• Hem
• Innehåll
• Intro
• Bok I
• Bok II
• Bok III
• Bok IV
• Kungarna
• Gudarna
• Källor

Bok I

Hällristning vid Basteröd, Tjörn.

 ÄLDRE STENÅLDERN (10000 – 4000 f.Kr)

INLANDSISEN DRAR SIG TILLBAKA

För ungefär 12000 år sedan hade den senaste inlandsisen smält så pass mycket att södra isranden låg i trakten av Uppland. Öresund fanns inte, södra delen av Sverige hade i stället fast landförbindelse med Danmark och Mellansverige var täckt av ett vatten som förenade Östersjön med Atlanten. När klimatet så småningom blev allt mildare följde växtlighet och djur och nu kom också de första jägarna.

Landhöjningen gjorde nu, att där Mellansverige tidigare legat helt under vatten återstod nu bara en bred älv, Svea älv, som hade utlopp till Atlanten via Vänern. Inlandsisens avsmältning resulterade så småningom i så mycket vatten att en ny passage till Atlanten, Öresund, bildades mellan Skåne och Danmark.

Efter hand kom fler invandrare och fasta boplatser började förekomma. Man har inte funnit så många boplatser från denna tid. De som legat vid kusten i Skåne ligger numera under havsytan. På några platser, bl.a. vid Katrineholm, har dock boplatser upptäckts. Där har också gjorts fynd av olika redskap, tillverkade av av flinta och grönsten.

Klimatet var varmt och befolkningen försörjde sig genom jakt på bl.a. uroxe och vildsvin och vad naturen i övrigt gav. När det började bli ont om jaktbyte eller förhållandena i övrigt förändrades, kunde man ganska lätt dra upp bopålarna och flytta någon annanstans.

Det vanligaste gravskicket under den äldre stenåldern verkar ha bestått i att man grävde ner de döda. Någon slags religiös tro fanns nog också, eftersom de döda fick gravgåvor med sig. Det äldsta gravfyndet i Sverige är från Bäckaskog i Skåne, där man funnit en kvinna som begravts sittande i en grop. Med sig i graven hade hon bl.a. ett kort spjut.

Bäckaskogskvinnan

 YNGRE STENÅLDERN (4000 till 1500 f.Kr)

DE FÖRSTA JORDBRUKARNA

Jägarna fanns naturligtvis kvar, men nu började man även odla jorden och hålla boskap. Med detta inleddes nu ett klassamhälle med hövdingar, bönder och trälar. Man brukar dela in den yngre stenåldern i döstiden, gånggriftstiden och hällkisttiden.

 

Döstiden (3500 till 2300 f.Kr)

Det är bara i Skåne och på Västkusten som man funnit dösar. De är för det mesta byggda av flera stående stenar, på vilka det lagts en stor takhäll. En märklig sak är att vid sådana gravar utanför Malmö har man funnit skallar, krossade på exakt samma sätt, som om de ingått i något slags religiös rit. I sådana riter brukar ingå kannibalismen ...?

Från denna tid är också Vrå-kulturen utanför Katrineholm. Hyddorna på fyndplatsen var fyrkantiga och hade risflätade väggar, utifrån täckta med lera. Döstidens lerkärl hade ofta en vid trattformad mynning, med dekor vid halsens mynning och kärlets överdel. Man började nu också slipa flintyxorna så de blev släta och fina.

 

Gånggriftstiden (2300 till 1800 f.Kr)

Nu började gånggrifterna komma som ett sista vilorum för de mäktiga. En gånggrift består av en rund, oval eller rektangulär kammare med en gång som leder in till graven. Detta var en form av familjegrav där flera personer begravdes. Gravskicket finner man nu även längre upp i landet, särskilt i trakten av Falköping.

Keramiken från denna tid var rik och varierad. En vanlig form på krukorna var att de ofta hade inböjd mynning, som dekorerats med ornament. På vapenområdet kan vi notera uppkomsten av den dubbeleggade stridsyxan.

Nu kom båtyxefolket hit och det blev blodiga sammanstötningar. Deras yxor påminde till formen om en båt, med en hammare i ena änden och en egg i den andra. Man kan notera att många av de döda i gravarna från denna tid, även kvinnor och barn, hade fått skallen krossad.

En del forskare menar att det var båtyxefolket som införde bruket av hästen och hjulet. Ett nytt gravskick började också förekomma, där man lade de döda i sovställning i enmansgravar, tillsammans med gravgåvor, ofta den dödes yxa.

Oroliga tider medförde ett akut behov av befästningsverk. I en mosse invid Alvastra har man hittat resterna av en omfattande pålbyggnadsby, där bostäderna var uppförda på plattformar, vilka vilade på stående stolpar, alltsammans skyddat bakom timmerpalissader.

 

Hällkisttiden (1800 till 1500 f.Kr)

Hällkistorna är byggda av kluvna hällar och har rektangulär form. De kan innehålla ett, eller upp till tre rum och ligger täckta av en jordhög eller ett röse med bara takhällarna synliga. Den nordligaste hällkistan finns i Uppland, annars förekommer de i Halland, Bohuslän, Väster- och Östergötland och Närke.

I sydligare delar av Europa fanns under denna tid en metallindustri och en del produkter letade sig även hit. I Skåne har man funnit 20 st kopparyxor, samt finns även några ströfynd i övriga Sverige.

Båtyxa

 

 

BRONSÅLDERN (1800 till 500 f.Kr)

DEN GYLLENE METALLENS TID

Övergången mellan stenålder och bronsålder var förstås flytande och sten- och bronsredskap användes parallellt under lång tid. Till en början var det bara det ledande skiktet av befolkningen som hade råd med vapen och redskap av brons, men med tiden blev brons det alltmer dominerande materialet.

De äldsta bronsföremålen var importerade, till en början från England, men senare dominerar föremål från Centraleuropa, vilket tyder på ett redan nu ganska omfattande utbyte av varor.

 

Tekniken utvecklas (1000 f.Kr)

De nordiska hantverkarna lärde sig med tiden att själva tillverka varor av brons. Lera kunde användas, men täljsten var överlägset bäst att tillverka gjutformarna av och de äldsta formarna har påträffats i Bohuslän. I Skåne och Danmark utvecklades den vackra och högtstående spiralornamentiken.

Spjutet var bronsåldersmannens favoritvapen. Svärden var ganska korta och användes främst som stickvapen, eftersom de inte var hållbara nog att hugga med.

Beträffande kläder finns bara ett svenskt fynd, en mantel som hittats i en mosse i Västergötland. I Danmark finns det dock flera fynd, som visar hur man var klädd.

Mannen hade inga byxor eller strumpor, utan han var klädd i en ärmlös kolt av ylle, på fötterna hade han fotlappar eller enkla sandaler och över axlarna bar han en oval mantel dubbelvikt i halvmåneform. Gravfynd finns också av vackra hjälmar med horn på.

Kvinnodräkten kunde då, som nu, variera med ålder och social status. I ett fynd från Skydsrup var den begravde klädd i en tröja med halvlånga ärmar och fotsid klänning. Egtvedsflickans kläder, som beskrivs nedan, förefaller ha en mera ungdomlig prägel. Som smycken var det vanligt med en ca 3 dm stor cirkelrund vackert dekorerad bronsplatta, som fästes framtill, samt hals-, öron och armringar. 

 

Egtvedsflickan

I Egtved i Danmark har man funnit en mycket väl bevarad bronsåldersflicka, som låg i en urholkad ekstock, vilande på ett sovtäcke av kohud. Hon var 16-19 år gammal, ca 160 cm lång och hennes hår var ljust och halvlångt. Hennes klädsel bestod av en midjelång tröja, en knälång kjol av yllesnoddar och på fötterna hade hon mockasinliknande skor, stoppade med gräs. Med sig i graven hade hon två handledsringar av brons och en örring i vänster öra. Framtill hade hon ett praktspänne av brons, fastbundet med en snodd runt midjan, i vilken också hängde en benkam.  Någon hade också lagt dit en blommande rölleka, innan kistlocket lades på.

Hällristningarna

Hällristningar från bronsåldern finns i stort antal. Sydsvenska ristningar visar ett samband med åkerbruk, boskapsskötsel och sjöfart. De hällristningar som förekommer i Norrland avbildar främst villebråd av olika slag, mest älgar. De är också svårare att datera, medan de sydsvenska ristningarna avbildar redskap som finns bevarade från bronsåldern och därför kan dateras till denna tid.

Motiven på de sydsvenska ristningarna utgörs av solhjul, spiraler, fotsulor, lurblåsare och män, ofta med någon form av vapen i handen och med erigerad penis. Kvinnorna har hästsvans och verkar vara engagerade i något slags dans eller ritual. Flera ristningar visar samlagsschener. Dominerande på ristningar i Bohuslän är annars båtar, endera med enkelskrov eller som katamaraner.

 

Kungagraven i Kivik

I en mäktig hällkistegrav i Kivik har hällarna försetts med figurer, vars innebörd är omdiskuterad, men kan tyda på att bronsåldersfolket var soldyrkare. Förutom solhjul och lurblåsare m.m. syns kvinnor här leda något slags ceremoni vid ett stort kar eller altare och man får ett intryck av att kvinnorna i allt större utsträckning spelade en viktig roll i de religiösa ceremonierna.

 

Skeppsättningarna

Under mitten av bronsåldern inträffde den första köldperioden och det är nu  skeppsättningarna började anläggas. De äldsta, från yngre bronsåldern, har påträffats på Gotland. Den största skeppsättningen, 67 m lång, är Ale Stenar, högt uppe på åsen vid Kåseberga fiskehamn. Man vet inte om den har anlagts under bronsåldern, eller kanske järnåldern. Vad var dess funktion? Det finns inga belägg för att det skulle vara ett gravmonument. Är det en solkalender, liknande Stonehenge i England? Skeppsättningen har tidigare varit omgiven av andra stenarrangemang, vilket man kan se av gamla teckningar.

 

Mot kärvare tider

Bronsåldern var en välmående och expansiv period, med milt klimat, då lokala och regionala hövdingadömen uppstod. Nu blev det dock efter hand allt kyligare i landet, någon kortare värmeperiod inträffade, men på det hela taget blev det kallt och eländigt, och vi fick det klimat vi har ännu i dag. 

Bronsålderssvärd

JÄRNÅLDERN (500 f.Kr till 800 e.Kr)

DEN SVARTA METALLENS TID

Det är få fynd från denna tid och ett tag trodde man att folk helt enkelt flyttade härifrån, men nyare forskning har visat att det inte stämmer. Klimatförsämringen gjorde dock att man fick arbeta hårdare för brödfödan och man måste också bygga både varmare bostäder och vinterhus för boskapen.

Enstaka järnföremål hade förstås börjat dyka upp redan i slutet av bronsåldern, eftersom metallen var känd i Sydeuropa. Mera praktfullt utsmyckade spjutspetsar och svärd var importvaror, men med tiden lärde vi oss att själva smälta myrmalm och tillverka saker.

Oden kommer till Svithiod

Enligt Snorre Sturlassons Ynglingasaga var det under denna tidsera som Oden kom hit. Med sig hade han runorna, laddade med magisk kraft. För att få dessa och sin visdom hade han fått utstå svåra lidanden och bl.a. fått offra sitt ena öga.

Oden och hans husfolk hamnade i det forna Sigtuna, där han byggde ett storhov och höll blot. Oden fick tio söner, bl.a. Tor och Balder. Han dog slutligen sotdöden i Svitjod (som islänningarna kallade svearnas land) för att sedan till slut uppnå gudastatus.

 

Fornborgarna byggs

Under de första århundradena e.Kr. hade södra och mellersta Sverige en ganska jämn spridning av befolkningen men nu började också Norrlands inland koloniseras.

Från 300-talet har man på Gotland och Öland funnit många stengrunder, ofta grupperade i samhällen. Men det verkar som de ödelagts, många av husen har bränts ned. För ofredstider talar också de nästan 2 000 fornborgar som byggdes här och var i landet och de många guld- och silverskatter som inte återfunnits förrän i modern tid.

Uppsala högar (500-talet)

Något enhetligt rike fanns ännu inte i Sverige, men vissa hövdingar var mäktigare än andra och härskade över större landområden. Det är också nu högarna i Uppsala kommer till. Ynglinga-sagan och det engelska kvädet Beowulf ger stöd för att:

Aun den gamle skall ligga i den största högen. Han är mest berömd för att han blev så oerhört gammal. Att han lyckades med det berodde på att han efterhand offrade nio av sina tio söner till Oden. När han så ville offra också den tionde satte man stopp för det och så dog han.

Sonen Egil, som ligger i mellanhögen, var inte heller han någon kämpe att tala om. Sin bane fick han genom att ett svin som skulle blotas slet sig och rände sina betar i konungen.

