gevär samt 300 kanoner ur arméns förråd skeppades över. Dessutom medgavs transitering av krigsmateriel från västmakterna, klädinsamlingar anordnades och många finska barn fick komma till tryggheten i Sverige. I det långa loppet kunde Finland inte hålla sina ställningar, utan i mars 1940 slöts, efter förhandlingar i Moskva, en fred, som innebar stora landförluster för Finland.

 

Operation Weserübung

Efter Moskvafreden verkade inte hotet mot Sverige vara så akut längre och en rätt så omfattande demobilisering påbörjades. Men så, i början av april kom oroande rapporter om att Norge stod i tur för ett tyskt angrepp, bl.a. i syfte att vinna kontroll över den svenska utförseln av malm via Narvik. Den 4 april krävde den svenske överbefälhavaren, Olof Thörnell, att Sverige skulle återmobilisera, men han fick avslag av regeringen, som ansåg att ryktena var överdrivna.

Den 9 april gick Tyskland till angrepp mot Danmark och Norge. Danmark valde att kapitulera utan strid, medan Norge, trots att de inte hunnit mobilisera, försvarade sig efter bästa förmåga. Tyskarna krävde nu av Sverige garantier för såväl vår fortsatta neutralitet, som fortsatta leveranser av järnmalm. Vår motståndskraft mot tyska krav var inte särskilt stor och utrikespolitiskt sett kan man säga att den svenska regeringen balanserade på en slak lina, där besluten fattades efter vad som för stunden var mest praktiskt.

I juni hade striderna i Norge upphört och när Tyskland förfrågade sig om tillstånd om transitering av tyska soldater på permission per tåg genom Sverige, beviljades det. Det antal svenskar som sympatiserade med Tyskland hade vid det här laget minskat dramatiskt men vi hade blivit ganska instängda och trots minskade sympatier, skedde nu en utökad handel med Tyskland. Detta gjorde också att de svenska företagen måste anpassa sig och intyga att deras anställda inte inkluderade t.ex. judar, utan bestod av enbart ”äkta arier”.

 

Restriktioner och ransonering

Någonting som från tysk ståndpunkt talade till vår fördel, var förmodligen Görings känslomässiga band till Sverige. Han hade tillbringat mycket av sin tid här och även varit gift en svenska, Karin von Kantzow (f. Fock).

Hitler var däremot mera lättirriterad och därför måste regeringen se till att inte kritiska skriverier i tidningarna äventyrade relationerna. Visserligen hade vi vår gamla tryckfrihet, men det hindrade inte att tidningsnummer kunde beläggas med transportförbud eller t.o.m. konfiskeras.

Sedan handelsförbindelserna västerut blivit spärrade blev försörjningsläget svårt, och redan 1939 hade man blivit tvungen att inskränka motortrafiken genom ransonering av bensinen.

En lösning blev användandet av gengasaggregat. Under år 1940 infördes ransonering av kaffe, the, socker, mjöl, bröd och matfett och senare även kött.

Ute på landet var det många som höll sig med ”hemliga” grisar och olika surrogatvaror dök upp, som t.ex. ”kaffe” gjort på ollon eller cikoria.

 

Operation Barbarossa (År 1941)

Till den svenska regeringen kom nu under sommaren tyska krav på att över svensk mark få överföra den s.k. Engelbrechtdivisionen, omfattande 18 000 man, från Norge till Finland. Divisionen var en del av Operation Barbarossa, d.v.s. den tyska angreppsplanen mot Sovjet.

Inom regering och riksdag var meningarna delade, men försvarsministern var för ett positivt svar och Gustav V avgjorde frågan med att något diffust yttra att han inte ”ville vara med” ifall det blev ett nej. Den 25 juni kom så riksdagens positiva besked, med förbehållet att det måste ses som en engångsföreteelse.

Finska armén deltog också på Tysklands sida, med målet att ta tillbaka de förlorade områdena. Tyskarna ville att också Finland skulle delta i belägringen av Leningrad, men här nekade Mannerheim, eftersom han visste att ryssarna var svåra att besegra på egen mark.

 

Den 7 december eskalerade kriget ytterligare då japanska bombplan angrep den amerikanska flottbasen vid Pearl Harbor och USA fann sig stå på krigsfot mot Japan, samtidigt som Tyskland och Italien förklarade krig mot USA.

