Bok III

Slottet "Tre Kronor" på 1600-talet.

MOT VÄLDETS SAMMANBROTT

I Sveriges protestantiska kyrka rådde kyrkotvång och de som inte kom till gudstjänsten för att åhöra prästens predikan och allmänna kungörelser straffades. Den som, efter en lång kyrkfärd och ett antal supar på kyrkbacken slumrade till och därmed riskerade att gå miste om Guds ord, väcktes bryskt av kyrkstöten.

Ett nytt universitet grundades i Lund och en fornminneslag stiftades till skydd för fornlämningar. Magnus Gabriel De la Gardie lät binda in Silverbibeln, som skänktes till Uppsala universitet och Erik Dahlberg fick medel för att utge ”Suecia antiqua et hodierna”, omfattande omkring femhundra etsningar av sevärdheter.

Slottet Tre Kronor brinner (År 1697)

I maj utbröt en häftig brand som ödelade Tre Kronor, det kungliga slottet i Stockholm. Som väl var lyckades alla rädda sig ut, men kungafamiljen måste se sig om efter en annan bostad. Efter att under någon tid ha bott på Karlbergs slott flyttade de in i det Wrangelska palatset på Riddarholmen.

En femtonårig envåldshärskare

Vid en riksdag i november bestämdes att Karl skulle tillfrågas om han kände sig mogen att ta på sig rollen som Sveriges kung. Den unge kronprinsen var inte ovillig och accepterade efter några timmars betänketid. Kröningsceremonin skedde i mitten av december. Slottet hade ju brunnit ned, så ceremonin skedde utomhus, på gården till det Wrangelska palatset.

Förutom att den församlade noblessen plågades av ihållande snöblandat regn och blåst, var en av många nyheter att Karl XII inte svor någon kungaed. Det var ju helt onödigt, eftersom han var envåldshärskare av Guds nåde och gjorde som han ville.

De första regeringsåren (År 1698)

De bland adeln som trott att de skulle kunna påverka den unge kungen att upphäva reduktionen blev besvikna. Karl XII menade att reduktionen aldrig skulle upphävas. I stället fick adeln sina privilegier ytterligare beskurna och lågadel eller ofrälse fick höga ämbeten. Sveriges nye kung hade också en mycket bestämd rättsuppfattning, huvudsakligen grundad på Gamla Testamentets öga för öga och tand för tand. Dödsstraff var ingenting han ifrågasatte och ett sjuttiotal olika brott hade denna påföljd, men han var emot tortyr och förbjöd detta som förhörsmetod.

Karl XII hade ärvt sin fars fallenhet för jakt. All möjlig jakt, men i synnerhet björnjakt, intresserade honom. Snart tyckte han att detta med att skjuta björnarna var ganska fegt och införde jakt med högaffel eller klubba i stället. Vid jakten med högaffel satte jägaren gaffeln runt björnens hals och välte omkull den, varefter de tillskyndande jaktkamraterna fick binda ihop ramarna. Vid klubbjakten skulle björnen slås ned med klubbslag.

Andra nöjen

Den unge kungen ordnade också ganska vilda dryckeslag, där diverse förlustelser kunde ingå. Dessa kunde bestå i vilda ritter genom stadens gator, när man slog sönder så många fönster som möjligt med värjorna.

Vid ett tillfälle berättade kungens svåger, Fredrik av Holstein, att han med ett enda slag av sin sabel huggit huvudet av en kalv. Detta måste provas och ett antal kalvar rekvirerades och fick sätta livet till i Wrangelska palatset. Inte så roligt, varken för kalvarna eller för de som skulle städa, eftersom övningen skedde inomhus.

Karl och Fredrik hade mycket roligt tillsammans och vid ett annat tillfälle hade de en tam björn i matsalen på Karlberg. Efter att ha druckit en hel kanna spanskt vin blev björnen så berusad att den förirrade sig upp på vinden, varifrån den föll ut genom ett fönster.

Kungen växer i sin roll

Dessa ganska omogna nöjen upphörde snart och kungen blev helnykterist. Han arbetade mycket seriöst, för det mesta omdömesgillt och tog efter sin fars barska sätt. Invändningar bemötte han ofta med ”Jag har en gång sagt min vilja. Gör ni därefter!”

Kungen gav bl.a. direktiv om att samla alla Sveriges lagar i en enda lagbok och att börja med en ny bibelöversättning. Vidare beordrade han att man skulle intensifiera arbetet med indelningsverket, påskynda byggandet av flottbasen i Karlskrona och förbättra fästningarna Karlsten och Kalmar samt se över samtliga gränsfästningar. En samling framsynta åtgärder, vilket snart skulle komma att visa sig.

Tre mot en (År 1700)

I Danmark regerade nu Fredrik IV, Polen regerades av August II (den starke) och i Ryssland var det tsar Peter I (den store) som styrde och ställde. Allesammans hade under åren som gått, förlorat land till Sverige och tyckte att när nu landet styrdes av en oerfaren tonåring, hade tiden kommit att ta tillbaks vad man förlorat och helst lite till.

Den långa krigsperiod som nu skulle följa, inleddes med att August den starke anföll Livland och Peter den store gick in i Ingermanland. Fredrik IV anföll visserligen inte Sverige direkt utan inledde med en mjukstart mot Sveriges allierade Holstein-Gottorp, som regerades av Fredrik, Karl XII:s svåger.

Kungen själv befann sig på björnjakt när han fick nyheten om att vi nu befann oss i krig. Han tog det hela ganska lugnt och beslöt sig för att till en början ta hand om den danska aggressionen.

Karl XII anlände till Själland där han lansteg med sina trupper. Här hade inte danskarna väntat sig något anfall och efter en ganska kort strid var de danska stridskrafterna tillbakaslagna. Sedan han tvingat Fredrik IV till fred med Holstein-Gottorp och att avge ett löfte om att Danmark inte i fortsättningen skulle bistå Sveriges fiender, drog Karl XII tillbaks sina trupper för att i stället vända sig mot Ryssland.

På Östersjöns andra strand hade tsar Peter med 35 000 man belägrat staden Narva. Förutsättningarna för att bistå Narva såg inte så lysande ut, eftersom den lilla här Karl XII ledde, bara uppgick till 10 000 man. Dessutom hade höstregnen förstört vägarna och det våta och frusna manskapet led av brist på mat.

Normalt borde kungen ha slagit läger och inväntat förstärkningar, men han gav i stället anfallsorder. Just när svenskarna stormade fram mot fienden bröt det ut ”ett ohiskeligt urväder” med snöglopp i de anfallandes rygg. Ryssarna fick snön i ansiktet och i den dåliga sikten trodde de att de överfallits av en överlägsen styrka och flydde åt alla håll.

Tsar Peter förlorade i detta slag ca 10 000 man och det svenska krigsbytet blev betydande: bl.a. 180 kanoner, 24 000 gevär och tsarens fältkassa, som uppgick till 64 000 rubel. August den starke väntade nu i Livland. Under marschen dit stannade Karl XII och hans trupper i en trakt där det fanns hyggligt med mat och här slog de vinterläger.

På våren 1701 anlände förstärkningar och i maj var det dags att dra vidare mot August den starke, som med sin armé och ryska hjälptrupper väntade vid Riga. Efter en farofylld övergång av floden Düna, som här var ca 600 meter bred, stod så ett slag som varade fem timmar och som vanns av svenskarna. Fiendens huvudarmé var inte slagen ännu, men nu var den polska provinsen Kurland inom räckhåll och den erövrades raskt.

Genom dessa snabba segrar inom loppet av ett år hade Karl XII visat sina fiender att han trots sin ungdom var kapabel att försvara Sveriges intressen. Både utländska furstar och svenska rådsmän rådde honom nu att sluta fred med sina fiender.

Kriget i Polen (År 1702)

Polen bestod av ett stort antal småhertigdömen, som vart och ett styrdes av en adelsman. Över dessa stod som en samlande länk, men med begränsad makt, August II. Karl XII ville absolut byta ut August mot en mera svenskvänlig kung, så att Polen och Sverige sedan gemensamt skulle kunna besegra Ryssland.

För att komma åt August var han dock tvungen att gå in i Polen. Här mötte han inte något större motstånd och i maj nådde trupperna fram till Warszawa, som godvilligt öppnade stadsportarna. Efter att ha festat om i den polska huvudstaden under en månad fortsatte svenskarna sin marsch mot Kraków, där August väntade med en överlägsen styrka.

Tack vare god svensk taktik och inte minst för att de polska adelsmännen plötsligt övergav sina vapenbröder, vann svenskarna drabbningen. De svenska förlusterna var inte så stora, men kungens svåger Fredrik stupade här. Bland krigsbytet fanns i trossen ca 500 saschiska kvinnor, som blev svenskarnas mycket uppskattade gäster, innan de släpptes efter några dagar.

I Kraków utsåg Karl XII Magnus Stenbock till kommendant, med order att pressa ut så mycket skattepengar som möjligt av staden och den omgivande landsbygden. Stenbock utförde sitt uppdrag mycket nitiskt och polska patrioter besvarade med att döda alla svenskar de kom åt. En våldsspiral inleddes, som till slut föranledde Karl XII att, en gång för alla, visa vem som hade makten. Hela staden Nieszawa brändes ner och hela befolkningen avrättades.

I oktober 1702 marscherade svenskarna till Lublin, där de slog vinterläger och nu kompletterades också hären med förstärkningar från Sverige och Baltikum.

Kanske borde man nu rikta uppmärksamheten mot Ryssland, som härjat svårt i svenska Livland. Trots många varnande röster tog kungen det lungt med det ryska hotet och vidhöll sin uppfattning att August en gång för alla måste avsättas, så att inte svenskarna vid kommande offensiver skulle riskera att få hans trupper i ryggen.

Karl fyller tjugoett år (År 1703)

I början av mars bröt hären upp och staden Thorn intogs efter en lång belägring. Så lång faktiskt, att svenskarna hann inrätta både sjukhus, bageri, bryggeri och teater. En vacker dag i början av mars kom en alldeles speciell nykomling till lägret. Det var den trettonårige prinsen Maximilian Emanuel av Würtenberg, som gärna ville bli officer och som anlände med rekommendationsbrev från sin mor. Prins Max kom väl överens med Karl XII och blev populär bland soldaterna.

Den 17 juni fyllde kungen tjugoett år, men det firades inte på något särskilt sätt. När Thorn äntligen gav upp hade 6 000 saschare stupat och ca 4 000 krigsfångar sändes till Sverige, dock sedan de först förstört vallar och torn i staden.