I den tredje högen ligger Egils sonson Adils, som var en stor kämpe och härjade vida omkring. Från en räd i Saxsland hemförde han den vackra kungadottern Yrsa som han gjorde till drottning i Svithiod. Trots sin ryktbarhet ramlade Adils av sin häst vid disablotet i Upsala, slog huvudet i en sten och dog.

Men Adils var ju Egils sonson, vem var Egils son? Jo, det var ingen mindre än den mäktige kungen Ottar Vendelkråka, som har sin alldeles egna hög i Vendel, norr om Uppsala.

 

En tid av ökat välstånd (370 till 600-talet)

I gravarna från den nu följande tiden har man funnit serviser med bl.a. vinsilar, skopor, vinkannor, glasbägare samt stora samlingar med guldmynt och guldsmycken. I fråga om vapen introducerades det tvåeggade svärdet av romersk modell, hullingförsedda kastspjut och de första brynjorna.

Sannolikt har en hel del av dessa föremål kommit hit genom handel, där en viktig del av vår valuta kanske varit skinn eller trälar. Nordmän kan säkert också ha kämpat för romarna och sedan återvänt hem med mer eller mindre rikligt byte.

Viktigaste handelscentret vid denna tid var nog Gotland, men en del av godset hamnade också vid Helgö i Mälaren, en handelsplats före Birka. Över 40 000 föremål har grävts fram där, bl.a. en Buddha, en egyptisk skopa, mynt från olika håll, t.ex. arabiska, samt en silverkräkla, förmodligen från Irland.

 

Ingjald Illrådes illdåd (600-talet)

I Upsala fanns templet, hedendomens mäktiga centrum i Norden. Det har berättats att här blotades till de mäktigaste gudarna och vart nionde år skulle det offras nio stycken av varje art levande varelser. I Upsala satt också mäktiga sveakungar, som ville bli ännu mäktigare.

Sagan berättar om Ingjald Illråde som ska ha varit svearnas kung under åren 640 till 655. Som barn hade han fått varghjärta att äta och blev därför en ondsint man. Han uppförde en stor sal i Uppsala och så kallade han alla småkungar och jarlar i riket till samkväm och fest. Kungarna från Upplands och Närkes länder kom, men kung Granmar av Södermanland uteblev.

Så började festen, men under natten smög sig Ingjald och hans män ut, bommade till dörrar och fönster och tände på. På så vis för mångdubblade Ingjald sitt rike, men skaffade sig samtidigt många fiender. När arvingar och släktingar till de omkomna senare kom till Ingjalds borg i Ränninge för att hämnas, valde Ingjald att sätta eld på borgen och bränna sig och sina medhjälpare inne.

Osäkert är om Ingjald Illråde existerat, men enligt Snorre Sturlasson låg hans borg vid byn Rauningi. Norr om Strängnäs, i byn Ränninge, finns rester av en fornborg som, enligt vad som sägs, var Ingjalds borg.

 

Vendeltiden (År 500 till 700)

Denna period kallas ibland för vendeltiden efter de gravar som man funnit i Vendel och andra platser runt Uppsala. Här ligger stormän obrända, begravda i båtar tillsammans med praktfulla hjälmar, svärd och andra dyrbarheter. De har också fått med sig sina hästar och jaktfalkar.

Märkligt är att nästan likadana föremål, sannolikt tillverkade i Mälardalen, har man funnit i båtgravar i Sutton Hoo i England.

Under denna tid tillkom också många av de gotländska bildstenarna. De har bilder, men ingen text. En del känner vi igen, som kämpar som kommer till Valhall med svärdet i hand, Odens åttafotade häst Sleipner och valkyrior som bjuder de fallna kämparna att dricka.

En intressant detalj är fartyg fyllda av krigare som håller var sin tamp till ett segel. Båtar med segel förekommer från vendeltid och framåt, vilket kan tyda på att det är en nyhet för denna tid.

 

Slaget vid Bråvalla (År 750)

I Danmark satt vid denna tid den åldrige Harald Hildetand som kung. För att han inte skulle behöva dö av ålderdomssvaghet och på så vis förlora sin biljett till Valhall, uppmanade han sin brorson sveakungen Sigurd Ring att samla en här och möta honom i strid vid gränsen mellan de båda rikena.

Efter flera års förberedelser möttes så kombattanterna till ett väldigt slag. Sigurd Ring hade på sin sida svear, västgötar, islänningar, finnar, gutar och norrmän och bland dem fanns män, med namn som Grette den Onde, Egil den Skallige, Blig Stornäsa och Erling Snok. Harald Hildetand kom tillsammans med danskar, skåningar och Saxare. Hans styrkor räknade in de berömda och stridbara kämparna Hogbrodd den Obändige, Are den Enögde, Hroi Kindskägg och Ulve Brede.

Till mötesplatsen för striden kom härarna både land- och sjövägen. Sagan förtäljer att från Svealand kom inte mindre än 2 500 skepp och den danska flottan var så stor, att man kunde gå torrskodd över sundet på skeppsdäcken.

Så började det väldiga slaget och det berättas att ”röken från de varma blodsåren lade sig som ett töcken över skyn”. Här utspelades verkliga hjältedåd, eller vad sägs om den tappre Sokarsnote, som fick ett hugg i kinden så att käften klövs och ett stycke av hakan följde med. Det oaktat stoppade han skägget i munnen och bet ihop, för att på så vis kunna hålla hakan på plats och fortsätta striden.

Den gamle Harald Hildetand, som var 150 år gammal, kunde varken rida eller gå, så han kämpade från sin vagn. Hans närmaste man var Brune, som när han tyckte Harald hade kämpat tillräckligt för att få komma till Valhall, slog ihjäl kungen med sin klubba. Det ryktas att Brune var självaste Oden, som på detta sätt tog Harald till kämparnas hemvist.

När Sigurd Ring såg att Harald Hildetand stupat avblåste han striden, men manfallet blev stort. Över fyrtiotusen framstående män hade stupat, för att inte tala om det helt oräkneliga antal vanliga män som fallit i striden. Harald Hildetand fick förstås en ståtlig begravning, men hur eller var vet man inte. Inte heller vet man var Bråvalla hed låg och hela händelsen tillhör nog sagornas värld.

 

Våra gudar

Av urjätten Ymers kropp skapade gudarna världen. Oden var skaldekonstens och stridens gud. På sin arm bar han ringen Draupner, i sin hand hade han spjutet Gungner och på sina skuldror bar han korparna Hugin och Mumin. Följd av vargar red han på sin åttafotade häst Sleipner.

Tor var hans son, en bjässe med rött skägg och blixtrande ögon, som i sin hand bar hammaren Mjölner, ett fruktansvärt vapen i striden mot jättarna.

Freja var en fruktbarhetsgudinna med vidsträkt makt över bl.a. fruktbarhet, liv och död samt svart magi. Hon färdades i ett spann draget av katter.

Frej var hennes bror, också en fruktbarhetsgud som kunde ses ridande på en väldig galt.

Loke var den onde guden som lurade den blinde Höder att döda sin bror, den gode guden Balder.

Man brukar tala om Oden, Tor och Frej, som de mäktigaste gudarna. Många andra gudar av asarnas, vanernas eller alvernas släkten förekom och de levde ett våldsamt och omväxlande liv i kampen mot jättar och andra onda makter.

Läs mera om våra fornnordiska gudar under fliken "Gudarna"

 

Tor i strid mot jättar

 

VIKINGATIDEN (800 till 1050)

DE FORO VIDA KRING

Den 8 juni 793 såg munkarna vid det engelska klostret Lindisfarne några främmande skepp komma in mot stranden. Utan att ana något ont gick de ner för att hälsa främlingarna välkomna, men, enligt en skriven berättelse, ”... hedningar kommo med en flotta skepp ... som sönderslitande vargar ... dräpte ej endast lastdjur, får och oxar men även präster, dekaner, munkar och nunnor. Och de kom till kyrkan i Lindisfarne, lade allt öde med den svåraste plundring, trampade de heliga platserna ... tillgrep alla den heliga kyrkans skatter. De dödade några av bröderna och förde några med sig i bojor, många drev de ut nakna och överhopade med smädelser. Några dränkte de i havet”.

Detta är det första kända datumet för vikingars härjningar utomlands. Anledningen till att nordmännen blev så våldsamma av sig vet man väl inte, men ett skäl kan ha varit att när det nu var den äldste sonen som ärvde gården, måste ju de yngre sönerna också ha något att försörja sig på. Det fanns nu också tillgång till skepp som var mycket sjödugliga men ändå grundgående och väl lämpade för strandhugg.

 

Samarbete eller strid

Regionala riken bildades under vikingatiden i Svea- och Götalandskapen, men alla nordbor talade nästan samma språk och hade samma religion. Naturligt var förstås att de vikingar som bodde vid östkusten sökte sig österut, medan de som bodde längs Skandinaviens västkust sökte sig västerut. Samarbete och stridigheter växlade och strapatsrika resor hade man ingenting emot. På goda grunder kan man anta att möjligheten till äventyr och rikedomar gjorde att även svearna emellanåt sökte sig västerut.

Man har i Birka, utom fynd av arabiska mynt, även gjort fynd från både frankerväldet och de brittiska öarna. Det andra helt dominerande fyndområdet i Sverige är Gotland. Av ca 1 000 silverskatter från denna tid är 690 därifrån, men något egentligt centrum saknas. Förmodligen har bönderna på ön slagit sig samman i skeppslag och dragit ut på kombinerade rövar- och handelsfärder med många skepp som följdes åt.

Det sägs att det var en svensk som först upptäckte Island, men det blev en norrman som slutgiltigt gav ön sitt namn. Norska vikingar har även koloniserat Grönland, Färöarna, Shetland, Orkney och Hebriderna. Och inte minst, det var en norsk viking som upptäckte Amerika, vilket han kallade Vinland.

 

Vite Krist presenteras för svearna (År 829)

Nu, såhär i början av vikingatiden, inträffade en viktig händelse i Svealand. Ansgar anlände med sitt följe till Birka, grundligt utplundrade av sjörövare, troligen vid Kalmarsund. Han togs väl emot och fick predika, vilket han höll på med under två år innan han återvände till kejsar Ludvig den fromme med en optimistisk rapport.

 

Framgångar i västerled

Vikingarna härjade idogt på de brittiska öarna och även på Irland plundrade de och brände flitigt. Det var också vikingar som grundade Irlands första riktiga handelsstäder, bl.a. Dublin, som grundades av en norrman, som hette Turgeis.

De danska vikingarna, säkert förstärkta med både norrmän och svenskar, var också intresserade av frankernas land. Till Paris kom en stor vikingahär och för att skapa ett bra förhandlingsklimat avlivades ett antal tillfångatagna parisare utanför stadsmuren.

Demonstrationen blev verksam och sedan vikingarna erhållit 7 000 pund i silver drog dom sig tillbaka för denna gång. Men när de nu visste vilka resurser som fanns kom de tillbaka många gånger för att samla in danagäld. Även England tvingades vid upprepade tillfällen att betala en ständigt stigande gäld för att slippa få sina städer förstörda.

Svearna missnöjda kristendomen (År 850)

Efter en smärre inledande framgång, förföljdes nu de kristna i Birka. Kyrkan förstördes, prästen Gautbert jagades iväg och hans släkting Nithard dödades. Ansgar beslöt därför att återvända och fick efter viss tvekan tillstånd att predika igen. När positionerna verkade vara återställda reste han hem igen, men de munkar han lämnade kvar, Erimbert och Arnfrid, återvände till Hamburg efter två år, förtvivlade över uppdragets hopplöshet

 

Gånge Rolf och Normandie (År 876)

En berömd viking i västerled, vars nationalitet är en smula osäker, var Gånge Rolf. Hans kampanj i Frankerriket var framgångsrik, vilket bevisas av det faktum att han efter mer eller mindre hårdföra förhandlingar med den frankiske kungen Karl den enfaldige fick kontrollen över vad som kom att kallas Normandie. Dock med det lilla förbehållet att han skulle skydda landet mot andra vikingar.

Gånge Rolf tog den bretagnske kungens dotter Popa till sin älskarinna och deras son Vilhelm Långsvärd ärvde så småningom allt som Gånge Rolf skapat. Gånge Rolf hette på franska Rollon och han lät med tiden döpa sig i St Clair, där torget framför kyrkan fortfarande heter Place Rollon.

 

Ruserna grundlägger Ryssland

När det gäller resor i österled var naturligtvis svearna och inte minst folket från Roslagen aktiva. Munken Nestor från Kiev skriver i sin krönika, att vikingar från Rus (jfr Ruotsi) kom över Östersjön för att kräva de slaviska stammarna på skatt, men att de jagades bort.