 

Smygmobilisering

Under november 1942 hade en alarmerande rapport kommit om att Hitler förberedde ett anfall mot Sverige, en uppgift som verkade bekräftas i januari, då från flera olika källor rapporterades om förberedelser för invasion.

I det läget bestämde sig regeringen för att mobilisera. Men mycket diskret, så inte Tyskland skulle uppleva det som en provokation. Samtidigt måste det gå snabbt, så på inkallelseordern kunde det stå ”Ur övningssynpunkt verkställes inkallelsen med kort varsel ...”. Till den tyske militärattachen meddelades att soldaterna skulle förläggas i norr, medan de i själva verket huvudsakligen placerades i södra och mellersta Sverige.

Då mobiliseringen var genomförd kontaktade Gustav V Hitler och meddelade att ”Sverige kommer med vapenmakt försvara sig mot alla inkräktare, även mot ett engelskt angrepp”. Hitler svarade att han inte hade för avsikt att bryta Sveriges neutralitet.

 

Den tyska krigslyckan börjar svika

Under slutet av 1942 inträffade betydande tyska nederlag och den militärpolitiska balansen hade vid ingången av 1943 förändrats. Främst amerikanerna menade att Sverige i nuläget inte behövde frukta någon invasion från Tyskland. Vad man inte visste var att en sådan faktiskt planerades till sommaren, men av olika skäl inte blev av. Ett skäl kan ha varit att det svenska försvaret vid den här tidpunkten hade förstärkts kraftigt, medan de tyska stridskrafterna försvagats eller var upptagna på annat håll.

De allierade krävde i allt mer skarpa ordalag att Sverige skulle skärpa sin politik mot Tyskland och sätta stopp för permittenttrafiken, vapentransiteringarna och järnmalmsexporten. Under sensommaren blev det i konsekvens därmed stopp för permittent- och vapentransporterna.

1944 träffades ett nytt handelsavtal med västmakterna, som krävde en restriktiv behandling av Tyskland. Bl.a. sänktes järnmalmsexporten med 25 procent och senare stoppades, efter ett förtäckt bombhot från amerikanerna, leveranserna av kullager.

Det är klart att tyskarna protesterade, men egentligen var alla parter nöjda. Genom listigt konstruerade avtal erhöll de allierade utlovade begränsningar, medan tyskarna i stället för järnmalm fick lågfosformalm och i stället för kullager fick kullagerstål och kullagermaskiner. Sverige fick på detta vis, genom västmakterna tillgång till bl.a. mineraloljor och från Tyskland oförminskade handelsintäkter.

Under sommaren fick Hitlers styrkor vidkännas allvarliga nederlag på snart sagt alla fronter. Ryssarna gick in i Polen, Rumänien och Baltländerna. Finland tvingades att på nytt sluta fred med Sovjet, nu på ännu mera ofördelaktiga villkor. Från öster avancerade sedan de sovjetiska styrkorna mot själva Tyskland och i väst landsteg de allierade vid Normandie och påbörjade upprullningen av den tyska västfronten.

1944 var också det år homosexualitet avkriminaliserades i Sverige och i stället klassades som en mental sjukdom.

 

De vita bussarna (År 1945)

Från svensk sida påbörjades nu, i krigets slutskede, en livlig verksamhet med att försöka hämta hem så många skandinaver som möjligt. Den som hade det största inflytandet i denna fråga var SS-chefen Heinrich Himmler. Via hans massör, Felix Kersten, lyckades de svenska förhandlarna upprätta kontakt.

Svenska Röda korset hade redan tidigare förmedlat utväxling av engelsmän respektive tyskar och under ledning av organisationens vice chef, greve Folke Bernadotte, räddades med de berömda vita bussarna 7 000 skandinaver och ytterligare 15 000 personer av andra nationaliteter

En annan svensk som gjorde betydande räddningsinsatser var Raoul Wallenberg, som i sin egenskap av legationssekreterare i Budapest utfärdade skyddspass för judar och på så vis räddade tusentals personer. Wallenberg fängslades senare av ryssarna och fördes bort som fånge, för att senare ”försvinna”. Någon säker uppgift om hans öde finns inte, men det förefaller sannolikt att han avrättades ett par år senare.

 

Andra världskrigets slut.

Den 7 maj kom Tysklands villkorslösa kapitulation och även Himmler samt en del andra nazistkoryféer begick självmord. Andra världskrigets definitiva slut kom sedan Japan kapitulerat den 2 september.