Krigsbytet blev rikt; mer än 140 kanoner, 8 000 musköter, en stor silversamling, stadens kyrkklockor och 100 000 riksdaler i brandskatt. Stadens borgare köpte sedan tillbaka kyrkklockorna för 60 000 riksdaler. En personlig förlust för kungen var att hans hund Pompe avled under denna period.

En ny polsk kung utropas (År 1704)

Så var det dags för vinterläger igen. Denna gång i det polska Preussen. Trots strålande svenska framgångar var August fortfarande kung av Polen och kurfurste av Saschen. På andra sidan Östersjön stärkte ryssarna sin ställning och tsar Peter grundade Sankt Petersburg.

De polska adelsmännen brukade vara oeniga om det mesta, men mot landet fiender hade de alltid stått upp som en man. Nu hade dock en del låtit sig påverkas av de svenska framgångarna och förhandlingar inleddes i Warszawa. Målet för dessa förhandlingar var att få ett beslut om att avsätta August och utropa en ny kung.

I februari lyckades de svenska delegaterna få ett antal polska adelsmän att underteckna beslutet. Det var bara det att de som var emot var många fler, vilket dock var en sådan liten demokratisk bagatell som inte påverkade Karl XII. Den 2 juli utropades, under övervakning av svensk trupp, Stanislaw I till ny polsk kung.

August vill inte avgå

Nu hade Polen två kungar och i den fortsatta jakten på August intogs staden Lemberg där rika krigsbyten togs. Samtidigt intog August Warszawa och jagade bort Stanislaw I. När Kall XII nådde Warszawa hade August flytt till Saschen.

Skulle nu svenskarna bli tvingade att gå in i Saschen också? Eller skulle kungen lita på att August höll sig lugn i sitt kurfurstedöme och i stället slå till mot tsar Peter? Det mesta av det svenska Baltikum var nu i ryssarnas händer och kvar fanns bara fästningarna Reval, Pernau och Riga.

Offensiv mot ryssen (År 1706)

Karl XII beslöt sig nu för att slå till mot ryssarna. Tsar Peter hade samlat nära 34 000 man i vinterläger nära staden Grodno och ytterligare 26 000 var på väg dit. Den svenska armén bröt upp i januari och gick i ilmarscher mot Grodno. Här överraskade de den ryska hären, som tvingades att hals över huvud söka sin tillflykt till staden.

Nu tog svenskarna över de ryska förråd som samlats och kunde i lugn och ro svälta ut ryssarna från Grodno. Till i slutet av mars höll ryssarna ut, men gjorde sedan en utbrytning och jagades under tre veckor av svenskarna. Man beräknar att minst 17 000 ryssar omkom i staden och under flykten.

August avgår till slut

Nu vände den svenska armén mot Saschen, och den 27 augusti marscherade de in i August II:s kurfurstedöme. Tusentals av de rika och bemedlade sascharna flydde västerut men svenskarna möttes också av en stor skara jublande protestanter.

Karl XII hade strängt förbjudit all plundring och beordrat att alla svenskar skulle göra rätt för sig mot lokalbefolkningen. Svenskarna inrättade sig nu i Saschen och hjälpte bönderna, högg ved och umgicks med de saschiska flickorna. Under det närmast kommande året föddes många svenskättade barn i Saschen.

Den svenska armén fick nu en riktig helrenovering. Nya soldater anlände från Sverige, folk värvades från de olika tyska rikena och nya vapen och kläder delades ut. Under de följande elva månaderna kompletterades och reorganiserades den svenska armén till aldrig tidigare skådad storlek.

I november hade Karl XII slutligen nått sitt länge eftersträvade mål. August avsade sig den polska kronan och erkände Stanislaw I som Polens kung.

Mot Moskva (År 1708)

I slutet av augusti inledde Karl XII så krigståget österut och kom nu i spetsen för mer än 33 000 man, välutrustade och utvilade efter den långa återhämtningsperioden i Saschen. Man kunde kanske ha tänkt sig att han nu närmast skulle bistå de svenska provinserna på andra sidan Östersjön. Kungens krigsplan tycks i stället ha varit att ta ett direkt struptag på Ryssland, genom att rikta en dödsstöt mot huvudstaden Moskva.

Under marschen mot öster, genom Polen, fick kungen ett erbjudande från tsar Peter om att svenskarna kunde få tillbaka de av ryssarna erövrade områdena vid Finska viken, utom Petersburg och Nöteborg. Karl XII avvisade dock denna fredstrevare.

Ju längre österut de kom desto besvärligare blev förhållandena. Oländig terräng, dåliga vägar och djupa skogar fulla med partisaner som på alla sätt försökte sabotera för de svenska trupperna. Ryska trupper fanns framför svenskarna, men de retirerade hela tiden och allt eftersom de drog sig undan rev de broar, brände matförråd och förgiftade brunnar.

Karl XII försökte hela tiden hålla sig underrättad om fiendens ställningar och red gärna fram så långt som möjligt, utan att bry sig om kulorna, som kom farande från fiendehåll. Den lille prinsen, Max av Würtenberg, observerade kungens utsatta läge och ropade till några andra officerare ”Låt oss ställa oss framför kungen, så att de hundarna hellre må skjuta någon av oss”. Då fick prinsen plötsligt en kula rakt in i veka livet. ”Jag har fått mitt”, sa han och föll av hästen. Nu visade det sig att kulan hade gått rakt igenom och inte skadat några vitala organ, så han var snart i farten igen.

I slutet av januari hade den svenska hären nått Litauen och här inrättades ett magert och påfrestande vinterläger för att invänta snösmältningen i början av juni.

Den 6 juni bröt armén upp för att börja marschen mot Moskva, åttio mil bort och skyddat av flera mäktiga floder. De ryska bönderna hade fått order att bränna alla byar och all gröda. Dödsstraff hotade den som lämnade någonting av värde kvar. Svenskarna skulle, under tilltagande umbäranden, få marschera genom fullkomligt döda och öde landskap.

Ändrade planer

Den av tsar Peter tillämpade brända jordens taktik gjorde det omöjligt för Karl XII och hans här att fortsätta direkt mot Moskva. Han beordrade nu att marschvägen skulle gå söderut, till Ukraina, kosackernas land. Här härskade Mazépa och han erbjöd den svenske kungen ett förbund mot Ryssland. Tsar Peter som beordrat Mazepa att ställa sina trupper till Rysslands förfogande blev rasande över detta och sände en här mot Ukraina. Mazepa anlände i oktober till Karl XII med eskort av 2 000 man och nu vidtog en kapplöpning om vem som först skulle hinna till Ukrainas huvudstad Baturin, svenskarna eller ryssarna?

Ryssarna vann. När Karl XII och hans armé nådde fram återstod av staden bara en stinkande ruinhög med uppsvällda och lemlästade kroppar. Svenskarna fortsatte söderut för att under någon tid slå läger i städerna Romny och Gadjatj.

En undsättningsexpedition

Från Livland skulle Adam Lewenhaupt komma med trupper och förråd till svenskarnas huvudhär, mat, kläder, ammunition och annat som man var i förtvivlat behov av. Men genom att Karl XII böjde av söderut, mot Ukraina, blev vägen så pass lång, att ryssarna hann sätta in flera attacker. Lewenhaupts trupper blev så illa åtgångna att han, för att hinna undan fienden, blev tvungen att förstöra alla förråd och efter svåra umbäranden nådde han slutligen Karl XII här, men med endast hälften av sin ursprungliga styrka och utan de så väl behövda förråden.

Vintern (1708/1709)

Aldrig hade man hört talas om en så fruktansvärd vinter, som nu tog hela Europa i ett järngrepp. En överste skrev i sin dagbok ”Kölden var julafton och dagen förut så bister, att hela vägen låg full med ihjälfrusna karlar och hästar. Var och en hade att laga om sig, ty få voro de, som inte kylt näsan, fötterna eller händerna av sig”. En av fältprästerna berättar i sin dagbok, ”Här var en ynklig syn på de förfrusna. Fältskärerna arbetade alla dagar med att skära av armar och ben. Nu måste mången vacker ung karl bliva krympling”. I en annan dagbok skildrar en ung officer hur han såg ”ryttare sitta på hästarna stendöda med betseltygen i handen, den, vilka de höllo så fast, att de ej kunde lösas förrän man skar av fingrarna”.

Det är klart att även ryssarna led av kylan, men det hade dock vissa möjligheter att skaffa varma kläder och inte minst när det gällde styrkeförhållandena så kunde döda ryssar ersättas med nya. För svenskarna gällde att vår armé genom köld, svält, fältsjukdomar och strider blev mindre för var dag som gick.

Vintern var fruktansvärd och våren blev förskräcklig. När snön smälte och då tjälen gradvis gick ur jorden, förvandlades vägarna och fälten till gyttjesjöar, i vika soldaterna vadade till knäna i lera och hjulen till transportvagnar och kanoner sjönk så att hjulaxlarna var under marknivå.

Poltava

Under våren befann sig Karl XII och hans ganska decimerade här i Ukraina, vid staden Poltava och försörjningsläget var förtvivlat. Förstärkningar skulle ha kommit, men ingenting syntes till i den vägen. Här fanns en gammal fästning som hölls av en mindre styrka ryssar och kungen beslöt sig för att belägra den i väntan på att förstärkningarna skulle komma. Men det var också en kapplöpning med tiden eftersom överlägsna ryska styrkor kunde dyka upp när som helst.

Under en rekognonseringstur blev Karl XII skjuten i ena foten och efter det att kulan blivit bortopererad bar det sig inte bättre än att kungen fick en häftig sårfeber. Samtidigt började den ryska armén komma allt närmare och i den här situationen bestämde sig Karl XII för att vara den som anföll, innan ryssarna hunnit formera sin uppställning.

Befälet överlämnades åt fältmarskalken Rehnskiöld och kungen själv färdades på en bår, buren av två hästar. Tsar Peters armé bestod av över 400 000 man, att jämföra med svenskarnas 25 000 man, vilka dessutom hade otillräckligt med ammunition. Det svenska anfallet kunde ha lyckats, men under bataljen uppstod oordning i de svenska leden och hela regementen stupade i den våldsamma och blodiga bataljen.

Kungens uppehöll sig, som vanligt, där striderna stod som tätast och fick då sin bår sönderskjuten, varefter han hjälptes upp på en häst. Härifrån lyckades han nu samla resterna av sin här, ca 9 000 man, till ett någorlunda ordnat återtåg. En som inte lycka-des komma undan ryssarna var prins Max, som fördes bort i fångenskap, där han senare dog bara tjugo år gammal.