Ett visst intryck måste de i alla fall ha gjort, för när de slaviska stammarna sökte en "furste som härskar och skipar lag”, var det till Rus de vände sig. Så åkte en delegation hit och valde ut tre bröder, som följde med österut. Rurik blev härskare i Novgorod, den andre Sinjeus i Vitryssland och den tredje, Truvor, i Izborsk. Detta skulle ha varit under andra hälften av 800-talet. Så fortsatte ätten att regera Ryssland ända till 1610 då den siste Rurikiden avled och efterträddes av släkten Romanov.

 

Viking i österled

En väg för svenskarna att ta sig ner till söderns rikedomar var att dra skeppen motströms längs småfloder tills de kom till Volgas bifloder, på så vis kom de till staden Bulgar varifrån karavanvägen gick ända till Kina. Silvermynt som hittats i Birka visar att svenskarna under 800-talet drev handel med den del av kalifatet som låg mellan Bagdad och Volga.

Från Bulgar kunde man också segla nerför Volga till Kaspiska Havet och det land vikingarna kallade Särkland och vidare till Bagdad. Här sålde de sedan slavar, skinn och annat som de kunde ha rövat eller köpt upp på vägen genom Ryssland samt, eftersom vikingarna var framstående vapenhandlare, frankiska svärd och andra vapen som de haft med sig från Birka och Hedeby.

 

Vikingen - en snuskig typ (År 922)

Bildade muslimer förfasade sig över nordmännens hygien och den arabiske geografen Ibn Fadlan skriver bl.a. om rusernas morgontoalett ”Flickan kommer tidigt varje morgon och har med sig ett stort fat vatten. Detta räcker hon till sin herre och så tvättar han sina händer, sitt ansikte och sitt hår i det; han både tvättar och kammar det i fatet. När han så är färdig bär flickan fatet till hans närmaste man och han gör detsamma som kamraten gjort. Flickan slutar inte bära fatet förrän det passerat alla, varunder var och en av dem snyter sig, spottar och tvättar ansikte och hår i det”.

 

Vite Krist på nytt besök i Birka

Ännu hade man inte gett upp hoppet om svearnas salighet. Biskop Unni anlände till Birka, gjorde vad han kunde för kristenheten men blev ihjälslagen. Hans huvud skickades hem till domkyrkan i Bremen, där det faktiskt hittades under 1800-talet.

Även om det på lite sikt gick bättre att sälja kristendomen i andra landsändar, hade även det sina problem. Den engelske missionären Sigfrid och hans tre brorsöner verkade bl.a. i Småland. Smålänningarna var emellertid inte alls intresserade, så efter att de avlivadt brorsönerna kastade de deras huvuden i en närbelägen sjö.

 

Många föredrog att tjäna pengar utomlands

Men nu ut i världen igen. Den arabiske historikern Ibn Miskaweich berättade om hur ruser anföll Bredaa, en blomstrande handelsstad söder om Baku, ”De bar yxor och svärd och dolkar och slogs med spjut och sköldar. De dödade den arabiske ståthållaren och drev hans folk på flykten. De araber som var kvar fick köpa sina liv för dyra pengar. Kvinnorna och ynglingarna behöll ruserna för sig själva”. Över 6000 ruser skall sedan länge ha hållit sig kvar i staden.

 

En sveakung blir kristen, i alla fall för en tid

Här, på hemmaplan, erövrade Erik Segersäll Danmark och Hedeby under senare delen av 900-talet. För att hålla sig väl med danskarna lät han döpa sig. Men det var nog enbart av politiska skäl, för senare sågs han leda bloten till de gamla gudarna i Upsala. Hans brorson Styrbjörn ville bestrida hans makt och slog sig ihop med den danske kungen Harald Blåtand.

Deras förenade styrkor kom så till Mälaren för att via Fyrisån ta sig till Upsala. Här lät Styrbjörn bränna sina skepp så att ingen skulle kunna dra sig undan, men nu blev han sviken av danskarna som vände hemåt igen. Inför det stora slaget vid Fyrisvallarna lovade Erik Segersäll att hålla sig till Oden under tio år om han vann seger, vilket han med en så mäktig partner naturligtvis gjorde.

Erik Segersäll är en verklig historisk person, men det är osäkert om detta slag någonsin utkämpades.

Vikingarna i en internationell arbetsmarknad

Svenska vikingar tog sig också ner till Miklagård, så kallade de Konstantinopel, d.v.s. dagens Istanbul. Flera hundra av dem tog här värvning hos kejsaren, som tyckte att dessa skräckinjagande främlingar passade bra som hans personliga livvakt. Sådana vakter kallades för väringar. Man kan läsa om dem på våra runstenar, som den vid Ed norr om Stockholm, ”Runorna lät Ragnvald rista/Han var i Grekland/han var krigarskarans hövding” eller på Grindastenen ”Han var i Grekland/skiftade guld”.

Över dem som aldrig kom hem restes många runstenar. Vanligt är också att runorna berättar om någon som gjort väg- eller brobyggen, eller så har man velat göra ett minnesmärke efter någon nära anförvant. Ibland kan en runsten kanske ha satts upp för att skydda en grav. Utanför Ronneby står en runsten med den hotfulla inskriften ”Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke skall ständigt plågas av arghet. Svekfull död skall träffa honom Jag spår fördärv”.

 

Sveakungen tar dopet (År 1015)

Olof Skötkonung, som var son till Erik Segersäll, var den förste svenske kung som blev kristen på riktigt. Men innan han döpte sig stod det legendariska slaget vid Svolder. Det utkämpades av den danske kungen Sven Tveskägg, Olof Skötkonung och den norske jarlen Eirik Håkonssons allierade styrkor -  mot den norske kungen Olav Tryggvassons styrkor. När så striden föll illa ut för Olav Tryggvasson, valde han att hoppa över relingen från sitt fartyg Ormen Långe. Olov Skötkonung vann på detta en del av Trondheimsbygden och det nuvarande Bohuslän.

Olov Skötkonung sedan lät döpa sig, vilket skedde vid Husaby källa. Han lät också bygga Sigtuna stad, som ganska snabbt övertog Birkas roll som central handelsplats och hit kom både präster och myntmästare som tillverkade våra första svenska mynt, försedda med texten Olav Rex.

Genom sitt kristna nit stötte sig Olov Skötkonung med den hedniska makteliten i Uppland och inte blev det bättre av att han förlorade de norska landområdena. För att tillmötesgå kraven från sina missnöjda undersåtar gick Olov med på att dela makten med sin son Anund Jakob. Efter hand drog han sig sedan tillbaka till det vid denna tid kristna Västergötland.

Anund var en god kristen, men än skulle det dröja innan Sverige kunde anses kristet. Som ensam härskare slöt han förbund med den norske kungen Olav Haraldsson och utmanade den mäktige Knut den store, som regerade över både Danmark och England. En avgörande strid stod vid en holme i Helgeån, där Knut den store vann en knapp seger. Olav Haraldsson dödades senare i slaget vid Stiklastad och hyllades sedan som Olav den helige både i Norge och Sverige.

Anund efterträddes av sin halvbror Emund som i den äldre Västgötalagen begåvats med tillnamnet Slemme. Det står om honom att, ”han var snål och inte god att motsäga i det han ville främja”.

 

Asagudarna sticker upp igen (År 1070)

Det verkar nu som om hedendomen återtagit mark i Svealand. Inge Stenkil d.ä. hade valts till kung, men han blev avsatt när han vägrade förrätta offer till hednagudarna. Hans svåger Sven var emellertid villig att träda i hans ställe och leda blotet. Det gjorde han så bra att han kom att få namnet "Blot-Sven" och han regerade därefter under tre år.

Det berättas att en missionär som hette Eskil, dök upp under ett stort blot i Svealand. Ingen ville emellertid lyssna på Eskils predikningar och han anropade Vite Krist om ett under. Och se! Ett väldigt oväder förstörde då blotaltarna. Det skrämde dock inte de uppretade svearna, som stenade Eskil till döds och han blev därmed martyr. Hans reliket förvarades hos johanniterna i Tuna, som efter honom fick namnet Eskilstuna.

 

Vite Krist vinner över asagudarna (År 1087)

Under tiden Blot-Sven hade firat triumfer, hade Inge Stenkil samlat ihop en liten här och begav sig till Blot-Svens hus, vilket de tände på, varefter de dräpte Sven när han försökte fly.

Det gamla hednatemplets saga var nu över. Inge lät bränna templet och hugga ner offerträdet och så snart röken skingrats började man bygga en kristen kyrka på det gamla templets plats.

Gamla Upsala

MEDELTIDEN (1050 till 1520)

KAMPEN OM KRONAN

När kristendomen så småningom, efter 300 års missionerande fick fotfäste i Sverige, fick våra gamla gudar nöja sig med att ses som onda demoner. Att avsätta gudarna var en sak, men att ta bort efterlängtade tillfällen till fest var svårare. Därför fick många seder och bruk leva kvar, men nu med kristna förtecken. Älvor, troll och andra sagoväsen konkurrerade ju inte direkt med Kristus, så även de fick finnas kvar i folktron.

Sverige bestod under medeltidens början av ett antal landskap, löst sammanhållna i en slags förbundsstat. Ganska stor skillnad rådde mellan seder och bruk i de olika landskapen och folk från andra landskap betraktades som främlingar. De hade ett sämre rättsskydd och kunde dräpas utan alltför allvarliga påföljder. Det var också så, att om en person dömdes fredlös var han fredlös bara i det egna landskapet.

Lagmännen i de olika landskapen fungerade som en levande lagbok och skulle också minst en gång varje år läsa upp för folk vad som gällde; lagsaga. Han var alltså en mäktig man som var både lagkunnig och domare.

När det var ting hade alla fria män rätt att närvara. Misstänkta kunde här svära sig fria med ed av tolv edsvurna vittnen, eller så kunde de frias genom gudsdomar, t.ex. att bära glödande järn i sina armar, eller bunden kastas i sjön. Om den misstänkte sjönk var han oskyldig...

 

Val av kung

Valet till kung förrättades under medeltiden vid en speciell sten på Mora äng sydost om Uppsala. Vid valet skulle lagmän från alla landskap, med vardera tolv vittnen jämte andra betydelsefulla män närvara. Kungen skulle sedan han väl blivit godkänd färdas på eriksgata till de olika landskapen, där vid varje landskapsgräns trohetseder skulle sväras och gisslan utväxlas. Som nyvorden kung kunde han sedan få inkomster från kungsgårdarna, som var spridda runt om i landet och inkassera böter för den brottslighet som skett.

 

Täta tronskiften

Den Stenkilska ätten som under växlande strider mellan olika tronpretendenter haft makten under 1000-talet utslocknade i början av 1100-talet. Med Inge d.y:s död i början av 1120-talet inleddes en orolig tid och flera olika aspiranter på kungatiteln dök upp och försvann.

För att så ta upp tråden igen blev en viss Ragnvald Knaphövde vald till kung i Svealand och Östergötland. Västergötland hade redan valt prins Magnus Henriksson av Danmark till sin kung, och då Ragnvald på sin eriksgata kom till Västergötland blev han överfallen och ihjälslagen.

Nu blev tronen tillgänglig för Sverker d.ä., en storman från Östergötland och stamfar till den sverkerska ätten. Han hade befäst sin ställning genom giftermål med Inge Stenkil d.y.:s änka, Ulvhild Håkansdotter, av norsk stormannasläkt och senare även Rikissa av Polen. Kung Sverker lyckades efter sega stridigheter till slut bli erkänd av alla landskapen.

 

Biskopsval, klosterbygge och krig

Sverker kände sig så pass säker på sin sak, att han arrangerade ett biskopsmöte i Linköping, där han gärna ville ha en svensk ärkebiskop placerad. Mötet gick inte som han planerat, eftersom upplänningarna ville ha ärkebiskopen placerad i Gamla Upsala.

Dock beslöt man om öppnande av en del kloster, bl.a. cistercienserklostret i Alvastra. Klostren visade sig få stor betydelse för landsbygdens utveckling, eftersom munkarna förde med sig nya kunskaper om bl.a. medicinalväxter, biodling och boskapsuppfödning. De byggde också kvarnar och lärde svenskarna mura och slå valv som man gjorde utomlands.

Under början av 1150-talet råkade han i krig med Danmark. Den danske kungen blev besegrad och Sverker fick sedan sin son Knut erkänd som danskarnas kung.

Sverkers regering fick ett hastigt slut då han mördades av sina egna hirdmän vid en julottefärd till Västra Tollstads kyrka. Vem som var anstiftare är inte helt klart, kanske Erik Jevardsson eller möjligen den danske prinsen Magnus Henriksson.

 

Erik den helige blir kung...  (ca 1156)

Efter kung Sverkers död valdes i alla fall Erik Jedvardsson, stamfar till den erikska ätten, till kung. Som sådan hölls han för att vara en vis och from man, som utom att ha stiftat lagar, även ska ha lett ett korståg mot finnarna där han också grundlade slottet och domkyrkan i Åbo.