 

Efterkrigsprogrammet (År 1946)

Efter fredsslutet upplöstes den svenska samlingsregeringen och socialdemokraterna bildade regering under Per Albin Hanssons ledning. I början av oktober avled han och efterträddes av Tage Erlander. Vid ungefär samma tidpunkt utsågs Bertil Ohlin till folkpartiets ledare.

Socialdemokraterna hade arbetat fram ett nytt efterkrigsprogram, där visserligen kravet på republik fanns kvar, men det gamla kravet på statligt ägande av företag hade försvunnit och ersatts av krav på ökat statligt inflytande.

I det välfärdssamhälle socialdemokraterna såg framför sig, var det meningen att medborgarna skulle ha full sysselsättning, jämnare inkomstfördelning och social trygghet. Reformerna skulle finansieras med skärpt beskattning av bolagen och de högre inkomsttagarna, vilket naturligtvis ledde till upprörda protester från de borgerliga partierna.

 

Det nya kungadömet

Gustav V hade eftersom åren gick haft ett avtagande politiskt engagemang. Vid unionsupplösningen hade han först haft en fast hållning, men förordade sedan en uppgörelse i godo. Hans ställningstagande för utbyggnad av försvaret före första världskriget vållade skarp kritik, men sedan, när kriget väl bröt ut, visade det sig att han hade rätt.

Från tjugotalet och framåt minskade hans intresse för politik. Visserligen tog han ett par politiska ställningstaganden under andra världskriget, men accepterade annars den moderna kungens representativa roll. Han gjorde sig nu mest känd för sitt intresse för jakt och idrott. Gustav V avled 1950, vid 92 års ålder.

 

Gustav V efterträddes av sin son, Gustaf VI Adolf, som vid trontillträdet redan uppnått den aktningsvärda åldern 62 år. Han var en populär person bland folket, känd för sitt intresse för arkeologi och den första som helt och fullt accepterade den nya typen av demokratiskt kungadöme vi har i dag.

 

Fortsatt folkhemsbyggande (År 1951)

Den kommande perioden präglades av en stark tillväxt. Nu infördes barnomsorg, förbättrad sjuk- och åldringsvård, arbetstidsförkortning och allmän sjukförsäkring. På försök infördes den nioåriga enhetsskolan och en kraftfull satsning gjordes på att bygga ut gymnasier, universitet och högskolor.

Trots att det hade varit goda år och många reformer hade genomförts, var perioden inte utan problem. Det hade varit en kraftig inflation, som krävt en del impopulära åtgärder och reformerna hade varit så pass dyrbara, att det i nuläget inte fanns utrymme för ytterligare reformarbete. Nu inträffade en märklig konsekvens av den förda välfärdspolitiken.

Socialdemokraterna hade av tradition sina väljare i arbetarklassen, men den förändrade samhällsstrukturen gjorde att antalet arbetare minskade och andelen tjänstemän, där högern och folkpartiet hade sina naturliga väljare, ökade. Bondeförbundet hade problem av samma art som socialdemokraterna, med en minskande andel lantarbetare och efter diskussioner mellan Tage Erlander och bondeförbundets ledare Gunnar Hedlund, bildade de båda partierna en koalitionsregering, vilket gav praktiskt utslag i form av vissa förändringar i jordbrukspolitiken samt höjda folkpensioner och barnbidrag.

Den stora industriella tillväxten under efterkrigstiden gjorde att Sverige led brist på arbetskraft. Det gjorde att man uppmuntrade inflyttning till städerna och arbetskraft importerades, främst från Finland, men också från t.ex. Jugoslavien och Italien.

De vita bussarna

VAD HÄNDE SEDAN

Vi är nu framme vid den moderna tiden. I Sverige förestår inga stora och omvälvande skeenden, även om dramatiska inslag inte saknas. Härmed en kortfattad sammanställning över några mer eller mindre viktiga händelser:

 

År 1955 Rådgivande omröstning ifall vi skulle lägga om till högertrafik, men det visade sig att nästan 83 procent av de röstande ville behålla vänstertrafiken.

En nyhet som vållade stor glädje bland de breda folklagren, var att motboken avskaffades detta år.