General Lewenhautp lovade att föra manskapet till trygghet, ifall kungen själv snabbt begav sig till Turkiet, som var Rysslands fiender och kunde förväntas ta emot svenskarna.

Lewenhaupt och huvuddelen av manskapet skulle ta en längre väg, men blev under färden överraskade av överlägsna ryska trupper. Deras befälhavare erbjöd kapitulation under löfte att svenskarna skulle behandlas väl.

Eftersom svenskarna var i ett bedrövligt skick, kunde inte Lewenhaupt annat än acceptera och nederlaget var ett faktum. Inte blev de fångna karolinerna särskilt väl behandlade heller, eftersom de flesta sändes till tvångsarbete i Ryssland eller Sibirien, varifrån ganska få återvände till Sverige. Kungen själv hade med 1 000 man lyckligt och väl tagit sig till Turkiet, där han blev inbjuden att stanna hos seriaskern av Silistra, Jusuf Pascha, i dennes residensstad Bender.

Rädda Skåne från dansken

När katastrofen vid Poltava blev känd, dröjde det inte länge förrän August II hade återtagit makten i Polen. Till råge på eländet förklarade Fredrik IV krig mot Sverige och landsteg med 15 000 soldater söder om Helsingborg. Skåningarna hade ännu inte vant sig vid att vara svenskar och var ganska nöjda och glada inför utsikten att åter bli danska medborgare.

Vid nyår 1710 marscherade danskarna in i Kristianstad, som särskilt pyntats för att välkomna invasionstrupperna, samtidigt som det rustades för högtryck längre upp i landet. Trots att Sverige under flera år hade skrivit ut soldater, så kunde man få ihop en armé på 16 000 man som nu förflyttades söderut. Under befäl av Magnus Stenbock mötte svenskarna den danska hären i slutet av februari.

Danskarna hade haft fördelen att kunna förbereda sig, men bland dessa fanns en stor andel legosoldater. Kanske var språksvårigheter orsaken till en ödesdiger omgruppering, som Stenbock kunde utnyttja för att slå in en kil i de danska leden. Ett grepp som ledde till att danskarnas högerflygel sprängdes, de förlorade slaget och över hälften av Fredrik IV:s armé stupade eller fördes bort som krigsfångar. Några dagar senare skeppades de kvarvarande danskarna hem.

Livland går förlorat

Under tiden Stenbock hade full sysselsättning med att rädda Skåne, passade tsar Peter på att angripa våra provinsser på andra sidan Östersjön. I juli 1710 föll Riga efter åtta månaders belägring och inom loppet av ett par månade hade också Pernau, Reval och Viborg förlorats. Försvararna som lovats fritt avtåg fördes, inklusive ett stort antal kvinnor och barn, bort i fångenskap.

Turkiets krig mot Ryssland (År 1711)

Karl XII hade trots olyckan vid Poltava inte givit upp hoppet om att i grunden slå tsar Peter. Eftersom också Turkiet förlorat värdefulla landområden till Ryssland var det inte alltför svårt att övertala sultanen att förklara krig.

I krigståget mot Ryssland lyckades turkarna omringa tsar Peter och en betydligt underlägsen rysk här. Dessvärre var tsaren en skicklig förhandlare och lyckades köpa sig fri ur knipan. Till stor besvikelse för Karl XII men även för den turkiske sultanen, som lät halshugga de ansvariga generalerna.

Stenbocks sista strid (År 1712)

För att befria Pommern, som till största delen intagits av saschiska och ryska trupper skeppade Magnus Stenbock över den krigshär som så framgångsrikt tagit sig an danskarna. Efter inledande framgångar och väntan på förstärkningar som aldrig kom, besegrades han, tillfångatogs och dog senare i dansk fångenskap.

Kapare med kunglig rätt

Eftersom den svenska flottan inte räckte till för att skydda den svenska sjöfarten fick en rad skeppare kungliga kaparbrev. Deras viktigaste uppgift var att kapa skepp med förnödenheter till Ryssland och Danmark. Den mest berömde av dessa var Lars Gathe (adlad Gatenhielm men mest känd som Lasse i Gatan), vars stenhus fortfarande finns kvar i Göteborg. Hans kaparflotta omfattade till slut trettiosju fregatter och kryssare som totalt kapade mer än åttio fientliga skepp. Höjden på hans karriär blev utnämningen till kommendör över hela den svenska kaparflottan, en position som han dock bara hann njuta av under ett år, eftersom han dog året därpå.

Kalabaliken i Bender (År 1713)

Med tiden började sultanen tycka att Karl XII och hans karoliner var ganska dyrbara gäster. Han lät därför kungen förstå att han visserligen satte stort värde på sin ärade gäst, men ändå skulle uppskatta om han ville ge sig av hemåt. En turkisk skyddsvakt var redan utsedd för att garantera kungens säkerhet under färden genom Europa. Men ryktesvägen hade Karl XII fått reda på att befälhavaren för skyddsvakten avtalat att i Polen överlämna kungen till August, varför han vägrade att resa. I slutet av januari hade dock sultanen tappat tålamodet och befallde paschan i Bender att med våld tvinga iväg svenskarna.

Nu var inte Karl XII en person som man kunde hunsa med hur som helst, utan han lät sina män befästa husen i det område de fått sig tilldelade. Hit kom nu 10 000 turkar för att jaga iväg dem och de flesta svenskarna insåg det meningslösa i att sätta sig till motvärn och lade ner sina vapen. Kungen själv barrikaderade sig i sitt hus tillsammans med femtio av sina mest trogna. Turkarna hade order att inte skada kungen och besköt huset med eldpilar till dess det fattade eld. När Karl XII och hans trogna var helt omvärvda av eld, rök och nedfallande takbjälkar gjorde de ett utbrytningsförsök till en närbelägen stenbyggnad.

Ut genom dörren rusade nu kungen med värjan i ena handen och pistolen i den andra. Nästan framme snavade han och föll och en hel hög med turkar kastade sig över honom, i en ädel tävlan om äran att ha varit den som tillfångatog Järnhuvudet, som de kallade den svenske kungen. Han fördes nu till ett slott nära Adrianopel, där han skulle komma att tillbringa det närmaste året.

Finland ockuperas av Ryssland

När tsar Peter erövrat det mesta av svenska Estland och Livland, beslöt han sig för att gå till angrepp mot Finland och seglade i början av maj upp med en flotta utanför Helsingfors. På den fanns 12 000 man infanteri och artilleri. Samtidigt gick 4 000 ryssar över gränsen österifrån. I Helsingfors fanns det bara 2 000 man, under befäl av Carl Gustaf Armfeldt. Eftersom det inte fanns någon möjlighet att försvara sig mot ryssarna drog sig Armfeldt undan, sedan han först bränt ner Helsingfors, så att ingenting av värde skulle falla i fiendens händer. Vid östgränsen misslyckades en arméavdelning under befäl av Georg Lybecker med försvaret och nu trängde ryssarna allt längre in i Finland.

Armfeldt och hans lilla slitna armé kämpade tappert, men drevs allt längre norrut och slutligen hade ryssarna kontroll över hela Finland, inklusive Åland. När nu tsar Peter var i besittning av Finland, tillsatte han nya fogdar och ämbetsmän för att återställa ordningen.

Rysslands ockupation skulle komma att bestå under sju år och förhållandena blev ganska lika de som rått i Skåne, med partisangrupper som saboterade för ryssarna, vilka i sin tur svarade med hårda straff mot de som infångades och replessarieåtgärder mot civilbefolkningen.

Ska aldrig kungen komma hem?

Nu var Finland ockuperat av ryssarna och Estland och Livland var förlorade. De enda besittningar vi ännu hade kvar på andra sidan Östersjön var Stralsund och Wismar. Ryssarna behärskade Åland och hade nu utomordentliga möjligheter att angripa Stockholm.

Kungen hade varit borta under fjorton år och efter kalabaliken i Bender fanns han nu i sultanens slott vid Adrianopel. Hade han drabbats av en depression? Det vore ju inte så konstigt i så fall efter alla motgångar, i varje fall hade han blivit sängliggande här och vägrade stiga upp.

I Sverige var det många som ville att hans syster Ulrika Eleonora skulle väljas till regent och på hösten beslöt rådet att ta med henne i regeringen. Ulrika Eleonora själv hade ingenting att invända mot ett ökat inflytande, som kanske skulle öppna möjligheter till fred. Man kallade nu till en riksdag i december, där frågan om en snabb fred skulle diskuteras jämte möjligheten att välja Ulrika Eleonora till regent under kungens frånvaro.

Nu var inte Karl XII helt isolerad borta i Turkiet och när han fick reda på vilka planer som dryftades skrev han hem och förbjöd riksdagen att sammankallas. Rådet beslöt då att skicka ner den baltiske adelsmannen Hans Henrik von Liewen till kungen och få honom att förstå vilket krisläge landet befann sig i och förmå honom att komma hem.

I mars 1714 anlände så von Liewen till kungen. Det budskap han hade att framföra var klart och tydligt; ”kom hem omedelbart annars sluter ständerna fred på egen hand!”. Mycket annat blev förstås sagt under de långa samtal kungen förde med von Liewen. Tydligen lyckades han framföra budskapet på ett sätt som uppfattades positivt, eftersom han på stående fot blev utsedd till generalmajor och chef för amiralitetet i Karlskrona. Trots att han inte visste ett dugg om sjömanskap.

Karl XII:s hemresa

På våren blev det politiska läget i Europa sådant att kungen utan fara kunde resa igenom Ungern, Österrike och Tyskland. Det fanns en hel del att förbereda inför resan och först framåt hösten var alla formaliteter avklarade, så att han äntligen kunde komma iväg med resterna av sin armé, civilpersonal, kvinnor och barn samt tjugonio penningutlånare med familjer och personal. Dessa senare hade lånat ut pengar till kungen och skulle nu följa med till Sverige för att få betalt från den svenska kronan. Tillsammans omfattade sällskapet 1 168 personer, 1 625 hästar och 147 vagnar.

Alla dessa kunde förstås inte hålla samma takt som kungen och hans adjutant, överstelöjtnanten Otto Fredrik von Düring. Tvåhundrafyrtio mil och fjorton dygn senare stod Karl XII och von Düring vid Stralsunds stadsport, men resten av följet anlände först fyra månade senare. Här stannade kungen ganska länge eftersom detta var ett av de sista svenska fästena och ett angrepp kunde vara nära förestående.