När Erik återvänt hem gick det inte bättre för honom. Under en mässa i den kyrka där Uppsala domkyrka nu står, fick han bud om att fiender närmade sig och bad då att "Låt mig i lugn och ro åhöra denna högtids stora begängelse ...". När mässan var slut gjorde han korstecknet och gick för att möta sina fiender. Vidare "När Herrens smorde låg på golvet tillfogade de honom sår på sår, de pinade och drev spe med den redan halvdöde och högg vanvördigt av hans vördnadsvärda huvud".

När nu Erik var död gick hans son Knut Eriksson i landsflykt till Norge.

Enligt en Erikslegenden var det även denna gång prins Magnus Henriksson av Danmark, som varit framme. Genom släktband ansåg han sig kunna resa anspråk på den svenska tronen.

 

... och avlöses av Karl Sverkersson (ca 1160)

Prins Magnus fick även han ett brådstörtat slut, då Karl Sverkersson, som redan var erkänd som kung i Östergötland, besegrade Magnus på slagfältet. Så kunde nu Karl Sverkerson utropa sig till svears och götars konung.

Illa hade det ju gått för hans företrädare, så Karl Sverkersson beslöt att ordna för sin trygghet. På Visingsö byggde han därför en borg som fick namnet Näs varifrån han kunde utöva sin makt.

 

Sverige får en egen ärkebiskop (År 1164)

Under Karls regering fick Sverige sin efterlängtade, alldeles egna ärkebiskop. Stefan hette han, vigd till sitt ämbete av påven, som emellertid förordade att invigningen av ärkebiskopar skulle ske i Lund och under dansk överhöghet. Men i praktiken hade det ingen större betydelse.

Karl fick inte njuta av maktens sötma i sin borg så länge, eftersom Erik den heliges son Knut Eriksson kom tillbaka från Norge och tog sig över till Visingsö där han på stranden lyckades dräpa Karl Sverkersson. Karls son, Sverker d.y., ”blev buren i skötet till Danmark under största elände”.

 

En tid av lugn och tillväxt

Knut Eriksson skulle nu komma att regera under lång tid, nästan 30 år. Hans jarl Birger Brosa upprätthöll lugn och ordning i landet och ekonomin var i tillväxande.

På den stora holme vid Mälarens infart, som då hette Agnefit (nuv. Gamla stan) byggdes ett försvarstorn där kung Knuts representanter tog upp tull på de varor som passerade. Sverige slöt nu också sin första handelstraktat med Lübeck och den första hamnstaden på västkusten, Lödöse, grundades.

På lagstiftningens område kan noteras att kungaräfst infördes under kung Knuts regeringstid. Kungaräfsten skulle hållas vart tredje år och där kunde viktiga rättsfall behandlas, men räfsten fungerade också som en slags högsta domstol där eventuellt orättvisa domar kunde tas upp till omprövning. Till sist dog så kung Knut, för ovanlighetens skull lungt och stilla, och han begravdes i Varnhems klosterkyrka.

 

Maktövertagande i samförstånd (År 1195)

Det verkar som om de erikska och sverkerska ätterna hade träffat en överenskommelse om att vara kung varannan gång. Nu tillträdde, utan bråk, Karl Sverkerssons son, som hette Sverker d.y. Karlsson. Allting verkade ju harmoniskt och bra, när nu Sverker d.y. till och med gifte sig med Birger Brosas dotter och tillsammans med henne fick sonen Johan Sverkersson.

Men under ytan pyrde det. Knut Erikssons son Erik ville allt bra gärna bli kung, oavsett vad ätterna kommit överens om. Han sökte och fick stöd av den erikska ättens vänner i Norge. Sverkersönerna hade ju redan vänskapliga förbindelser med Danmark och härifrån fick nu Sverker d.y. hjälp. Det drog ihop sig till möte på slagfältet.

 

Slaget vid Kungslena (År 1208)

I Västergötland, vid Kungslena, möttes Erik Knutsson med en svensk/norsk här och Sverker d.y. med en i huvudsak dansk här. Det berättas att Erik Knutssons här var underlägsen i manskap, men genom en listigt taktik lyckades de utmanövrera huvuddelen av den danska hären, vars väsentliga delar omkom i ett enormt pilregn, varefter endast upprensning behövdes för att bärga hem segern. Med ridderlig höviskhet (men inte så framsynt) tilläts sedan Sverker d.y. bege sig till Danmark.

 

Slaget vid Gestilren

Som man kan förstå var inte Sverker d.y. nöjd med detta första utfall av maktkampen, varför han efter ett par år återvände med nya danska styrkor. Denna gång hade emellertid Erik lyckats samla ihop en riktigt skaplig här, med det för honom positiva resultatet att han vann även denna gång. För Sverker d.y. gick det sämre, eftersom han stupade.

 

Makten säkrad (År 1216)

Efter Gestilren njöt Erik Knutsson i sex år av sina segrar, innan han dog en helt naturlig död. Förutom ett antal döttrar, som inte tarvar någon närmare presentation, efterlämnade han sonen Erik Eriksson, med tillnamnet läspe och halte. Nu var det så, att Erik föddes först efter faderns död. Då uppstod en glugg i ätteföljden, som fylldes av Sverker d.y.:s son Johan Sverkersson. Johan dog endast 21 år gammal och med hans död utdog den sverkerska ätten. Även om Erik ännu var omyndig så övergick kronan nu till honom.

 

Erik läspe och halte och hans jarl (År 1229)

Kung Erik var ingen kraftfull personlighet som lätt hävdade sin ställning. Nya orosmoln hopades och tog sig form av en upprorsrörelse under ledning av herr Knut Holmgersson Långe. Det blev så pass oroligt att kung Erik under några år fick ta sin tillflykt till Danmark, under vilken tid Knut Långe regerade. Som tur var för Erik dog Knut Långe redan år 1234. Nu kunde Erik återvända till Sverige och regeringsbestyren, som till en början bestod i att bestraffa allmogen i Uppland, som bistått Knut Långe under upproret. De förlorade sin gamla skattefrihet och man, som det berättas, ”pålade dem spannskatt, skeppsvist och flera bördor”.

Birger Jarl var en rik och mäktig storman från Bjälbo Östergötland, med besittningar som sträckte sig upp mot Mälardalen. I motsats till många andra stormän hade Birger tagit kungens parti under de oroliga upprorstiderna. Han var också klyftig nog att gifta sig med Erik loh:s syster Ingeborg. På så vis stärkte han sin ställning genom att foga den erikska ättens tronanspråk till sin egen ättegren. Att denna politik bar frukt visade sig genom att han blev utsedd till rikets jarl, i vilken egenskap han blev den egentlige makthavaren i landet.

 

På korståg mot Finland (År 1248)

Rapporter om hur hedniska tavaster plågade kristna finnar nådde så kung Erik loh, i form av en uppmaning från påven att genast företa ett korståg, ”till dessa vildsinta hedningars omvändelse, emedan på prästerna utskar de ögonen och avhögg händer och fötter; invecklade dem i halm och tände eld därpå”.

Som jarl förde Birger befäl över den samlade ledungsflottan. Trots att tavasterna samlades i stora hopar besegrade Birger Jarl allt motstånd och de som lät döpa sig skonades till livet. På detta effektiva sätt besegrades och kristnades Österbotten och Tavastland. När han nu ändå var där befäste han Korsholm och anlade Tavastehus fästning.

 

Birger Jarls kungadröm går om intet (År 1249)

Kanske hade Birger Jarl hunnit uträtta ännu mera i Finland, om inte kung Erik hastigt avlidit. Birger skyndade sig hem, kanske räknade han med att bli vald till kung. Men resan tog sin tid och när han kom hem hade hans äldste son Valdemar blivit vald i stället. Birger blev dock sonens förmyndare och fortsatte att styra riket.

 

Nya uppror skakar landet

Under tiden Birger Jarl var upptagen i Finland hade de olika stormannagrupperna haft olika meningar om vem som borde bli kung. Valet av Valdemar hade ju förespråkats av somliga, andra föredrog säkert Birger, men en som inte var nöjd med någotdera var Knut Långes son Filip, som tillsammans med Knut Magnusson och andra stormän drog igång ett uppror alldeles efter det Valdemar blivit vald. Detta uppror krossades effektivt av Birger Jarl ”med våld och mycken orätt”, som det står i Erikskrönikan och ledarna avrättades omedelbart och på stället.

 

Men det var inte bara krig och uppror

Birger Jarl var inte bara en duglig härförare, han hade också näsa för mera mjuka politiska åtgärder. Hans son kung Valdemar var redan gift med en dansk prinsessa som hette Sofia och då den danske kungen dog gifte sig Birger med änkan, Mechtild, vilket gick bra, eftersom Ingeborg tidigare hade avlidit. På så vis var det lugn och harmoni åt det danska hållet. För att även borga för freden med Norge gifte han bort dottern Rikissa med den norske kungen.

Att Agnefit, där Knut Eriksson redan anlagt en befästning var en strategiskt viktig plats insåg Birger Jarl. Han byggde ut det gamla försvartornet till en borg vid Stocksundet, som Norrström kallades på den tiden. Här anlade han också hamnar, gator och torg och grundade därmed Stockholm. Staden blev en viktig handelsplats och ett skydd för mälarbygderna mot plundringar österifrån.

Birger Jarl kallade in tyskar för att vi i Sverige skulle lära oss bli bättre på bl.a. internationell handel och järnhantering. Dessa lovades tull- och skattefrihet och kom att dominera flera städer i Sverige, som Stockholm, Lödöse, Kalmar, Söderköping och, framför allt, Visby, där dom gjorde denna stad till en av de viktigaste i Östersjöområdet.

En annan viktig insats var inom lagstiftningens område, med de s.k. edsöreslagarna, om brott mot hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Han förbjöd också järnbörd och introducerade nyheten att döttrar skulle få ärva, visserligen bara hälften mot männen, men det var ändå ett betydande steg framåt.

Birger Jarl dog år 1266 och begravdes i Varnhems klosterkyrka.

 

Birger Jarls söner

Innan Birger lämnade detta jordeliv hade han sett till att bröderna till kung Valdemar inte skulle bli lottlösa. En ny titel infördes i Sverige och således blev Magnus hertig av Svealand. Erik blev också hertig, men utan någon självständig ställning, hertig av Allsingenting lär han själv ha sagt. Bengt skulle ha blivit hertig men nöjde sig med att bli biskop i Linköping.

Några landsomfattande reformer utförde inte kung Valdemar, han understödde i stället oppositionen mot kungen av Danmark, Erik Klipping, vilket skulle visa sig vara mindre bra för den politiska framtiden. Han inledde också en kärleksförbindelse med sin svägerska, den danske prinsessan Jutta, som egentligen bestämt sig för att bli nunna men funnit det en smula långtråkigt och i stället rest för att hälsa på sin syster Sofia. Hon blev med barn och med allt elände som följde, måste Valdemar bege sig på pilgrimsresa till Rom för att sona sina synder.

Denna skandalösa historia behandlas i "Bjälboarvet" av Verner v Heidenstam.

När Valdemar så kom hem igen visade det sig att de missnöjda hertigarna Erik och Magnus hade sökt stöd hos den danske kungen och med danskt militärt understöd besegrade de kung Valdemar i slaget vid Hova, år 1275.

Valdemar skonades till livet men fick avsäga sig kronan, som övertogs av Magnus. Erik blev nu sveahertig men fick inte njuta av det särskilt länge, eftersom han dog i slutet av samma år.

 

Magnus blir kung (År 1278)

När nu Magnus, med kyrkans bifall, sett till att bli krönt till kung var inte Valdemar helt nöjd med detta sakernas tillstånd. Han gjorde flera försök till revolt mot Magnus och snart utbröt öppet uppror i Västergötland, vilket ledde till att flera bemärkta herrar miste sina huvuden.

Eftersom kung Magnus helst ville syssla med annat än att slå ner uppror lät han slutligen fängsla Valdemar för att spärra in honom på livstid, först i Nyköpingshus och senare i Stockholms slott. Valdemar hade det inte alltför odrägligt eftersom han hade sällskap av sin son Erik och även hade egna tjänare samt hann gifta sig tre gånger.

Magnus själv gifte sig med Helvig, en dotter till den mycket mäktige och inflytelserika greve Gerhard av Holstein, och fick sönerna Birger, Erik och Valdemar. För att säkra ätteföljden lät han se till att Birger senare skulle bli vald till kung.

 

Lås för ladorna

Ute i landet var det sed att stormännen drog omkring med sina talrika följen, till stor förtvivlan för de bönder som gästades. Kung Magnus förstärkte Birger Jarls fridslagar och införde förbud för godtycklig gästning av de gårdar som tillhörde kronan. Han gjorde också listor på hur många hästar en storman fick ha i sitt följe. På så vis förtjänade han sitt tillnamn, Ladulås, under vilket han gått till historien

 

Kung Magnus inför frälsestånden (År 1279)

Drömmen för en kung under denna tid var att kunna disponera en oslagbar här av pansarklädda män, utrustade med lansar, svärd, hjälmkrossare och andra rejäla vapen.