 

År 1959 Hitintills hade tjänstemännen haft fördelaktigare pensionsvillkor än arbetarna, som bara hade sin folkpension. Efter en folkomröstning och långvarig debatt infördes nu Lagen om Allmän Tjänstepension, ATP.

 

År 1961 Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare, omkom vid en flygolycka. Detta var också året då regalskeppet Wasa bärgades och återsåg dagens ljus efter 333 år på havets botten

 

År 1962 Efter försöksperioden med enhetsskola, kom nu riksdagsbeslutet om införande av den nioåriga grundskolan.

 

År 1967 Nu skedde den högertrafikomläggning, som så få ville ha.

 

År 1968 Gymnasieskolan, med dess klart differentierade kursval infördes.

 

År 1969 Olof Palme efterträdde Tage Erlander som Sveriges statsminister.

 

År 1970 Fortsatt demokratisering när enkammarriksdagen infördes.Från början av sjuttiotalet började den invandring som bestod av asylsökande och deras familjer. Sveriges förvandling började så sakta ske, från ett ganska homogent, till ett mångkulturellt samhälle. Andelen invandrare skulle under de kommande trettio åren att stiga till ungefär en femtedel av landets befolkning.

 

År 1972 Sverige ingick frihandelsavtal med EG.

 

År 1973 Gustaf VI Adolf avled och ny kung blev Carl XVI Gustaf.Landet drabbades av lågkonjunktur och socialdemokraternas ställning var svag.

 

År 1974 Detta år beslutades att kungen inte skulle ha några politiska uppgifter, utan enbart representera landet. Nuvarande lag om abort infördes.

 

År 1976 En borgerlig trepartiregering bildades. Det politiska intresset gällde nu i stor utsträckning medbestämmande,anställningstrygghet,jämställdhet, miljö och kärnkraft.

 

År 1978 Den borgerliga trepartiregeringen upplöstes och följdes av växlande borgerliga regeringar.

 

År 1979 Homosexualitet ströks från Socialstyrelsens sjukdomsklassifikation.

En reaktorolycka inträffade i Harrisburg.

 

År 1980 Kvinnlig tronföljd infördes i Sverige. Den rådgivande kärnkraftsomröstning som avhölls detta år, ledde till beslutet att de tolv kärnkraftsreaktorer som redan byggts, eller senare skulle komma att byggas, måste vara avvecklade till år 2010.

 

År 1982 Socialdemokraterna återtog regeringsmakten med Olof Palme som statsminister. Sverige seglade i medvind i en god internationell konjunktur och socialdemokraterna byggde ut den offentliga sektorn.

 

År 1983 På initiativ av LO togs ett beslut om införande av löntagarfonder. En del av företagens vinster skulle avsättas i löntagarfonder och arbetarnas inflytande skulle tillta i takt med att fonderna växte.

 

År 1986 Ett svart år. I Tjernobyl inträffade en svår kärnkraftsolycka, som fick konsekvenser även här i Sverige. Olof Palme mördades mitt i Stockholms centrum och mordet har hitintills inte blivit uppklarat.

 

År 1991 Carl Bildt bildade borgerlig regering och löntagarfonderna avskaffades. Fonderna som uppgick till 23 miljarder kronor har till en del avsatts för miljöåtgärder, kunskapsutveckling etc. Regeringen började vidta åtgärder för att privatisera och begränsa den offentliga sektorn

 

År 1994 Socialdemokratisk regering med Ingvar Carlsson som statsminister. En rådgivande folkomröstning om svensk anslutning till EU gav en knapp övervikt för medlemsskap.

 

År 1995 Sverige blev medlem i EU.

 

År 1999 Sverige valde att tills vidare stå utanför den gemensamma valutan Euro.

 

År 2000 Millenieskifte, trots illavarslande spådomar kollapsade inte datasystemen och det fruktade kaoset uteblev.

Datorsystemen överlevde sekelskiftet.

 

 

Välkommen till min

hemsida, ditt besök

i den historiska

världen är gratis.

 

Ultima Thule, benämning

Vergilius använde för

landet långt i norr,

vid jordskivans kant.

 

Völvan var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

 

Välkommen ochså till

min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

www.grottekvarn.n.nu

 

För dig som vill veta mer

om symboler, vikingatida

gudar, sagor eller forntida

ritualer, se

www.nordisk-mytologi.se

 

 

 

 

Senast ändrad 11-08-10

 

Kontakt

[email protected]