I juli 1715 blockerades Stralsund av preussare och danskar och när belägringen efterhand blev allt hårdare, beslutade Karl XII att med eldunderstöd från svenska flottan gå till anfall. Detta kunde ha lyckats, men fartygen blev hejdade av motvind, kungen själv fick en kula i bröstet och han måste retirera till det temporära skydd som stadsmuren erbjöd. För Stralsund återstod i detta läge endast kapitulation eller utplåning och det är möjligt att kungen skulle ha föredragit att satsa på det senare, men officerarna övertalade honom att ge sig av.

Den 11 december fortsatte han sin avbrutna resa mot Sverige, dit han anlände den 13 december. Då kungen givit sig av kapitulerade Stralsund. Sedan återstod av Sveriges besittningar bara Wismar, som föll i april följande år.

Sverige i ett kritiskt läge (År 1716)

I december var vi omgivna av fiender i nästan alla väderstreck; Ryssland, Sachsen, Preussen, Danmark och Hannover. Eftersom kurfursten i Hannover också blivit kung av England, kunde även detta land räknas till våra fiender.

På sin väg mot huvudstaden stannade nu Karl XII någon tid i Ystad. Stockholm skulle han aldrig återse. Nu när isarna lagt sig kom en hel del karoliner, som lyckats fly från Danmark, till Skåne. Många av dessa kom att ingå i den här, som kungen nu samlade ihop för att gå till anfall mot Danmark. Det gick inte så bra. Ön Ven besattes visserligen utan problem, men när hären skulle gå över isen för ett anfall mot Köpenhamn blåste det upp till storm, isen bröts upp och anfallet kom av sig.

Men ”lappri”, som kungen själv skulle ha sagt, här fanns alternativa planer. I Värmland samlades manskap och förråd och tanken var nu, att genom ett anfall mot Norge binda upp danskarnas fartyg och trupper, så att de lämnade de svenska besittningarna i Tyskland.

Första krigståget mot Norge

Den 26 februari satte anfallet mot Norge in. Kungen själv skulle leda en styrka från Värmland. Under befäl av general Carl Gustaf Mörner skulle fyratusen man gå över gränsen vid Moss, för att förenas med kungens styrka vid Kristiania. Generallöjtnant Christian Ludwig von Ascheberg skulle slå till med kavalleri vid Svinesund och dessutom bygga en bro. Samtidigt skulle Georg Planting-Gyllenbåge rycka in i Norge vid Röros för att förhindra att dansk-norska styrkor flyttades söderut.

Trots en del besvärligheter föll Kristiania (Oslo) den 10 mars, men det var bara själva staden. Från fästningen kunde norska prickskyttar även fortsättningsvis roa sig med att skjuta till måls på svenskar på Kristianias gator.

Resten av fälttåget gick inte så bra. Under ideliga motgångar tog sig svenskarna till Fredrikshald, som också intogs. Fästningen Fredriksten stod emot, mycket beroende på att svenskarna inte fick fram belägringskanoner i tid, och bombarderade svenskarna i staden med tungt artilleri. Flera hundra karoliner dödades eller sårades och svenskarna drog sig tillbaka mot den svenska gränsen. Här överlämnade kungen befälet till generalmajoren Magnus Julius De la Gardie.

Under tiden detta pågick, hade ryska trupper under engelskt beskydd börjat skeppas över till Danmark och en rysk-dansk offensiv mot Sverige var att vänta. Men eftersom danskarna var upptagna i Norge, kunde de inte just då koncentrera sig på ett anfall mot Sverige.

Högkvarteret i Lund

Nu gjorde Karl XII en avstickare till Vadstena slott, för att hälsa på sin syster Ulrika Eleonora, som blev glatt överraskad eftersom de inte hade setts på sexton år. Efter ett par dagar red han vidare till Lund, där han nu inrättade sitt högkvarter, med hovstat och kansli, vars personal inhystes på olika håll i mer än 270 gårdar.

Vid det här laget låg tsar Peter i beredskap med 40 000 man och Fredrik IV hade samlat ihop en här på 30 000 man. Till detta kom den danska handelsflottan som inkallats för trupptransporter samt nitton engelska linjeskepp med över ettusen kanoner, som skulle agera tillsammans med den danska flottan och en holländsk eskader som redan rörde sig i svenska vatten.

När allting nu verkade vara upplagt för den stora invasionen av Sverige, blev de allierade oeniga med varandra och tsar Peter drog sig ur företaget, bl.a. eftersom det var så sent på året och för att han misstrodde Englands motiv.

I Lund kom kungen i kontakt med en del av landets intellektuella elit. Han imponerade med sina matematiska kunskaper på både Emanuel Swedenborg och Christopher Polhem. Karl XII var missnöjd med vårt talsystem, som hade 10 som bas, och menade att det i stället borde vara 8, 16 eller 64 och detta diskuterade de en hel del.

Emanuel Swedenborg, som hade gjort ritningar till bl.a. en flygmaskin, en ubåt, en ångmaskin och en kulspruta, lyckades intressera kungen för en kanal genom Sverige. Christopher Polhem presenterade förslag till kranar, pontoner, tröskmaskiner och fick senare uppdraget att påbörja arbetet på Swedenborgs kanalprojekt. Han började senare även arbetet med Trollhätte kanal och Motala kanal och var också den som konstruerade den första torrdockan vid örlogsvarvet i Karlskrona.

Nödmynt och kristidsåtgärder

En person som kom att få utomordentligt stor betydelse för Sverige var holsteinaren Georg Heinrich von Görtz. Han kom att bli en av kungens mest betrodda rådgivare. Sverige behövde nu en ny armé, vilket krävde investeringar på upp mot fyrtio miljoner daler silvermynt. Ingen liten summa för ett land som var helt utarmat. Von Görtz var den som fick uppdraget att skaffa fram pengarna och han hade klurat ut hur det skulle gå till.

Till en början införde han statskontroll över all utrikeshandel, prisreglering, ransonering och tog upp lån utomlands. Sedlar fanns ju redan tidigare, men von Görtz införde också obligationer och drev in alla kontanter som fanns bland kyrkor, skolor och fattighus. Dessa ersattes med obligationer.

En annan nyhet var att s.k. mynttecken infördes. Idén till detta kan möjligen ha kommit från Polhem eller kungen. Dessa nödmynt skulle ges ut i en begränsad mängd och ersätta silverdalrar. Meningen var att när det en gång blev bättre tider skulle kronan lösa in dem mot riktiga silverdalrar.

Vi skriver nu år 1718 och till en början tog folk villigt emot nödmynten, men vid ett tillfälle när von Görtz var utomlands, passade kungen på att prägla tolv miljoner sådana nödmynt. Så småningom förstod man lite över lag, att kronan aldrig skulle förmå lösa in mynten och köpmännen började begära mer ifall varan skulle betalas med nödmynt. Nu såg sig kungen tvungen att förbjuda all användning av silvermynt och allt silver, både myntat och omyntat, måste överlämnas till kronan i utbyte mot nödmynt. Under tiden detta pågick underhandlades det flitigt med fienderna. Det gällde att dra ut på tiden så pass att en ny armé hann bli upprustad, innan någon av dem slog till på nytt.

Den sista striden

Planerna på att ta Norge hade inte avbrutits när kungen begav sig till Lund. Allting var planerat in i minsta detalj. Hela tiden hade nya förråd för arméns försörjning fortsatt att läggas upp och den nu nyuppställda armén omfattade omkring 65 000 man. Genom erövringen av Norge skulle Danmark tvingas att sluta fred, så att Sverige sedan skulle kunna koncentrera sina resurser på att återta besittningarna på andra sidan Östersjön.

På hösten ryckte de svenska styrkorna på flera ställen in i Norge och vid Fredrikshald belägrade den arméavdelning som anfördes av kungen fästningen. Svenskarna grävde löpgravar och besköt fästningen med artilleri och snart hade ett av utanverken fallit.

Mot aftonen den 30 november kom kungen som vanligt på inspektionsrond och steg upp på ena siden av en löpgrav, så pass högt att han hade huvud och axlar över bröstvärnet. Där stod han, trots att de närvarande officerarna bad honom om att inte blottställa sig på det sättet, med huvudet lutat i vänstra handen och betraktade fästningen. Plötsligt såg de hur ”konungens hand undanföll vänstra kindbenet och huvudet lutade sig så sakta neder uti kappan”.

Karl XII:s död markerade även slutet för Sveriges stormaktstid. Det har diskuterats mycket om ifall det var en norsk kula, eller om det möjligen rörde sig om förräderi.

Karl XII:s likfärd

FRIHETSTIDEN

Under början av 1700-talet utvecklades en ny filosofisk åskådning i Europa. Individen skulle söka mental frigörelse från yttre påverkan och man skulle själv avgöra vad som var sant eller osant. Kyrkan var dock inte öppen för någor ”nytänkeri” och att på egen hand försöka tolka Bibelns budskap kunde sluta med fängelse.

1700-talet var en guldålder för naturvetenskapen, representerad av personer som Carl von Linné, Anders Celsius m.fl. Inom kemins område kan noteras Carl Wilhelm Scheele och på det tekniska området har vi redan stiftat bekantskap med Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg.

Karl XII:s begravning

Den 26 februari år 1719 begravdes Karl XII i Riddarholmskyrkan i Stockholm, eskorterad av krigsmärkta veteraner från mer eller mindre framgångsrika slag ute i Europa. För att hedra honom skulle alla kyrkklockor i hela landet ringa, inte bara vid begravningen, utan varje timme, varje dag, året ut. Naturligtvis var det många som sörjde konungen. För de flesta innebar dock hans död, att de kunde slippa sända sina söner till död eller invaliditet i främmande länder.

Situationen var fortsatt kritisk för landet. Ryssarna härjade på Sveriges ostkust, där de brände och plundrade städer, byar och bruk. Att få fred var oerhört brådskande. Fred fick vi, men det blev dyrt. Sverige blev av med Bremen, Verden, södra delen av Svenska Pommern, Ingermanland, Estland, Livland och sydöstra Finland. Med Danmark/Norge slöt vi fred utan landavträdelse, men förlorade tullfriheten i Öresund.

Drottning Ulrika Eleonora

Under mars månad blev Karl XII syster vald till Sveriges regent, men dock först sedan hon avstått från envåldsmakten. Egentligen ville hon dela kungamakten med sin make prins Fredrik av Hessen, men eftersom inte detta vann gillande hos riksrådet, lät hon sig väljas till regent, i tanke att senare abdikera och lämna över kronan till Fredrik.

Fredrik I (År 1720)

Efter femton månader abdikerade hon således, som den siste av den pfalziska ätten och prins Fredrik valdes till kung. Han hade gjort sig känd som en djärv kavalleriofficer, som gjort lysande insatser och flera gånger blivit sårad. I stället för att bli en obetydlig tysk furste blev han nu Sveriges kung, visserligen var inte Sverige någon stormakt längre, men i alla fall ett självständigt rike.