Eftersom detta skulle bli olösligt dyrt, kungjorde Magnus, att var och en som för egna medel bekostade utrustning och häst samt gjorde vapentjänst för kungen, skulle befrias från skatter (Alsnö stadga). På så vis fick kungen en absolut tiptop armé nästan gratis. Han glömde heller inte bort kyrkan, som skulle belönas med skattefrihet, eftersom den hade krönt honom till kung, fastän Valdemar fortfarande levde. I och med detta hade Magnus skapat både det världsliga och det andliga frälset.

Enligt urgammal germansk sed hade bönderna i Sverige inte behövt betala skatt till kungen. Men införandet av de världsliga och andliga frälsestånden kostade en hel del i förlorade skatteintäkter. Eftersom bönderna i Uppland, efter upproret mot Erik Eriksson, tvingats att betala skatt och det hade gått bra, utsträcktes nu skattskyldigheten till att gälla alla.

 

Sveriges första riddare (År 1280)

Magnus ville ju inte att Sverige skulle vara sämre än andra länder i Europa och dubbade, i samband med invigningen av St Klara kloster, fyrtio förnäma herrar till landets första riddare. Kanske kan det ha gått till som på bilden.

Det var en tillställning med mycken pompa och ståt och att Magnus tillmätte händelsen stor betydelse, kan man förstå av att han lät sin dotter, den sexårige Rikissa, bli kvar i klostret, där hon med tiden blev abedissa.

 

Lagstiftningen utvecklas

Man börjar se en brytning mellan det gamla ättesamhället och ett modernare samhälle som påverkats av romersk rätt. I stället för släktfejder och blodshämnd skedde nu offentliga förhandlingar inför ting och domare. Man började ta hänsyn till vissa allmänmänskliga rättigheter, vilket bl.a. yttrade sig i att kvinnan fick en starkare ställning.

Hon fick t.ex möjlighet att tala om ifall hon samtyckte till ett för henne planerat äktenskap. Alla fick det dock inte bättre, fredlöshetsbegreppet förstärktes till biltoghet, vilket innebar fredlöshet i hela riket. För barn födda utom äktenskapet stundade också sämre tider, eftersom man i den allmänna kyrkligheten hade en sträng syn på osedlighet, vilket man inte fäst så stort avseende vid tidigare.

 

Bergsbruket

Magnus Ladulås var en kung som intresserade sig för snart sagt all verksamhet i riket. En av dessa verksamheter var gruvdriften där många nya anläggningar såg dagens ljus. Som experter kallade han, liksom sin far, in tyskar och de som arbetade i de ganska farliga gruvorna var ofta tjänstehjon eller kriminellt belastade personer, som fick ett slags asylrätt när de uppehöll sig vid gruvan, vilket ju också var en garanti för att de inte skulle avvika från jobbet.

Önskvärt var förstås att inte vem som helst skulle kunna etablera en gruva, eller annan lönande verksamhet i egennyttigt syfte, så Magnus lät därför kungöra att alla stora vattendrag, alla stora skogar och alla stora berg skulle tillhöra kronan.

 

Ordning och reda (År 1290)

Att hålla alla olika verksamheter i gång samtidigt krävde organisation och administration. Kansler, drots och marsk blev fasta ämbeten som hade hand om viktiga områden i samhället. När det gällde stora och betydelsefulla beslut kallade Magnus Ladulås till herrdagar, där världsliga och kyrkliga stormän skulle vara närvarande och säga sin mening.

Liksom andra medeltidskungar förde Magnus Ladulås en ambulerande tillvaro. Han avled på Visingsö strax före julen år 1290, men det dröjde ytterligare två år innan han fick sitt sista vilorum vid koret i Riddarholmskyrkan.

Kungarna hade sedan gammalt sin försörjning från kungsgårdarna. Bönderna hade enligt gammal sed ingen skatteplikt till kungen, men var skyldiga att kunna ta emot och utspisa kungen och hans hov. Därför tillbringade kungarna rätt mycket av sin tid med resor, för att kunna förbruka de naturaprodukter man samlat in.

Det tredje korståget till Finland

När Magnus Ladulås dog var Birger, som ju redan var vald till kung, bara tio år gammal och hans bröder, hertig Erik av Södermanland och hertig Valdemar av Finland ännu yngre. Systern Rikissa fanns, som vi redan vet, i Klara kloster.

För att styra landet bildades ett riksråd under ledning av marsken Torgils Knutsson. Han var en kraftfull karl som genast beslutade om ett korståg över Karelen mot Novgorod, där det ännu fanns hedningar.

Att vi i Sverige satsade på detta uppskattades till fullo av kyrkan som utlovade skatter i himlen såväl som på jorden. Svenskarna byggde den starka befästningen Viborg och med den som bas kunde vi sedan ta Keksholm och uppföra ytterligare en befästning som fick namnet Landskrona. Offensiven slutade så småningom med freden i Nöteborg, då Sverige fick en ny östgräns.

 

Hem till oordning och oreda

Kung Birger blev myndig under 1290-talets senare hälft, men det tycktes inte som om han utövat någon själständig regering. Man kan väl tänka sig att det låg i rådets intresse att allt fick förbli som det var.

Hertig Erik, ”att skåda, ädelt och höviskt förde han sig”, var däremot inte overksam. Han försökte, efter giftermål med den norske prinsessan Ingeborg, skapa ett eget litet kungarike i skärningspunkten mellan de tre nordiska rikena, med huvudstad i Lödöse. Lillebror Valdemar gifte sig samtidigt med en kusin till Ingeborg.

Erik underblåste på alla sätt uppror mot den laglige kungen. Det ena gav det andra och en förvirrad tid följde då bröderna endera bekämpade varandra eller försonades. Vid en sådan tillfällig försoning hade Birger fått Erik och Valdemar att acceptera Birgers son Magnus som näste tronföljare och allt föreföll att vara lugn och harmoni.

 

Håtunaleken (År 1306)

Kung Birger och hans drottning Märta vistades på Håtuna gård i närheten av Sigtuna, när Erik och Valdemar kom dit. Detta nära och kära möte var ju anledning att ställa till med ett hejdundrande kalas och när det var som mest nöjsamt fängslades kungaparet helt plötsligt och oväntat. En hovman som visste hur turerna skulle gå tog hand om kungaparets son, lille prins Magnus, och förde honom till tryggheten i Danmark.

 

Ofredsår i riket

I praktiken var nu Erik landets herre, med ambitioner att även ärva Norge, eftersom han var gift med en norsk prinsessa. Han hade också förhandlat till sig norra Halland av danska upprorsmän. Med dessa pusselbitar i sin hand såg han framför sig möjligheten att bli kung över hela Norden.

Dessa framtidsplaner passade inte den danske kungen som nu gick till anfall och härjade svårt för att hjälpa Birger. Samtidigt kom Valdemar med tyska legoknektar och härjade i det danska Skåne. Till slut anslöt sig också den norske kungen och tillsammans med den danske kungen tvingade dom nu Erik att släppa ut Birger ur hans fängelse.

 

Sverige delas (År 1317)

Nu delades landet i tre självstyrande riken och även om ingen var nöjd så fungerade det ungefär som tidigare med smärre sammandrabbningar och följande försoningar.

Under en sådan tid av försoning lyckades troligtvis Erik och Valdemar inbilla Birger att den obrottsligt trogna marsken Torgils Knutsson smidde lömska planer.

Alla tre bröderna red med sina följen till Torgils gård i Västergötland, där han blev gripen och förd till Stockholms slott. Någon rättegång hölls aldrig, men för marsken som halshöggs på Södermalmstorg, spelade detta kanske inte så stor roll. Han begravdes i ovigd jord, men det sägs att gråmunkarna på Riddarholmen grävde upp liket och begravde om honom vid klostret på Riddarholmen och försåg graven med en sten med påskriften ”Den som här vilar är oskyldigt dömd”.

 

Nyköpings gästabud (År 1318)

På Nyköpingshus hade kung Birger och hans familj samlats till ett gästabud och för att delta i de planerade muntrationerna kallades även Erik och Valdemar dit.

Det blev ett party som sent skulle glömmas. I Erikskrönikan står det att, ”mjöd och vin där icke tröt, man säger att man aldrig såg drottningen så glad som då”. Eriks och Valdemars följen hade, för säkerhets skull, inkvarterats utanför slottet.

Efter att ha festat om ordentlig gick man så till sängs. Men under den kommande natten väcktes Erik och Valdemar på ett både bryskt och oväntat sätt. Det var kung Birgers drots, Johan von Brunkow (Brunke), som tillsammans med en avdelning ur slottsvakten bankade på dörren och helt plötsligt fann sig de yrvakna bröderna förpassade till slottets fängelsehåla.

Där infann sig strax, enligt vad som berättas, kung Birger som då skall ha sagt ”Minnens ider nakot aff Hatuna leek”. Därefter gick han och Erik och Valdemar kedjades fast längst nere i tornet, där de sedan lämnades för att svälta ihjäl.

 

Gästabudets efterspel

Erik och Valdemars anhängare skulle inte stillatigande lämna sina hertigar att dö av hunger. En upprorsrörelse bröt ut och trots dansk hjälp kunde inte Birger hålla Nyköpingshus. Då situationen började bli ohållbar skall kung Birger ha slängt nyckeln till fängelsetornet i vallgraven. De uppretade angriparna stormade och förstörde borgen, men på något sätt lyckades Birger undkomma med livet i behåll. Kungakronan hade dock nu kommit ohjälpligt på sned.

 

Undsättning kommer

Birgers son Magnus, som hunnit bli 18 år, begav sig nu med danska trupper till Sverige för att hjälpa Birger. Det gick emellertid inte så bra eftersom han omringades vid Stegeborgs fästning vid Söderköping, där han gav upp vidare stridigheter mot att han skonades till livet. Kung Birger gjorde också ett försök att återta makten med trupper ledda av drotsen Brunke.

Illa gick även det och Brunke togs tillfånga och som hämnd för sin del i Nyköpings gästabud skinnflåddes och steglades han på den ås i Stockholm som alltsedan dess heter Brunkebergsåsen. Återigen lyckades Birger undkomma och tog sig via Gotland till Danmark, där han fick Spikabergs slott som förläning. Några nya försök att återta makten gjorde han inte, utan han avled efter att ha vistats där under några år.

 

En Magnus blev kung … (År 1319)

Under tiden Birger och hans son Magnus försökte återta makten var inte Erik och Valdemars anhängare overksamma. Under sommaren 1319 kallades till samling på Mora äng och en nyhet var att nu skulle också representanter för bönderna få vara med för att välja Sveriges nye kung.

Den nye kungen var bara tre år, hette Magnus och var son till hertig Erik. Den treårige kung Magnus blev också kung över Norge eftersom den norske kungen, som var hans morfar hade dött alldeles nyligen. Därmed var han kung över både Norge, Sverige och Finland.

 

... och en annan Magnus avrättades

Birgers son Magnus satt fängslad i fängelsehålan på Stockholms slott, där han säkert fick höra de glada nyheterna från Mora äng. Särskilt glad kan han själv nog inte ha blivit, eftersom en herredag strax därpå dömde honom till döden. Domen verkställdes genom halshuggning på Helgeandsholmen. Praktiskt och nära till Riddarholmskyrkan, där han sedan dess ligger begravd.

Den nordiska unionen (1319 till 1523).

Under åren hade kyrkan vuxit både ifråga om makt och rikedom. Klostren tillförde landet många nya kunskaper, inte minst om sjukvård. Munkarna och nunnorna odlade medicinalväxter och utförde ofta hjältemodiga och självuppoffrande insatser. Som institution började kyrkan bli ganska förmögen. För att förvara det sädestionde som bönderna hade att leverera in byggdes särskilda magasin vid kyrkorna där bönderna fick avlämna sina andelar. Resultatet blev att kyrkan fick ett överskott, av vilket den kunde låna ut, mot att låntagarna pantsatte jordegendom, vilket i sin tur innebar att kyrkans jordegendomar tillväxte.

När Magnus Eriksson valdes till kung, år 1319, var han så liten, att det nog inte är troligt att han själv stod på stenen vid Mora äng. Illavarslande hade det varit om han fallit ner. Vi kan förmoda att han hölls på plats av drotsen Matts Kettilmundsson, vilken också uttalade kungaeden i Magnus ställe. Matts var främste företrädare för det förmyndarråd som utsetts att leda landet till dess Magnus blivit myndig.

I samband med kungavalet presenterade rådet ett frihetsbrev, där de världsliga och andliga frälsestånden bl.a. garanterade varandra fri- och rättigheter på kungamaktens bekostnad. Det förhållandet att Norge skulle komma att regeras av en svensk kung reglerades i ett särskilt dokument; Oslotraktaten.