I samband med enväldets avskaffande hade ständerna stärkt sin ställning så till den grad, att de i realiteten hade all makt. Vart tredje år skulle de samlas till riksdag och stifta lagar, bestämma om skatter och avgöra alla ärenden av vikt för riket. Mellan riksdagarna skulle de sjutton herrarna i rådet styra i ständernas ställe. Kungen fick också lov att säga vad han tyckte och han tillerkändes två röster i rådet, medan rådsherrarna hade en röst var. Detta var en form av parlamentarismen som väckte beundran på många håll. Den franske filosofen Voltaire beskrev Sverige som det friaste landet i världen.

Om Fredriks gärning som kung är inte mycket annat att säga än att han, kanske i brist på verklig makt, fann sig väl tillrätta med att inte uträtta just någonting. Hans stora intresse i livet var jakt; endera på björnar eller unga kvinnor, av vilka han nedlade ett stort antal. Han lärde sig aldrig tala svenska. Ibland var han närvarande vid rådets överläggningar och vid ett tillfälle, när en talare räknade upp allt som gjorts i kungens namn, utropade han: ”Potz Tausend Donner Wetter, haben Wir das alles getan?” (För tusan djävlar, har vi gjort allt detta?.

Arvid Horn; Sveriges styresman

Som Sveriges kanslipresident var Arvid Horn den som ledde riksdagsarbetet. Han hade tidigare varit generallöjtnant och en av Karl XII:s mest betrodda högre befäl. Nu var han en av de, som insåg att vad Sverige mest av allt behövde var fred och tid för att återhämta krafterna. I sin politik undvek han sådant som kunde reta andra makter och ge anledning till krig och under hans sexton år i landets ledning reparerades skadorna från krigsåren, ekonomin kom igång och befolkningen växte.

Sveriges första ångmaskin (År 1728)

Mårten Triewald, var en svensk handelsman som studerat mekanik I England. Han återvände till Sverige och byggde vid Dannemora gruva en ångmaskin eller som det hette en "eld - och luftmachin" för länspumpning av vatten ur gruvan. Tidigare hade man varit hänvisad till vattenhjul i strömmande vattendrag, hästar eller mänsklig muskelkraft för olika typer av drivanordningar.

De första politiska partierna (År 1731)

Allt eftersom välståndet växte i landet, bleknade minnena av krigsåren och många började tala om att tiden var inne att ta revansch på Ryssland. En oppositionsrörelse uppstod mot Arvid Horns försiktiga politik och så bildades en klubb vars medlemmar kallade sig hattar, till skillnad från Arvid Horns anhängare, som kallades mössor, i en anspelning på att de aldrig tog av sig nattmössan.

Till hattarna räknade sig personer som lockades av storslagna industriprojekt och en aggresiv utrikespolitik. Med hjälp av stöd från Frankrike, som bl.a. användes till att vinna riksdagsmän för den egna politiken, lyckades hattarna vinna majoritet i riksdagen. Nu spreds snart ett rykte att Arvid Horn var ryssvän och han, som vid det här laget var 74 år drog sig tillbaka från politiken och slog sig ner på familjegodset Ekebyholm i Uppland.

Ett efterlängtat kriget mot Ryssland (År 1741)

Inom några år var så Sverige berett att gå ut i krig igen. Med beredskapen var det visserligen både si och så, eftersom trupperna inte var färdigrustade, men krig skulle det i alla fall bli och efter sedvanlig krigsförklaring skeppades armén över till Finland.

Det tilltänkta segertåget började på hösten och inleddes med ett nederlag nära den ryska gränsen. Den följande vintern blev hård och en avsevärd del av den svenska krigshären avled. Det berodde inte så mycket på ryssarna, utan på för lite och för dålig mat och usla förläggningar med förfrysningar och sjukdomar som följd. Vid ett regemente uppgick förlusterna till sjuhundra man, men av dessa var det bara två som stupat för fiendens kulor.

Disciplinen var katastrofalt dålig och soldaterna övergav den ena ställningen efter den andra, bara de hörde ryktas att ryssarna närmade sig. Hela krigsföretaget urartade till ett ständigt återtåg och slutligen var Sverige tvunget att kapitulera och försöka få fred på så goda villkor som möjligt.

Den stora daldansen (År 1743)

Några som inte var nöjda med sakernas tillstånd var dalkarlarna. De senaste åren hade varit svåra, med ökande skatter och omfattande utskrivning av soldater. Nederlaget i Finland rågade måttet. De ville ha kungamakten tillbaka och menade att den danske kronprinsen borde utses till tronföljare.

I maj månad gick budkavlen till allmänt uppbåd, ”Var och en som kan bära gevär skall inom tolv timmar beväpnad och med åtta dagars färdkost inställa sig på socknens mötesplats... ... den som inte för kavlen vidare stämplas som förrädare”.

Samtidigt som förberedelserna för uppror pågick som bäst, lät den ryska kejsarinnan Elisabeth meddela till regeringen, att ifall Sverige valde Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronarvinge, skulle vi återfå nästan hela Finland.

Men nu bröt dalkarlarna upp för att börja tåga mot Stockholm. Varje dag anslöt sig flera till upprorshären. Riksråden och kungen började bli verkligt bekymrade över situationen. Många ville att man skulle möte upprorsmännen med kulor och krut, men ständerna i riksdagen beslöt att så långt möjligt försöka med förhandlingar.

För att i någon mån blidka de upproriska, dömdes de ansvariga för fiaskot i Finland, generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt, till döden och den danske kronprinsen valdes preliminärt till tronföljare. De inledande förhandlingarna med dalkarlarna misslyckades, men fredsförhandlingarna med Ryssland resulterade i en preliminär uppgörelse.

Trots många förhandlingsinviter kom upprorsmännen allt närmare och den 20 juni var Stockholm helt invaderat av dalkarlarna. I de fortsatta förhandlingarna framhöll regeringssidan hur förskräckliga förhållandena hade varit senast vi varit under danskt styre och varnade för konsekvenserna ifall vi inte rättade oss efter fredsöverenskommelsen med Ryssland.

Dalkarlarna visade sig vara enastående envisa och vidhöll sina krav, att den danske kronprinsen skulle väljas till tronföljare. Dessutom krävde de omedelbar avrättning av Buddenbrock och Lewenhaupt. Regeringen gav då upp de resultatlösa försöken till förhandlingar och beordrade bönderna att omedelbart lägga ned sina vapen, eller annars bli behandlade som upprorsmän och förrädare.

Många återvände hem, men vid Gustav Adolfs torg förskansade sig ca 2 000 dalkarlar med musköter och fyra kanoner. Torget omringades nu av olika regementen. När bönderna, trots vädjanden och hot, fortfarande vägrade att ge upp, beordrades soldaterna att öppna eld.

Många vägrade att skjuta mot sina landsmän, men det kom i alla fall till en eldstrid där ca 140 av bönderna dödades och flera hundra sårades. På regeringssidan dödades omkring fyrtio soldater, men utgången var ganska given och dalkarlarna besegrades.

Dagen efter, den 22 juni, gjordes som man överenskommit i fredsförhandlingarna med Ryssland och Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare. Ryssarna kunde ha ställt mycket hårdare krav, men nöjde sig denna gång med en bit av sydöstra Finland.

Räfst och rättarting

De soldater som vägrat skjuta på bönderna dömdes till döden, men benådades till trettio par spö och livstids straffarbete. De dalkarlar som inte ställdes inför särskild domstol, fick marschera hem under militäreskort och många dog under färdens umbäranden.

Den mest ansvarige av rebelledarna, Gustaf Schedin, dömdes att mista höger hand innan han halshöggs och steglades. Fem framträdande ledare kom undan med att ”bara” halshuggas. Andra dömdes till spöstraff, sex månader på vatten och bröd plus några års fängelse. Dalregementet hade deltagit i upproret och av dessa soldater utvaldes genom lottning var trettionde man till att bestraffas med spöslitning.

Hur gick det då med generalerna Buddenbrock och Lewenhaupt? Jo, de avrättades också. Först avrättades Buddenbrock under åsyna vittne av ett femtiotal dalkarlar. Lewenhaupt lyckades rymma men infångades senare, för att möta sitt öde.

Stimulans för Sveriges industri

Hattarnas politiska program innefattade inte bara en aggresiv utrikespolitik. Meningen var också att Sverige skulle bli en ekonomisk stormakt. För att nå det målet måste landets industri utvecklas och därför fick alla som ville starta en fabrik generösa bidrag. Ju mer fantasifullt det var, desto bättre villkor. Till att börja med tillhandahöll kronan gratis mark och virke till byggnaderna och när produktionen sedan skulle starta kunde ägaren få lån för den första tiden. För tillverkade varor utgick premier, så att för t.ex. ett stycke tyg utgick innan det blev färdigt att säljas både får-, ull-, spinneri-, tillverknings- och transportpremier.

Genom höga tullar på utländska varor fördyrades dessa så att de svenska, många gånger dåliga, varorna stod sig bättre i konkurrensen. För säkerhets skull blev en hel del utländska varor helt förbjudna. Tack vare denna välvilja mot landet företagare växte det upp fabriker som svampar ur jorden. Jonas Alströmers fabriker i Alingsås ansågs vara ett föredöme.

Bland andra verksamheter sysslade Jonas Alströmer med potatisodling, som han försökte introducera som människoföda, men det var faktiskt inte han som införde potatisen till Sverige. Potatis hade odlats i Uppsala botaniska trädgård sedan 1600-talet, så växten var känd, men inte omtyckt.

Carl von Linné trodde att inte ens tjänstefolk skulle vilja äta sådant, om de så fick betalt. Men hemvändande soldater hade lärt sig tycka om tartuffler eller jordpäron, som de kallade dem. De tog med sig potatis hem och odlade i sina trädgårdsland. Jonas Alströmer, som hade tillbringat sin ungdom i England, kallade växten för potatoes, vilket så småningom blev vad vi i dag kallar potatis.

Svensk invandringspolitik under 1700-talet

Sverige satsade alltså stort på nyetableringar. Men efter krigsåren saknade vi folk, framför allt kunniga yrkesmän. För att locka hit sådana fick många utlänningar sina resor betalda av den nygrundade Manufakturfonden. Det spelade inte så stor roll varifrån de kom, bara de hade rätt religion, eftersom alla religioner utanför den svenska kyrkan var förbjudna.

Men vissa befolkningsgrupper var inte välkomna, ”alla judar, savoyarder, lindansare, komedianter med flera gycklare, vad namn de hava måge, tartarer och Zigeuner, som med varjahanda ogudaktighet, spådomar, lögn och tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet, jämväl andra sådana utlänningar, som med barometrar, åtskillige sorters glas, te och slige onödige varor inkomma samt redbare penningar med sig bortföra”.

Ryska trupper i Sverige

Att den svenska regeringen valt Adolf Fredrik till tronföljare passade inte danskarna, som ansåg att den danske kronprinsen var den blivande kungen i Sverige. Han hade ju blivit vald, visserligen bara preliminärt, men i alla fall före Adolf Fredrik. För att sätta kraft bakom sitt krav, marscherade nu mer än 11 000 danska och norska soldater upp mot den svensk-norska gränsen och ytterligare 45 000 man stod redo att rycka in om så behövdes.

Om Danmark nu valt att gå till offensiv mot Sverige skulle vi inte ha haft skuggan av en chans att avvärja anfallet. I det läget valde den svenska regeringen att vädja om hjälp från Ryssland, som mer än gärna ställde upp. Inom kort var fartyg med ryska trupper på väg mot Sverige och då detta förhållande blev känt i Köpenhamn valde man att tills vidare skjuta upp anfallet mot Sverige.

Samma dag som de första trupptransportfartygen siktades vid Dalarö, anlände den nye tronföljaren Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till Stockholm. Eftersom han hade den ryske kejsarinnan att tacka för sin upphöjelse, fann han det förmodligen ganska naturligt med alla ryska soldater, som snart skulle komma att synas här och var. Sammanlagt anlände ca 12 000 ryska soldater, som inkvarterades på olika håll, utspridda över landets mellersta delar.

Ovälkomna gäster (År 1744)

På många platser blev de ovilliga svenskarna tvungna att ta emot ryssarna som gäster, mot en närmast symbolisk ersättning. Senast när ryssarna var i Norrköping, återstod närmast bara ruiner när de gav sig av därifrån, så man kan förstå om borgarna i staden inte var överförtjusta.

Efter en tid började också de styrande i landet uppleva närvaron av ryska trupper som besvärande. Den ryska kejsarinnan Elisabeth krävde att få ha sitt ord med i laget i snart sagt alla politiska sammanhang och regeringen ville nu bli av med ryssarna.

Men de ryska trupperna behövdes så länge vi inte hade fått en fredsuppgörelse med Danmark. För att erhålla en sådan var tanken först att tronföljaren Adolf Fredrik skulle gifta sig med den danske prinsessan Louise, men hon hade redan andra äktenskapsplaner. Danskarna oroade sig, för sin del, över att de befann sig i en kniptångssituation, eftersom Adolf Fredrik förutom att bli Sveriges kung, även var furste i Holstein-Gottorp. I det fredsavtal som nu tecknades lovade Sverige att inte blanda sig i eventuella framtida konflikter mellan Danmark och Holstein-Gottorp.

Ryssarna åker hem och tronföljaren gifter sig

En som var negativt inställd till denna fredsuppgörelse var kejsarinnan Elisabeth. Hon planerade en allians mellan Ryssland-Preussen-Sverige och såg därför gärna att Adolf Fredrik gifte sig med en preussisk prinsessa, förslagsvis den tjugotvååriga Lovisa Ulrika, dotter till kung Fredrik Vilhelm av Preussen.

Under vintern inleddes äktenskapsförhandlingarna, men regeringen hade också andra bekymmer att ta itu med. Svenskarna som tvingats ta emot inneboende ryska soldater, var våldsamt missnöjda över sönderslaget bohag och höga matkostnader. Även bönderna var missnöjda, eftersom de inte kunde plöja, då ryssarna tagit deras hästar. Slagsmål mellan svenskar och ryssar var vanliga och protestskrivelserna haglade in till regeringen.

Den ryske befälhavaren insåg att missnöjet kunde komma att rikta sig mot Adolf Fredrik, eftersom det var på kejsarinnans initiativ han valts till tronföljare. Om Adolf Fredriks popularitet försämrades var detta inte till fördel för ryska intressen. I juni började därför hemtransporten av ryssarna och i början av juli var de sista av de ryska hjälptrupperna ivägskeppade.

Förhandlingarna med Preussen hade utfallit till belåtenhet och i samma veva som de sista ryssarna försvann från Sverige, anlände tronföljarens brud, Lovisa Ulrika, till Stockholm. Av kung Fredrik fick brudparet Drottningholms och Ulriksdals slott som bröllopsgåva och under bröllopsfesten uppfördes Johan Helmich Romans nya komposition Drottningsholmsmusiken.

Tronföljarparet

Adolf Fredrik var inte så menlös som många historieskrivare velat göra honom till. Visserligen var han en vänlig och godmodig man, som helst tillbringade sin tid vid sin kära svarvstol, men han var också en bildad person. Han var intresserad av matematik och astronomi, läste fransk litteratur, samlade på konst och var mycket naturintresserad. I politiska frågor kom han dock att framstå som ganska kraftlös i jämförelse med sin hustru, den ganska maktlystna och hårt drivande Lovisa Ulrika.

Vår blivande drottning tyckte att hon kommit till ett kulturellt u-land. Fredrik I:s hov präglades av att han inte hade några som helst kulturella intressen och Lovisa Ulrika samlade den befintliga kultureliten kring sig.

Rokoko blir stilbildande

Hon lärde sig snabbt det svenska språket, som hon talade med kraftig tysk brytning. Ett område som intresserade Lovisa Ulrika mycket, var inredningen av det nya slottet i Stockholm. Hon såg till att det kom dit mästerverk av holländska, italienska och franska konstnärer. Hit kom också en grupp franska målare och bildhuggare som införde den nya franska stilen rokoko.

Den 24 januari 1746 blev det feststämning i Stockholm och detta med anledning av att Lovisa Ulrika hade fött en kronprins. Till en början verkade det osäkert om han skulle överleva, men den lille prinsen, som fick namnet Gustav, klarade sig dock och hans födelse stärkte det blivande kungaparets ställning inom landet.

Kungen är död, länge leve kungen

Fredrik I hade vid det här laget hunnit bli sjuttio år. Han hade fortfarande inte lärt sig någon svenska att tala om, och efter ett slaganfall kunde han bara säga tre svenska ord, nämligen mops, general och ambassadör. Ulrika Eleonora skrev i ett brev till sin bror, ”Kungen har hotat göra en tur in i andra världen, men som han aldrig visat fasthet i sina beslut, har han också ändrat sig denna gången och mår för närvarande mycket bra”.

Något senare skriver hon, ”döden har ännu inte frotterat sig med vår gubbe, ty han har en väl fastnaglad själ och en sinnlig kropp. Om du såge honom skulle du inte kunna hålla dig för skratt. Han ser ut som en figur i ett vaxkabinett, med oerhörd peruk och hängande huvud, springande efter alla världens flickor och utan andra nöjen än att tusen gånger om dagen byta peruk och länstol”.

Efter att ha suttit på tronen i trettioett år avled kungen i alla fall till slut, i nådens år 1751. Under lång tid hade han överhuvud taget inte orkat intressera sig för landets styrelse och för att han skulle slippa besväret att underteckna en massa dokument, förelåg hans namn-teckning i form av en stämpel.

Den 25 mars utropades Adolf Fredrik till kung och i den kungaförsäkran han skrev under lovade han att alltid ”instämma med samtlige riksens ständer”. Ulrika Eleonora fick nu det rokokohov hon så länge sett fram emot och lille prins Gustav, som senare skulle få ordningsnumret III, var fem år gammal.

Sjukhus och läkemedel

Vid tiden för Adolf Fredriks trontillträde inrättades Stockholms första sjukhus, Serafimerlasarettet. Kanske fick man här bättre vård än den medicinska behandling en del av tidens auktoriteter rekommenderade?

Åderlåtning var ju generellt bra för de flesta åkommor. Mer punktvisa behandlingar kunde göras med t.ex. svinskit smord runt näsan, som var bra mot näsblod och häst- ko- eller getdynga tillsammans med het ölostvassla som ansågs bra för den som hade lunginflammation. Huggormsfett var bra mot röda och fläckiga ögon och hundlort med salt och malörtsdroppar föreskrevs mot frossan. Som stärkande medel kunde man inta en dos järnfilspån.

Kungaparets uppror (År 1752)

Att Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika nu i egenskap av regentpar, ohejdat kunde ägna sig åt sina personliga intressen var inte tillräckligt. Framför allt Lovisa Ulrika var missnöjd med att bara vara en symbol, utan verklig makt. Inte hade de blivit gladare av att de styrande hattarna hade förhandlat bort Adolf Fredriks rättigheter till Holstein och måttet kändes rågat när den femårige kronprinsen, utan att föräldrarna tillfrågades, förlovades bort med en dansk prinsessa.

Kungaparets relationer till det ledande skiktet hattar blev allt sämre och Lovisa Ulrika gjorde allt hon kunde för att bekämpa dem, eller få dem att framstå i löjlig dager. Rådsherrar kunde t.ex. få vänta flera timmar innan de togs emot och i stället för ordentliga stolar, bjöds de att sitta på små taburetter. Samtidigt behandlades böndernas företrädare med älskvärdhet och bjöds på storslagna middagar.

Under de närmast följande åren debatterades det livligt, men hattarna hade övertag i och med att de kunde bestämma om vad som fick uttalas i debatten. De hade också ett rikt förgrenat spionsystem, som gjorde att många rojalister, som uttalat sig oförsiktigt, kunde ställas till ansvar och fängslas.

Vid riksdagen 1755 öppnade kungen debatten med krav om att få pröva rådets beslut, innan han bestämde sig för om han kunde sätta sitt namn under beslutet. Detta krav ledde till en så livlig debatt att möblerna vältes överända och slagsmål utbröt mellan ledamöterna. Slutet blev att kungen nu inte längre behövde skriva under någonting alls, utan han ersattes på samma sätt som Fredrik, med en namnstämpel.

Lovisa Ulrika hade vid det här laget fått mer än nog av att kungaparet skulle vara något slags marionettfigurer, med råd och ständer som ryckte i trådarna. Hon sammankallade några trogna rojalister och vänner; Erik Brahe, Johan Ludvig Hård, Gustaf Jacob Horn, överste Pehr Kalling och Ture Gustaf Rudbeck.

En plan antogs så småningom, enligt vilken betalda uppviglare skulle starta ett uppror i Stockholm, där man skulle få med sig folk genom att sprida rykten och bjuda på brännvin. Så fort upproret börjat skulle ett antal pålitliga officerare under Brahe, Hård och Horn ta befälet på artillerigården och dela ut ammunition till trupper som stötte till från Östermalm. Broarna i norr skulle spärras med fältkanoner och Söderslussens broar dras upp.