 

Ingeborg ställer till det (År 1321)

Då nu allt var fäst på papper, kunde dessa förmyndarår ha förflutit i största stillhet, om det nu inte varit så att hertig Eriks änka, Ingeborg, ville ha ett ord med i laget. Som underhåll efter makens död och som kungens mor hade hon fått betydande landområden som förläning. Från sitt residens i Varberg förde hon en helt egen politik, helt obekymrad om vad riksrådet tyckte.

Detta ledde till en rad förvecklingar och konflikter på både nationellt och internationellt plan. Bland annat slöt Ingeborg ett avtal med Henrik av Mecklenburg om giftermål mellan Magnus syster prinsessan Eufemia och Henriks brorson Albrekt. Detta avtal skulle så småningom få omfattande konsekvenser. Ingeborgs aktiviteter blev i längden så besvärande, att riksrådet beslöt om ett antal åtgärder för att begränsa hennes möjligheter.

 

Magnus Eriksson storhandlar

När Magnus blev myndig och tillträdde som regerande kung, var förhållandena i landet svåra. Stormännen hade tolkat sina friheter ganska generöst, med stor rättslöshet för folk i gemen som följd. Dessutom var statens kassakista tom vilket föranledde kungen att skarpt kritisera sitt råd emedan, ”de förbrukat alla skatter och pålagor så att han vid sitt regeringstillträde ej en enda mark hade att förfoga över”.

Om situationen var svår i Sverige, var den dock ännu mycket sämre i Danmark som befann sig i yttersta misär. Hela landet var uppdelat i olika pantlän, som lydde under tyska furstar. På Själland hade Magnus en del besittningar, men annars var tyskarna helt dominerande. I Skåne och Blekinge var missnöjet med tyskarnas hårda styre så stort, att de själva vädjade om svensk överhöghet.

Vid ett möte i Kalmar lovade landskapen trohet till Magnus Eriksson. I stället för att invänta en svensk ockupation inledde den tyske länsherren förhandlingar, som slutade med att Magnus löste in de båda landskapen för den oerhört stora summan 34 000 mark silver. Detta ledde till pantsättning av flera svenska landskap och en skärpning av landets finanskris.

 

Lagarna reformeras (År 1335)

Magnus Eriksson framträdde tidigt som lagstiftare för en rad områden av stor betydelse. Nu utfärdade han en stadga med förbud att hålla som träl någon som fötts av kristna föräldrar, vilket i praktiken kom att betyda att de dåvarande trälarna var den sista generationen. Sedan urminnes tider hade trälarna utgjort en samhällsklass som i och med detta försvann. Denna reform hade säkert inte så mycket med omtanke att göra, slavarna skulle ju försörjas även på vintern när det inte fanns så mycket att göra, tjänstehjonen behövde man bara betala när de behövdes.

Magnus stiftade också nya fridslagar och senare tillkom en enhetlig rikstäckande lagstiftning i två delar, landslagen och stadslagen. Eftersom handeln och samfärdseln mellan rikets olika delar blivit omfattande var det opraktiskt att hela tiden behöva anpassa sig till olika lagar. Man kan kanske inte heller utesluta att hans intresse för lagstiftning i någon mån betingades av möjligheterna att skapa nya inkomster för staten, men lagarna kom i alla fall att få stor och långvarig betydelse.

 

Den kungliga familjen

Från en resa till Flandern hemförde Magnus sin drottning, Blanche av Namur. De fick två söner, Erik och Håkan, samt en dotter som döptes till Åsa. Birgitta Birgersdotter (senare känd som "Den Heliga Birgitta") var vid denna tid husfru vid hovet och hon blev gudmor till Erik. Helt stick i stäv med vad som bestämts, utsåg Magnus i förväg Erik till svensk tronföljare och Håkan till norsk tronföljare.

Någonting som hade betydelse i detta sammanhang var att vid denna tidpunkt gifte sig även hans syster Eufemia med Albrekt av Mecklenburg och de fick en son som de (inte särskilt fantasifullt) döpte till Albrekt (d.y.).

 

 

Dagen gryr i Danmark (År 1343)

Danmark hade nu fått en ny kung med vidsträckta ambitioner. Valdemar var hans namn och danskarna skulle snart tycka att han gjorde sig förtjänt av tillnamnet Atterdag. Hans första och största mål var att återförena landet. Svenskarna insåg den fara han utgjorde och slöt ett förbund med holsteinarna. I stället för det tvåfrontskrig som hotade valde Valdemar att förhandla med Magnus Eriksson och de överenskom att Magnus skulle avstå sina besittningar på Själland mot att Valdemar avsade sig sina anspråk på Skåne, Blekinge och Halland.

 

"Swarthom dödhe (År 1349)

En dag kom ett av hansans skepp drivande in till hamnen i Bergen. Ingen visste det just då, men det var digerdöden som hade anlänt. Snart bröt sjukdomen ut i staden och för de som drabbades var chansen till överlevnad inte stor. Innan pestvågen avklingade hade stora delar av Nordens befolkning utrotats och hela byar – ja, till och med hela socknar – lades öde.

Skräcken för digerdöden gick före själva sjukdomen och i ett samhälle som inte visste någonting om infektionssjukdomar, sökte man alla tänkbara förklaringar och lösningar till sådant som inte gick att förstå.

Kanske var det en Guds straffdom eller kanske var sjukdomen ett verk av illasinnade giftspridare, som förgiftade brunnarna. På vägarna drog hopar av religiösa fanatiker fram och piskade sig själva och varandra blodiga för att avvärja Guds straff. Det förekom till och med, på sina håll, människooffer till de gamla gudarna. Ett barn eller en ren jungfru kunde då "sättas kvick i jord", dvs. begravas levande vid sockengränsen för att förhindra farsotens spridning.

Från Lödöse där Magnus hade kallat till katastrofmöte, utgick order att intensifiera bönerna. I Visby fängslade stadens myndigheter ett antal misstänkta giftspridare, vilka dömdes, avrättades och brändes på bål. Men ingenting hjälpte, pesten härjade obönhörligt och i snart sagt varje hus fanns det någon eller några som smittades.

Det berättas att många år därefter, hade en jägare, djupt inne i Tivedens skogar, skjutit bom på en tjäder. När han skulle hämta pilen som fastnat i en mossbelupen klippa, upptäckte han att klippan i själva verket var en gammal kyrka, som efter digerdöden blivit bortglömd och kringväxt av tät skog. Enligt en lokal legend är kyrkan Skaga stavkyrka, strax väster om sjön Unden I Västergötland.

 Pesten som i mitten av 1300-talet drabbade Norden var egentligen tre olika typer av smittosamma sjukdomar; böldpest, blodpest och lungpest. Böldpesten hade ca 50% dödlighet och de båda andra närmare 100%. Böld- och blodpest spreds via loppor från råttor medan lungpesten spreds via luften. Pesten härjade 6 till 12 månader på varje plats och återkom sedan i något lindrigare form flera gånger.

 

Krisen förvärras (År 1352)

Man räknar med att uppåt en tredjedel av Sveriges befolkning dog, och därmed en beydande del av skatteunderlaget. För att få kontanta medel var Magnus tvungen att låna pengar av kyrkan. Av ekonomiska skäl att ville han också säkra handelsvägarna österut. Med kyrkans välsignelse och påhejad av Birgitta, inledde han därför ett sorts korståg österut, vilket totalt misslyckades och dessutom ledde till försämrade relationer med Hansan. Snart visade det sig att han inte kunde betala tillbaka de pengar han lånat av kyrkan, med försämrade relationer även till kyrkan som följd. I och med detta hade han lyckats stöta sig med tidens två mäktigaste organisationer.

Riktig illa blev det när Magnus började dra in gods som frälset fått och tillika även kyrkogods. Missnöjet spred sig lavinartat och allt färre stödde kungen i hans ansträngningar att dra in pengar.

 

Sverige i sönderfall (År 1355)

När Håkan blev myndig började han sin regering i Norge. Samtidigt stod där den äldre brodern Erik och var fortfarande bara prins. De missnöjda och nu öppet upproriska stormännen utsåg nu, delvis med utländsk hjälp, Erik Magnusson som sin officielle ledare. Kung Magnus hade inte tillräckligt många anhängare för att hävda sin ställning och vid ett möte i Jönköping delades riket upp.

Erik skulle bli härskare över de södra landskapen och Finland men i praktiken var det dock så att stormännen hade tillskansat sig all makt av betydelse. Albrekt (d.ä.) av Mecklenburg, som hjälpt Erik, fick de betydande marknadsplatserna Skanör och Falsterbo som län under tolv år.

 

Valdemar Atterdag visar sitt verkliga jag (År 1359)

Kung Magnus och Håkan av Norge slöt nu förbund med Valdemar, som lovade fördriva Erik från Skåne. Men så dog Erik helt oväntat och som ensam kung såg då Magnus en möjlighet att komma över hela riket. Han slöt i stället förbund med Albrekt av Mecklenburg som låg i krig mot Valdemar. Framtiden såg ljus ut ett slag, men efter det att Albrekt överraskande slutit fred med Valdemar mörknade läget påtagligt. Valdemar Atterdag, som inte längre behövde bekymra sig för Albrekt av Mecklenburg, kom med en stor här över Öresund och erövrade raskt Skåne, Blekinge och Södra Halland.

Styrkt av framgångarna seglade så Valdemar med en stark flotta in i Östersjön och erövrade Öland och Gotland. Genom att betala en till sin storlek obekant skatt (Visby brandskattning år 1361) ungick borgarna att få sin stad skövlad och bränd, men det gotländska bondeuppbåd som försökt försvara sin ö, fick ett våldsamt och blodigt slut framför Visbys stängda stadsportar.

 

Hur vi fick tre kronor i riksvapnet (År 1362)

Valdemar hade nu genom sitt angrepp på Visby ådragit sig Hansans missnöje, ett förhållande som Magnus försökte utnyttja, men tyskarna ställde så hårda krav för sin medverkan att Magnus vägrade gå med på dessa. Detta ledde till att Magnus avsattes och i hans ställe fick Håkan ta hand om också den svenska kungakronan.

Konflikten mellan Magnus och Håkan tycks dock inte ha varit så svår. De gick ihop och slöt förbund med den forne fienden Valdemar Atterdag, för att med hans hjälp kväsa de svenska stormännen. För att besegla detta förbund med en äktenskapsallians, överlämnade Valdemar sin tioåriga dotter Margareta till Håkan, som var 25 år och bröllopet firades i Köpenhamn. Med detta avsåg de att skapa en långsiktig dynastisk förutsättning för de tre nordiska rikenas förening under en kung.

De svenska stormännen å sin sida sökte stöd från Albrekt av Mecklenburg och erbjöd den svenska kungakronan till Magnus systerson, den 20 år gamla Albrekt d.y. Upprorspartiet överlämnade Stockholm och Kalmar till Albrekt d.y., varefter han valdes till kung på Mora äng. Albrekt var ju inte av folkungaätt och kunde därför av naturliga skäl inte använda folkungarnas lejon i flaggan, utan han valde i stället symbolen tre kronor.

Albrekt fick nu inte automatiskt kontroll över hela riket, utan konflikter och strider pågick under många år, innan en överenskommelse träffades. Magnus fick då som underhåll större delen av Västergötland, Värmland och Dal. Han bodde sina sista år i Norge, där han var populär och kallades Magnus den gode. En stormig natt utanför Norges kust förliste hans båt och den sista folkungaättlingen försvann i vågorna.

 

På Albrekts tid

När Albrekt valdes till kung var han tvungen att avge en kungaförsäkran, vari stormännen garanterades fortsatta fri- och rättigheter. Det var nämligen dessa som hade den egentliga makten i riket, eftersom större delen av landet under de svåra år som varit, delats ut till olika panthavare eller som förläningar.

Magnus var vid den här tidpunkten ännu inte död, strider pågick mot hans anhängare och Albrekts tyska knektar var ständiga våldsgästare hos allmogen. Samtidigt gjorde stormännen som de ville för att berika sig själva på böndernas bekostnad.

Värst av alla var Bo Jonsson Grip, Sveriges genom tiderna störste godsägare, herre över två tredjedelar av landet och nästan hela Finland. En stor del av sina egendomar hade han fått genom att låna ut pengar till kungen, som aldrig kunde betala tillbaka. Bo Johnson Grip tog också tveklöst till våld för att driva in sina fordringar. Eftersom han var rikets drots och rättvisans högste vårdare var det ingen som vågade opponera sig.

När han dog försökte kung Albrekt ta tillbaka så mycket som möjligt och skaffa sig verklig makt. Stormännen som trivdes med sakernas tillstånd som de var, sökte då hjälp från Valdemar Atterdags dotter Margareta. Hon var efter faderns död regent över både Danmark och Norge.