Allt började vara klart att sättas i verket, men timingen fallerade. En berusad sambandsman hade under en vidlyftig krogsväng började kalla stadens folkliga enheter till drabbning alltför tidigt och de begynnande oroligheterna rapporterades till artillerigårdens chef. Officerare och manskap inkallades och truppenheter sändes ut för att bevaka gator och torg.

Nästa dags förmiddag arresterades Puke och Stålsvärd och efter att ha förhörts i Rosenkammaren, den ena av Stockholms båda tortyrkammare, berättade Puke allt han visste om det planerade upproret. Inom de närmaste dagarna greps också Brahe och Horn och fredagen den 23 juli halshöggs de alla på den öppna platsen mellan Riddarholmskyrkan och Hessensteinska palatset. Johan Ludvig Hård dömdes också till döden, men lyckades rymma till Fredrik II av Preussen. Ytterligare fyra medkonspiratörer avrättades och många andra fick kännbara fängelsestraff.

Kungaparet, som fruktat för sina liv, blev straffade med en rejäl utskällning och de fick dessutom skriva under ett dokument och lova att i fortsättning rätta sig efter råd och ständer.

Sverige går med i sjuårskriget

Ute i världen kämpade kolonialstaterna om herraväldet, ett krig som även spred sig till Europa, där i stort sett England och Preussen stod mot resten av världen. Hattarna lockades av Frankrike med vi skulle kunna få tillbaka de delar av Pommern vi tidigare förlorat, ifall Sverige sände trupper att sätta in mot Preussen. Dessutom skulle ju Lovisa Ulrika bli ordentligt satt på plats, ifall Sverige blev vinnande part mot hennes bror Fredrik II av Preussen.

I september 1757 tecknades ett avtal med Frankrike, som skulle lämna ekonomiska bidrag till Sverige om vi sände 20 000 svenska soldater till Pommern. Överbefälhavare blev fältmarskalk von Ungern-Sternberg. Han var snart sjuttio år gammal, sjuk och saknade krigserfarenhet. Men det saknade också de flesta av de indelta svenska soldaterna och officerarna. Eftersom Ungern-Sternberg inte var frisk, blev generallöjtnant von Lantingshausen utsedd till vikarierande överbefälhavare, med order att Berlin skulle intas snarast möjligt.

Vid ankomsten till Pommern gick precis allting helt fel. Många av kavalleriets hästar hade dött under överfarten och ytterligare ett antal var så klena att de måste avlivas. Utrustningen var under all kritik; gevärsrören sprack eller så gick de inte alls att skjuta med. Värjorna gick av och ryttarnas harnesk var så illa formade att de som skulle ha dem fick skavsår. När skeppen lossades visade det sig att transporterna var helt felorganiserade, så att t.ex. ett regemente blev utan skor, ett annat utan tält och vagnarnas hjul och vagnskorgar kom till olika hamnar. Belägringskanonerna hade över huvud taget inte kommit fram alls.

De följande krigsåren var i mångt och mycket en upprepning av det tidigare kriget mot Ryssland. Under de första krigsåren dog många av soldaterna på grund av usla förhållanden eller sjukdomar. Så kom Ryssland tillfälligtvis till Sveriges hjälp, eftersom de drog in i Brandenburg och Fredrik II behövde sina trupper där. Men så förändrades återigen situationen och när mera preussiskt manskap kunde sättas in mot svenskarna, var det dags för återtåg igen.

Under januari 1762 avled den ryske kejsarinnan Elisabet och hennes efterträdare, tsar Peter III, inledde fredsförhandlingar med Fredrik II. I det läget återstod inte annat än att Sverige också måste försöka sluta fred med Preussen. Hattarna fick nu förödmjuka sig och be Lovisa Ulrika skriva brev till sin bror och sedan hon gjort detta kunde förhandlingar inledas.

Resultatet blev att Sverige inte behövde avträda ytterligare land, men inte heller vann något. Under krigsåren dog omkring 30 000 svenska soldater, varav de flesta av sjukdomar. Ekonomiskt kostade det oss ungefär 62 miljoner daler silvermynt.

Mössorna tar herraväldet

Efter det bedrövliga kriget mot Preussen började man nu starkt ifrågasätta hattarna som styrande parti. Hela deras politik ifrågasattes och diskuterades livligt. Men eftersom alla trycksaker var utsatta för censur och hattarnas spioner rapporterade alla försök till fri debatt behöll de ännu greppet över politiken. Trots all censur och förföljelse av oliktänkande spred sig nya tankar och idéer över landet.

En som vågade kritisera, var en av Linnés lärjungar, som hette Peter Forsskål. Han publicerade en avhandling som hette Tankar om den borgerliga friheten. Den trycktes i femhundra exemplar och förbjöds genast. Hela upplagan måste samlas in och den som befattade sig med den skulle få böta tusen daler silvermynt. Dock kom bara sjuttionio böcker tillrätta, de resterande cirkulerade i all hemlighet bland intresserade läsare.

Nu var stunden inne för räkenskap över den av hattarna förda politiken. Hela förvaltningen granskades och förbittringen var enorm då man upptäckte hur illa rikets affärer hade skötts. Många politiker och ämbetsmän greps och fördes inför domstol, där de fick hårda domar. Många ämbetsverk lades ned, bl.a. Manufaktur-kontoret, som administrerat industriexpansionen. Den förda industripolitiken hade inte gynnat landet och många av de producerade varorna var både överflödiga och dåliga.

En stor och historiskt viktig reform, som nu år 1766 genomfördes var att Sveriges första tryckfrihetsförordning infördes. I och med det var nu den politiska debatten helt fri och kunde föras, utan att man behövde utsätta sig för risken, att kastas i fängelse för sina politiska åsikters skull.

Kronprinsen gifter sig

Kronprins Gustav var nu tjugo år gammal och sedan femton år tillbaka förlovad med den danska prinsessan Sofia Magdalena. Lovisa Ulrika, som under alla dessa år varit missnöjd över att hon inte blivit tillfrågad beträffande förlovningen, hade försökt få det ingångna avtalet ogiltigförklarat, men det danska hovet stod på sig.

Den 1 oktober skedde vigseln i Köpenhamn, där Gustav företräddes av ett ombud. Lovisa Ulrika, som tyckte att svärdottern var tråkig och butter, beklagade sin son som fick en hustru utan den bildning en blivande drottning borde ha.

På Drottningholm vidtog nu under några dagar stora festligheter, innan det högtidliga intåget i Stockholm skedde, där ytterligare en vigsel skedde i slottskapellet.

Efter alla ceremonier var det så slutligen dags för ”sängledningen”. Brudparet skulle i vittnens närvaro gå till sängs, varefter dörren till brudkammaren låstes, för att inte öppnas igen förrän nästa morgon, då brudgummen inför vittnena skulle överlämna sin morgongåva.

Brudparet gick till sängs helt enligt vad traditionen föreskrev, men när vittnena försvunnit, försvann också Gustav genom dörren till sin egen våning...

Deflation och regeringsskifte

När mössorna tog över makten gick de med stor iver in för att få ordning på Sveriges ekonomi. Sparsamhet, indragningar och nedskärningar blev tidens lösen. Hattarna hade tidigare förbjudit import av utländska varor för att gynna den svenska industrin. Nu förbjöd mössorna i sin tur en hel del utländska varor, som kaffe, choklad, fina viner, och utländska parfymer. Kvinnorna fick inte ha släp på sina klänningar och silkesspetsar över en tums bredd förbjöds. De som ville anställa utländska lärare för sina barn fick betala en särskild straffskatt och likkistor av ek förbjöds.

Valutan ökade på ett dramatiskt sätt i värde och folk insåg att ifall man sparade sina sedlar skulle de bli mera värda längre fram och därför blev det ont om kontanter. Resultatet blev att fabriker gick i konkurs och många måste sälja sina egendomar för att få kontanta medel att betala sina skulder med och all den överdrivna sparsamheten blev till mera skada än nytta.

Missnöjet växte lavinartat. Hattarna och ett nybildat hovparti planerade därför en kupp mot mössornas regering, en kupp där kronprinsen skulle utgöra förgrundsgestalt. Hattarna skulle åter komma i regeringsställning och kungens makt skulle utökas. Kuppen lyckades såtillvida att hattarna återtog sin ledande position, men i det läget fann de inget större intresse av att utöka kungens makt, så på det området förblev läget oförändrat.

Gustav reser till Paris (År 1770)

Efter en inbjudan från den franske kungen Ludvig XV, begav sig Gustav och hans bror Fredrik av på en resa till Frankrike. För att spara på kronans pengar reste de i all anspråkslöshet med bara fyra vagnar och tjugofyra personers uppvaktning. Tanken med resan var bl.a. att kronprinsen skulle se och lära av andra länders statsskick och försöka utverka mera ekonomiskt stöd från Frankrike. Under uppehållet i Danmark skulle han också försöka stärka fredliga relationer genom att, om möjligt, bli personlig vän med den danske kungen.

Gästspelet vid det danska hovet resulterade inte i någon närmare vänskap med den danske kungen. Kristian var nu på god väg att bli sinnessjuk och betedde sig egendomligt och oberäkneligt. Vid middagsbordet kunde han plötsligt förvrida ansiktet i de mest groteska grimaser eller börja kasta porslin omkring sig.

Hans drottning Caroline Matilde hade ett tämligen öppet kärleksförhållande med kungens livläkare, Johann Struensee. Kristians mest förtrogne vän var en färgad pojke från den danska slavkolonin i Västindien. Han brukade hjälpa till att krossa porslin eller slänga ut möbler genom fönstret, när kungen kände behov av sådana förströelser. Den som i praktiken styrde Danmark var Struensee, som förutom att vara läkare fått den stiliga titeln Geheimekabinettsminister.

På det hela taget ingav inte det danska hovet någon önskan att dröja sig kvar där längre än nödvändigt. Under den fortsatta färden hälsade Gustav och Fredrik även på Lovisa Ulrikas syster storhertiginnan Philippina Charlotta av Braunschweig-Wolfen-Büttel, innan de till slut anlände till Paris.

Här träffade de nu Ludvig XV och besökte Versailles samt kungliga lustslott i Paris omgivningar, där Gustav och Fredrik deltog i baler, jakter och supéer. Här träffade de också den franske kronprinsen Ludvig och hans sextonåriga hustru Marie Antoinette (som vid denna tidpunkt föga anade vilket tragiskt öde de skulle gå tillmötes). Vid ett besök hos den franske kungens älskarinna, Madame du Barry, skänkte Gustav ett diamanthalsband till hennes lilla hund och själv erhöll han av Ludvig XV sju stycken vackra gobelänger.