Kung Albrekt var inte imponerad av en kvinnlig regent, utan kallade henne kung Byxlös, och sände henne en flagga och en brynsten att slipa synålar med, därmed antydande att hon borde sysselsätta sig med sömnad i stället för karlgöra som att regera.

Nu samlade Margareta ihop en samnordisk här och Albrekt hämtade sina trupper från Tyskland. I trakten av Falköping stod slaget, med fatalt resultat för Albrekt, som fick se sig slagen och förd i fångenskap. Margareta lär skall ha tvingat honom att gå klädd i narrkåpa, som tack för det där med kung Byxlös. Efter att med Hansans hjälp ha erlagt en borgenssumma släpptes Albrekt och han drog sig tillbaka som hertig av Mecklenburg.

 

Vitaliebröderna

Även om Albrekt var slagen, utgjorde tyskarna en stark maktfaktor, som dominerade inte minst i Stockholm. Här kallade de tyska rådsherrarna sina svenska kollegor till möte, men vartefter de anlände greps de och torterades innan de samlades ihop och brändes inne. Sedan jagade tyskarna bort en stor del av stadens mera tongivande borgare.

Då tillgången till mat började tryta i Stockholm utfärdade tyskarna fribrev för kapare som ville överfalla fartyg och sedan föra mat och livsmedel till staden, där de också skulle ha en fristad. Det var så vitaliebröderna, Östersjöns fruktade sjörövare uppstod. Vitaliebröderna växte till en omfattande organisation med hållpunkter på flera platser runt Östersjön.  

Verksamheten var i dock i längden hopplös, bl.a. eftersom Hansan inte såg med blida ögon på att sjöfarten stördes och så småningom upphörde sjöröveriet och en del av ledarna bosatte sig i Stockholm, dit de var välkomna.

Det var också nu som eldvapen började användas. Bl.a. fick Stockholms slott sina första kanoner.

 

Drottning Margareta

När Margareta trädde till var förutsättningarna för en samnordisk union goda. Folken i de tre länderna förstod varandras språk och de hade alla lidit under tyska furstar och fogdar. Margareta hade ett antal huvudmål, som t.ex. att återta de län som stormännen lagt under sig, förbättra landets ekonomi och att säkra tronföljden.

Genom en reduktion av både världsliga och kyrkliga gods och förhandlingar med bl.a. Bo Jonsson Grips änka, kvarvarande vitaliehövdingar och Hansan lyckades hon, i alla fall i någon mån, uppfylla de två förstnämnda målen. Stormännen var naturligtvis, som vanligt, missnöjda. Detta särskilt som de tyckte att hon favoriserade danskar när det gällde tillsättandet av viktiga poster. De fick dock ta skeden i vacker hand eftersom det var de själva som bett Margareta om hjälp mot Albrekt.

När det gällde tronföljden hade hon inga egna barn, utan hon valde den som stod närmast till, nämligen den sex år gamle sonen till hennes systerdotter. Han hette Bogislav, vilket ju knappast var något namn som lätt gick att sälja till svenskarna. Därför tog hon honom som adoptivson och döpte om honom till Erik och eftersom han var av det Svantiborska huset i Pommern blev hans fullständiga namn Erik av Pommern.

Kalmarunionen (År 1396)

När Erik var 14 år valdes han, som seden var, till kung på Mora äng. Redan tidigare var han vald som kung över Danmark och Norge. Vid en stort upplagd sammankomst i Kalmar offentliggjorde Margareta sina planer på en union mellan de tre länderna. I det unionsbrev som upprättades stod bl.a. att de tre länderna aldrig mer skulle skiljas åt, utan hädanefter vara förenade under samma herre och konung. Mot främmande makter skulle de driva en gemensam politik och vid angrepp försvara varandra. Varje land skulle behålla sina egna lagar, men den som var dömd fredlös i ett rike, var det också i de andra.

Margareta var när unionen bildades 36 år gammal och hon skulle komma att vara den som hade den avgörande och praktiska makten under ytterligare sexton år. I oktober år 1412 avled hon på sitt skepp i Flensburgs hamn, där hon just slutfört förhandlingarna med de holsteinska grevarna, som vållat en hel del bekymmer. ”Sent födes annan kvinna slik” heter det om henne i en gammal berättelse. Inte utan skäl, ty Margareta hade en ovanlig förmåga att regera.

 

Erik av Pommern tillträder (År 1417)

När Margareta dog var Erik 30 år gammal. En samtida beskriver honom enligt följande, ”han hade en vacker kropp, guldgult hår, ett rödblommigt ansikte och lång smal hals”. Erik hade gift sig med en engelsk prinsessa som hette Filippa. Dom fick inga barn men Eriks syster, som gift sig med hertig Johan av Bayern, fick en son som döptes till Kristofer.

Erik var ju inte vem som helst, utan kung för den Nordiska unionen och han hade högtflygande planer och odlade många internationella kontakter. Han ville gärna driva bort Hansan och Tyska orden från Baltikum och införliva även dessa områden i sitt imperium. Lyckan stod honom till en början inte bi i de storslagna projekten. En ny pestvåg drog över över Sverige och en stor brand bröt ut i Stockholm, där flera hundra personer omkom.

Sådana händelser bidrog inte till kungens popularitet. Han tog dock en del initiativ som var bra för landet, som t.ex. att fästningar byggdes i Helsingborg och Helsingör, där tull från den förbipasserande sjöfarten kunde utkrävas. Han ansökte också hos påven om tillstånd att få ett universitet i Sverige.

Någonting som vållade stort missnöje i landet var att Erik för att bekosta sina storpolitiska projekt och ständigt pågående konflikter, måste införa rejäla skattehöjningar, skatter som skulle indrivas av nytillsatta danska och tyska fogdar. Jösse Eriksson var en sådan hårdför fogde och i en rimkrönika från 1400-talet beskrevs hur det kunde gå till när han kom på besök:

Han lät de bönder i rök upphänga

så svåra lät han dem tränga

Deras kvinnor lät han därmed plaga

de spändes för hölass; dem skulle de draga.

Under tiden allt detta pågick ute i landet hade Erik vunnit vissa framgångar i sin politik, han vann flera sjöslag och förhandlingar skulle inledas under förutsättningar, som verkade gynnsamma för hans expansionsplaner. Men problemen hopade sig nu på hemmaplan och upprorsfanorna fladdrade.

 

Fullt uppror i landet (År 1434)

Under ledning av Engelbrekt Engelbrektsson brände upprorsmännen ned borgen Borganäs vid Dalälven, där en av Jösse Erikssons underfogdar härskat. Detta hände sedan Engelbrekt vid ett par tillfällen ansökt om rättvisa från kung Erik och slutligen blivit avvisad. Efter framgången vid Borganäs drog hämdetåget vidare från borg till borg, som förstördes och vars herrar jagades på flykten, om de nu undkom med livet i behåll.

När bondehären kom till Vadstena omringade de rådhuset och tvingade rådsherrarna att ansluta sig till Engelbrekt. Snart hade större delen av landet anslutit, inklusive flera av rikets förnämsta riddare, vilka nu gick med i kriget som Engelbrekts underbefälhavare.

Ställd inför en övermakt han inte kunde besegra, gick kung Erik med på kraven från Engelbrekt och de svenska stormännen om ett förbättrat styrelsesätt. Vid ett möte i Arboga valdes Engelbrekt till befälhavare för hela rikets krigsmakt.

 

Engelbrekts död (År 1436)

Från Örebro slott skulle Engelbrekt och hans hustru resa till Stockholm för överläggning med riksrådet. För att komma dit var han tvungen att med båt färdas över Hjälmaren, förbi slottet Göksholm, som ägdes av en tidigare fiende, Bengt Stensson Natt och Dag. Emellertid hade herr Bengt lovat honom säkerhet från fientligheter under passagen genom Göksholms område, så det löftet litade Engelbrekt på.

På kvällen när de hade lagt till vid en holme för att ta nattläger, fick de syn på en båt som närmade sig holmen. När båten lagt till kom herr Bengts son, Magnus, upprusande med en yxa och måttade hugg mot Engelbrekt. Han föll omkull och Magnus män sköt sedan ihjäl honom med pilar. Engelbrekts hustru och övriga följeslagare fördes som fångar till Göksholm, men de släpptes efter någon tid.

 

Kung Erik blir sjörövare

Efter de inträffade händelserna var Eriks kungavärdighet svårt skadad och nu följde en tid av ganska förvirrade turer. Han kanske tyckte att han kunde unna sig en tids vila på Gotland, eller så hade han något annat ärende dit, men vid överfarten blev det storm och båten förliste. Själv klarade sig Erik i land. Kanske trodde rådsherrarna att han drunknat, i alla fall fattade de under Eriks frånvaro besluten på egen hand.

Erik gav sig från Gotland av till Danmark, som han ansåg vara det förnämsta landet i unionen, härifrån skulle han nog kunna ta upp kungamanteln igen. Danskarna var nu inte intresserade, så Erik tog med sig de dyrbarheter han kom över och åkte tillbaka till Gotland, där han etablerade sig som sjörövare. Efter en framgångsrik piratkarriär avled han vid en ålder av 77 år, sedan han dock först skänkt ön till danskarna.

 

Kristofer av Bayern (År 1440)

Danskarna, som inte ville ha en sjörövare till kung, utsåg i stället Eriks systerson Kristofer av Bayern till ny kung. I Sverige blev han erkänd som kung påföljande år, dock först sedan han accepterat de, som vanligt, uppställda villkoren om fri- och rättigheter till rikets stormän.

Kristofer vara bara 22 år när han tillträdde regeringen men hade redan erfarenhet från flera krig och diplomatuppdrag. Sin regering inledde han med att dubba 76 ädlingar till riddare och då i främsta rummet hövitsmannen Karl Knutsson Bonde. Under Kristofers tid fick vi en ny moderniserad landslag, men annars var det ganska händelselöst i landet under dessa år, som dock inte blev så många. Kristofer dog oväntat på väg till en herredag i Jönköping år 1448.

 

Åter en svensk på tronen (År 1448)

Karl Knutsson Bonde kom efter Kristofers död påpassligt hit från Karelen, i sällskap med 800 riddare. Här gjorde han nu anspråk på titeln som svensk kung. Hans sällskap gjorde säkert ett visst intryck och efter en del förhandlingar fick han landets stormän med sig och blev Sveriges nye härskare.

Självklart ville han också styra över de två andra länderna som ingick i unionen och ordnade därför med kröning även i Trondheims domkyrka. Emellertid hade danskarna valt en tysk greve, Kristian av Oldenburg, till kung och även den södra delen av Norge anslöt sig till Kristian.

Det kunde inte gärna börja sämre för Karl Knutsson Bonde. Hans första åtgärd blev att försöka återta Gotland från Erik av Pommern. Erik valde emellertid att i stället överlåta ön till danskarna, varpå Kristian strax besatte ön med danska trupper.

Krigstillstånd rådde efter detta mellan Sverige och Danmark. Visserligen kom de båda länderna överens om att Karl Knutsson Bonde skulle avstå från Norge och att unionen skulle återupptas senare, men andra tvisteämnen ledde till öppet krig. Stora delar av Lund förstördes liksom även Helsingborg, Lödöse och Älvsborg förlorades och snart var själva Stockholm i blockad och isolerat.

Kungen hade sett sig tvungen att höja skatterna för att finansiera kriget, med påföljd att stort missnöje och omfattande nöd rådde i landet. När han även började avsätta ämbetsmän som var unionsvänliga och ersätta dessa med sina personliga vänner, tröt tålamodet och själva ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna spände på sig svärdet och manade allmogen till uppror. Under hans ledarskap tvingade de kungen att fly till Polen och ärkebiskopens armé kunde tåga in i Stockholm, vars portar på så vis öppnades för Kristian I.

 

Kristian den I, unionsregent (År 1457)

Den danske kungen lät, utan att låta någon tid gå förlorad och i likhet med vidstående bild, utropa sig till kung på stenen vid Mora äng.

För att stärka sin ställning gifte han sig också med Kristofers änka, Dorothea, och han härskade nu över alla de tre nordiska länderna jämte Finland, Island och Grönland.

Snart införlivade Kristian i sitt rike också de både hertigdömena Slesvig och Holstein, men för dessa fick han betala oerhört stora lösensummor. Det ledde till en finanskris som tvingade honom till en allt hårdare skattepolitik, och med detta kom ett uppror som blev inledningen till en hel rad förhandlingar och stridigheter.

Under dessa blev Karl Knutsson Bonde inkallad som kung ytterligare två gånger, men kontentan av det hela var att när han dog steg en ny förgrundsfigur fram, nämligen hans systerson Sten Sture, som nu blev riksföreståndare.

Kristian I var den siste kung som utropades på Mora sten. Sedan dess är den spårlöst försvunnen. År 1964 upptäckte emellertid folkskolläraren Manfred Ohlson en stor, rund sten ute i en åker vid byn Morby (Mora by), ca en mil från Uppsala. Mycket talar för att detta kan vara den legendariska kungastenen, som har ansetts vara försvunnen. Platsen utgjorde för tusen år sedan en central punkt i det framväxande Sveariket och den närbelägna, numera obetydliga, Storån utgjorde då farled till Gamla Uppsala. Var det bara seden att utropa den nye kungen från en sten som försvann? Den förlorade ju sin betydelse när Gustav Vasa införde arvriket och den exakta platsen föll kanske efterhand i glömska.

 

Slaget vid Brunkeberg (År 1471)

Kristian I kom nu med 70 skepp och en präktig här seglande till Stockholm, där han upprättade läger för sina trupper uppe på Brunkebergsåsen. Härifrån pekade nu danskarnas kanoner hotfullt ned mot Stockholm, där det låg på sin holme. Slaget som snart följde var egentligen inte bara en strid mellan danskar och svenskar, utan lika mycket mellan unionspartiet och dess mera nationella motståndare. Således fanns i Kristians här riddare av de båda släkterna Oxenstierna och Vasa och många andra svenska herremän som med sig hade bönder från Uppland.

Sten Sture och hans anhängare hade i god tid samlat ihop en manstark krigshär, som utom frälsemän och deras ryttare till största delen bestod av bönder från Dalarna och Västergötland. De frälsemän som stred för Sten Sture var bl.a. medlemmar av familjerna Axelsson, Trolle och Posse, men även en företrädare för släkten Vasa, nämligen en viss herr Johan Kristiernsson.

Sten Stures trupper försöker flera gånger storma Brunkebergsåsen, men drevs tillbaka. Det berättas att Sten Sture slogs sittande på sin häst ”allestädes en föresyn och uppmuntran till tapperhet för sitt folk”. Krigslyckan vände när han anföll en truppstyrka som Kristian placerat på plan mark, invid St Klara Kloster. Kristian omdirigerade då huvudstyrkan, vilket var ett taktiskt missgrepp. I krönikan skrevs, ”danskar hava kommit till oss på jämna marken, låtom oss nu svänga svärden friliga”. Nu lyckades Sten Sture få övertaget, tack vare att styrkor under ledning av Knut Posse och Nils Sture anföll från flankerna. De danska leden sviktade och eftersom Kristian I dessutom hade blivit sårad kunde Sten Sture utropa sig som segrare.

 

Sten Sture d.ä. har makten

Som riksföreståndare tog Sten Sture över regeringsmakten när Karl Knutsson Bonde avled. Han ordnade med att bönderna i Uppland bestraffades och att bestämmelsen att hälften av stadsråden skulle vara tyskar togs bort.

Vi hade fred och mycket hände i landet; boktryckaren Johann Snell öppnade det första tryckeriet på Riddarholmen, Nordens första universitet grundlades i Uppsala, i Vadstena blomstrade kulturen och en man som hette Kort Flaskedragare fick det första monopolet på försäljning av brännvin, som tidigare bara använts vid krutframställning.

Sten Sture styrde och ställde, bönderna var tillfreds med tillvaron, men alla förändringar kunde inte genomföras utan att han ådrog sig visst missnöje från stormännen. Framför allt var de missnöjda med att riksföreståndaren på deras bekostnad lade under sig allt flera gods och egendomar.

Trots detta missnöje och en växande opposition bland de fina herrarna svarade Sten Sture för att utveckling, lag och ordning rådde under nästan 30 år. När Kristian I dog 1481 blev hans son Hans kung i Danmark och Norge, och vid ett möte i Kalmar beslöt de missnöjda stormännen att Hans skulle bli kung även över Sverige.

Efter ett misslyckat krig mot Ryssland uppmanade rådet nu sin riksföreståndare att avgå. Sten Sture valde att i stället samla sina trogna dalkarlar, men vid de stridigheter som följde besegrades han och tvingades gå med på en del villkor, som egentligen var rätt bra. Han blev dubbad till riddare och utnämndes till hovmästare (d.v.s. statsminister), dessutom fick han Nyköpingshus och hela Norrland och Finland i förläning.

Stormännen var fortfarande avundsjuka på Sten Stures rikedom och detta gjorde inte saken bättre. Kung Hans försökte nu ta tillbaka förläningar från Sten Sture, vilket inte var så klokt. Sten Sture samlade en opposition mot kungen och i samband med att Hans lidit ett nederlag på tysk mark, meddelade det svenska riksrådet att landet Sverige sade upp tro och lydnad till honom.

 

Sten Sture d.y. träder fram (År 1503)

När Sten Sture avled var det åter oroliga tider med ständiga strider mot danskarna. Därför valde man att dölja dödsfallet till dess nödvändiga åtgärder vidtagits. Sten Stures tidigare överbefälhavare Svante Nilsson valdes därför till riksföreståndare, så att det genast fanns en officiell makthavare i landet som kunde hålla danskarna stången. Emellertid avled Svante, efter att under åtta år ha haft makten, vid ett besök vid den nyetablerade silvergruvan i Sala.

Nu var det under någon tid oklart vem som skulle få regeringsmakten. Den danskvänlige lagmannen Erik Trolle utnämndes som ny riksföreståndare, men Svantes son Sten lyckades få beslutet uppskjutet. Han valde sin farfar Nils Stures efternamn och sedan åkte han ut och talade till bönderna i Dalarna, där han s.a.s. hade viss credit i det kvarvarande minnet av Sten Sture d.ä. Resultatet av denna valturné blev att riksrådet såg sig tvingat att säga upp Erik Trolle och i stället välja Sten Sture d.y. till riksföreståndare.

Kanske inte helt oväntat vägrade ärkebiskopen Gustav Trolle, som var son till Erik, att svära trohetsed till Sten Sture d.y., utan åkte hem till sitt slott i Stäket. En som i stället gillade Sten Sture d.y. högt och rent var Gustav Eriksson Vasa, som vid 18 års ålder kom till riksföreståndarens hov för att lära sig goda seder, såsom det förväntades av en ung adelsman på den tiden.

Konflikten mellan riksföreståndaren och ärkebiskopen Gustav Trolle fördjupades. Trolle kom man inte åt sådär utan vidare, eftersom en ärkebiskop på den tiden kunde hålla sig med ett stort antal ryttare till sitt försvar. Men Gustavs far och hans anhängare fängslades, förutom även den tidigare ärkebiskopen Jakob Ulfsson, vilken dessutom fick sitt gods på Arnö nedbränt.

Den danske ärkebiskopen i Lund lät nu bannlysa Sten Sture d.y. som dock inte brydde sig särskilt mycket om det. Värre var att en stor dansk flotta, anförd av Joakim Trolle nu seglade mot Stockholm. Vid ett slag (på nuvarande Östermalm), besegrade Sten Sture d.y. danskarna och vid ett riksmöte beslöts nu att Gustav Trolle skulle avsättas och att hans slott, Stäket, skulle rivas, vilket så också skedde i nådens år 1517.

Sveriges riksråd hade begått en oerhörd handling när de på detta vis trotsat kyrkans makt och ytterligare bannlysningar var nu att vänta. De överenskom dock om att det var bäst att stå solidariska med varandra. Om beslutet att avsätta ärkebiskopen och andra förhållanden av vikt upprättade de ett dokument, under vilka samtliga närvarande fäste sina sigill. Biskopen Hans Brask i Linköping smugglade dock in en liten lapp i sitt sigill, på vilken han förutseende nog hade skrivit, ”Härtill är jag nödd och tvungen”.

 

Ett bedrägligt förhandlingsbud (År 1518)

Den danske kungen Kristian II:s skepp närmade sig nu Stockholm med danska och tyska trupper. De besegrades efter en kort strid vid Brännkyrka. Kristian tog då sin tillflykt till skeppen och skickade bud att han ville komma in i Stockholm och förhandla. Men för sin säkerhet krävde han att sex förnäma svenskar skulle lämnas till danskarna som gisslan.

Sten Sture d.y. gick med på denna begäran, men när Kristian väl hade sin gisslan ombord, bl.a. Gustav Eriksson Vasa, lade han ut och seglade iväg åter till Danmark.

Väl tillbaka där samlade han ihop en väldig här, som helt enkelt inte skulle kunna misslyckas, och på nyåret 1520 bröt danskarna in i Västergötland. På sjön Åsundens is stog ett stort slag, där Sten Sture d.y. snart blev sårad av en kanonkula i benet. Danskarna trängde nu vidare in i Svealand och Sten Sture d.y. gav sig skyndsamt av mot Stockholm för att ordna med stadens försvar. Emellertid kom han aldrig dit eftersom han dog av sina skador under färden.

Det ankom nu på Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna att försvara Stockholm och då Kristian ej lyckades inta staden genast, lovade han att om Stockholm och dess borgerskap gav sig skulle alla få amnesti. På dessa villkor gav Kristina upp och Kristian II kunde tåga in som landets herre.

 

Stockholms blodbad (År 1520)

Kristian II kröntes till Sveriges kung och överdådiga festligheter hölls under dagarna tre på Stockholms slott. Alla de förnämsta herremännen med fruar samt en del höga präster och förnäma borgare var där. Men, som en samtida krönikör skriver ”Då nu den högtiden ändad var ... begyntes ett annat gästabud”. portar låstes, festen tog slut och ingen fick lämna slottet.

I stora slottssalen trädde Kristian II högtidligen in och satte sig sig på tronen, varefter Mäster Jon, kanik i Uppsala, läste upp en klagoskrift från ärkebiskopen Trolle. Här krävde han gottgörelse för de oförrätter han utsatts för av kättaren Sten Sture, sjutton andra män och kvinnor jämte borgmästare, råd och borgerskap i Stockholm.

De anklagade tog nu fram det dokument de solidariskt undertecknat och bekräftat med sina sigill. Detta visade sig dock inte styrka deras oskuld, utan tvärtom tolkades det som ett sammansvärjelsebrev, som i stället bekräftade deras skuld.

Sedan den första dagens förhandlingar slutförts, tillbringade gästerna/fångarna natten inlåsta och säkert mer än en gång undrade de vad som skulle komma att hända.

Nästa dag blev det rannsakning inför en domstol bestående av fjorton höga präster, inklusive den avsatte ärkebiskopen Trolle. Dessa kom, efter att ånyå fått sammansvärjelsebrevet uppläst för sig, fram till att de anklagade i sitt ”okristliga förbund” gjort sig skyldiga till kätteri. Biskop Hans Brask klarade sig, tack vare sin lilla lapp, men för de övriga väntade domen för kätteri, vilket var döden.

Domen skulle nu fastställas av Kristian II, som nu kom i en brydsam situation, eftersom han lovat samtliga amnesti. Som väl var för hans samvete försäkrade företrädare för kyrkan att löften till kättare inte hade någon betydelse.

Exekutionen ägde rum på Stortorget framför rådhuset. Först blev biskopen i Strängnäs halshuggen och därnäst biskopen i Skara, sedan följde flera riddare, borgmästare och rådmän i Stockholm, tillika med andra ansedda män som tillhörde Sturepartiet.

Tillsammans avrättades 80 personer, men det är troligt att blodbadet fick en större omfatting än vad som från början var meningen. Många hämtades direkt från sina dagliga arbeten och på torget stod också en galge och i den hängdes många adelstjänare och andra. Hur många som hängdes där vet man inte. För, som Olaus Petri skrev ”ty galgen var ofta full och sällan tom”. Han berättar vidare att, ”många blevo upphängda med stövlar och sporrar, som de kommo inridande i staden, så att utav hästen och i galgen, det ganska gräsligt var”.

På lördagen tändes ett stort bål på Södermalm och de döda kropparna släpades dit och slängdes på elden. Kristian lät också gräva upp Sten Stures kropp och en liten son, som dött tidigare, fick göra honom sällskap på bålet.

Som regeringsmän i landet satte nu Kristian II ett råd under ledning av den nye ståthållaren i Stockholm, Didrik Slagheck. Bland de svenska regeringsmedlemmarna fanns också ärkebiskop Gustav Trolle. Kristian som med rätta förtjänat sitt svenska tillnamn Tyrann, återvände nu till Danmark. Under resan fortsatte han jakten på sina egna och ärkebiskop Trolles motståndare varefter nya avrättningar skedde i Vadstena och Jönköping.

 

Stockholms blodbad, Stortorget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Välkommen till min

hemsida, ditt besök

i den historiska

världen är gratis.

 

Ultima Thule, benämning

Vergilius använde för

landet långt i norr,

vid jordskivans kant.

 

Völvan var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

 

Välkommen ochså till

min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

www.grottekvarn.n.nu

 

För dig som vill veta mer

om symboler, vikingatida

gudar, sagor eller forntida

ritualer, se

www.nordisk-mytologi.se

 

 

 

 

Senast ändrad 11-08-10

 

Kontakt

[email protected]