Under tiden i Stockholm (År 1771)

I Sverige förflöt Adolf Fredriks samarbete med regeringen ganska bra. Utrikespolitiskt var det inte fullt så bra, men situationen verkade inte särskilt akut, även om Ryssland, Preussen och Danmark hade slutit ett avtal att anfalla Sverige ifall kungamakten stärktes.

På Stockholms slott var det middagsdags och kungen och drottningen åt middag tillsammans med några gäster. På matsedeln stod böckling, rysk kaviar, hummer, surkål, kokt kött med rovor samt till efterrätt kungens favoritgodis, semla med mandelmassa och vispgrädde, viket spisades med varm mjölk.

En stund efter middagen fick Adolf Fredrik svåra magsmärtor och yrsel. Kungen vacklade till en stol, där han satte sig och Lovisa Ulrika lade varma servetter på hans mage, men sjukdomsförloppet gick inte att hejda och efter en stund avled kungen.

Dagen efter, den 13 februari, blev kronprinsen utropad till Sveriges nye kung. Gustav, som nu fick ordningsnummer III, tog emot budet om Adolf Fredriks död och att han själv avancerat till kung, under ett besök på Paris opera.

Semla+varm mjölk=Hetvägg

GUSTAV III:s EPOK

Om frihetstiden varit naturvetenskapernas gyllene tidsålder, var Gustav III:s tid sirlighetens, litteraturens och de sköna konsternas epok. En berömd skald var Johan Henrik Kellgren, som djärvt skämtade med sin tids människor. Carl Michael Bellmans visor utmärks av en ofta grotesk poesi och måleriska beskrivningar av människorna och deras miljö.

En skicklig tecknare och bildhuggare som gått till eftervärlden, var Johan Tobias Sergel (platsen för hans ateljé finns markerad på Sergels torg i Stockholm). Svenska akademien instiftades av Gustav III för att, som han själv uttalade, ”den stora ära som Sverige vunnit genom vapenbragder, nu borde utökas med den ära som följer vitterheten åt”.

Nyheten om kungens död drabbade Gustav hårt och man får förmoda att den vänlige Adolf Fredrik varit en snäll och omtänksam far. Det påverkade ju också kronprinsens liv på ett dramatiskt sätt, eftersom han nu måsta ta på sig rollen som svensk kung. Det kunde han säkert snabbt göra, eftersom Gustav hade utpräglat teatraliska anlag, vilket gjorde det svårt för omgivningen att genomskåda vilket slags person han egentligen var.

Den franske kungen Ludvig XV, hade nu plötsligt inte längre en kronprins som gäst, utan den svenske kungen. Frankrike var visserligen en stormakt, men grunden för makten var en smula murken och de behövde allt stöd de kunde få. Sverige var inte ointressant, speciellt som Gustav III var utpräglat franskvänlig.

Efter några dagar var det överenskommet att Sverige skulle komma att få ett betydande ekonomiskt understöd från Frankrike. Ludvig XV erbjöd dessutom hjälp från franska flottan, ifall Sveriges fiender skulle utnyttja tronskiftet för att gå till anfall.

Naturligtvis diskuterade de båda kungarna också den symboliska roll kungen hade i Sverige, men Ludvig XV rekommenderade Gustav III att inte försöka ta makten med våld, utan att avvakta den inrikespolitiska utveckligen och utnyttja tillfället när det kom.

Efter tre veckor var alla samtal avklarade och den 25 mars kunde hemresan påbörjas. Gustav hade bestämt sig för att han under resans gång skulle visa sig som en sparsam och anspråkslös monark. På vägen norrut hälsade han också på sin morbror, Fredrik den store av Preussen. Denne var politisk motståndare till Gustav, eftersom Fredrik hade en pakt med Danmark och Ryssland, som innebar att Sverige skulle angripas ifall statsskicket ändrades till kungens förmån.

Den 18 maj nådde kungen och hans sällskap Karlskrona, dit de anlände med linjeskeppet Sophia Albertina. Bara ett begränsat antal vagnar hade beställts och kungen hade givit order om att allt skulle se spartanskt och sparsamt ut.

Den följande sommaren ägnade han åt att förstärka bilden av en sparsam och folklig kung. Han avskedade bl.a. en hel del av hovets personal och tog ofta promenader i Kungsträdgården, där han kunde stanna och småprata med folk han mötte. Hans åtgärder för att verka sparsam, enkel och folklig gav honom mycket bra publicitet.

Statskuppen (År 1772)

På sensommaren var det politiska klimatet i landet ganska kärvt. En stridsfråga som de ofrälse debatterade, var frågan om rätten till högre ämbeten, som de inte ansåg skulle vara förbehållna adeln. Inom officerskåren, där adeln dominerade, var man oroade över planerna på en eventuell nedrustning av krigsmakten.

I bakgrunden avvaktade Gustav III det rätta tillfället. Han hade diskuterat olika uppslag med den franske ministern i Stockholm och han hade också andra förtrogna, som var involverade i hans planer. Till dessa hörde Magnus Sprengtporten, som var överste vid Nylands dragoner i Finland. En annan var Johan Toll, överjägmästare i Kristianstad.

I Finland började Sprengtporten revolutionen vid sitt eget förband i Borgå, varefter han tillsammans med ett sextiotal dragoner satte sig i besittning av fästningen Sveaborg. Med ca 800 man seglade de sedan över mot Stockholm, men fördröjdes av dåligt väder. I Kristianstad hade inte heller överjägmästare Johan Toll försuttit någon tid. Han och hans medhjälpare hade tagit kontrollen över garnisionen, där befälhavaren kapten Abraham Hellichius och övriga officerare ställde sig på den revolterande kungens sida.

Det råkade vara så att överståthållaren i Stockholm, Thure Rudbeck, vid denna tidpunkt skulle passera Kristianstad, men plötsligt fann vägen för sitt ekipage spärrad av soldater. Han talade om vem han var, att han reste i sekreta (hemliga) utskottets tjänst och skulle fram. Nu var det så, att patrullen bestod av soldater från Pommern, som bara talade tyska. Till sist, efter åtskilliga barska krav från Rudbeck, svarade korpralen, ”Hier kommt niemand durch wenn es auch der Teufel Wäre” (Här kommer ingen igenom, om han också vore djävulen). Rudbeck reste nu i ilfart hem till Stockholm och rapporterade till regeringen om den hemska händelsen.

Gustav III var tvungen att handla snabbt. Den natten deltog han i borgerskapets nattpatrulleringar och visade sig på det stora hela taget så charmfull och nådig som möjligt, för så många som möjligt.

Tidigt på morgonen den 19 augusti red Gustav III till Arsenalen (vid Kungsträdgården) där vaktparaden höll på att ställa upp. Sedan han inspekterat soldaterna följde han med till slottet, där han kallade in officerare och underofficerare i gardets rapportlokal i högvaktsflygeln. Här höll han nu ett tal till dessa, där han prisade deras trohet och hoppades att han nu kunde lita på deras stöd, inför det steg han nu kände sig tvingad att ta. Resultatet blev som han hoppats, och sedan befäl och manskap svurit honom trohetsed, var han herre över slottet och lät låsa in riksråden som samlats för överläggningar. Flottstationen på Skeppsholmen ställdes till kungens förfogande av konteramiral Tersmeden och sedan gick det snabbt att skaffa sig befäl över de övriga väpnade styrkorna i Stockholm.

Vid bommen mot Skeppsholmsbron samlade sig ett stort antal människor, drack punsch och när kungen med sitt följe skulle passera, sjöng de den av Carl Michael Bellman komponerade sången "Gustavs skål, den bästa kung, som jorden äger". Det sägs att Gustav III lyssnade på hyllningen och sedan nådigt tackade för skålen.

Statskuppen hade skett med ett lyckat resultat och den 21 augusti samlades ständerna för att avlägga ed på den nya författningen. Kungen höll ett tal där han läste upp en regeringsform, som byggde på delning av makten. Den antogs enhälligt, varefter talmännen steg fram och kysste kungens hand.

Nya friska vindar

Genast efter den lyckligt genomförda statskuppen, som kunnat ske utan att en enda droppe blod spilldes, delade kungen ut belöningar i form av ordnar, adelsskap och ekonomiska ersättningar till alla de som hjälpt honom. Stora kvantiteter mjöl delades dessutom ut till de fattiga i Stockholm.

Av de som varit hans politiska motståndare benådades de flesta och fick pension eller t.o.m. nya betydande befattningar. Inom rättsväsendet förbjöds tortyr och dödsstraffet avskaffades för många brott, t.ex. fjärde resan stöld, tvegifte och trolldom. En lag som upphävdes var också den överflödsförordning, som förbjöd att man åt för många rätter på för många tallrikar, gjorde sylt av förbjudna frukter eller hade kläder sydda av material som inte var tillåtna för användarens samhällsklass. Partibeteckningarna hattar och mössor blev förbjudna, eftersom de, som Gustav uttryckte det, hade ”besmittat hela landet med de ohyggligaste seder som någonsin i ett kristligt samhälle varit kända”.

Hungersnöd och spritmonopol (År 1773)

Även om det fanns gott om pengar att ersätta bemärkta personer med, eftersom Gustav lyft 600 000 dukater av den franska hjälpen, rådde en omfattande nöd i landet. Människor som tvingats lämna sina hem drog i tusental längs vägarna och av Stockholms ca 70 000 invånare var över 9 000 hänvisade till tiggeri. Eftersom det var så ont om spannmål förbjöds all hembränning.

Detta upplevdes som ett dråpslag av landets befolkning. Brännvinet var ju den olja som höll landet igång! De flesta av de anställda på gårdarna hade rätt till ett visst antal supar varje dag. Hur skulle man nu få något arbete uträttat?

För att skapa inkomster för kronan inrättades kronobrännerier. Men tyvärr tog vinstbegäret över och brännerierna uppmanade folk att visa sig fosterländska och berusa sig på kronobrännvin. Detta var en propaganda som gick hem och fylleriet blev värre än någonsin.

Men den andel kronobrännvin som dracks var inte så stor att verksamheten bar sig. Bönderna fortsatte trots förbudet att själva bränna sitt brännvin, hemma eller på avskilda platser i skogen.

Att inte på egen hand få bränna sitt brännvin var ett allvarligt ingrepp mot den personliga friheten. Detta och hungersnöden medförde revolutionsstämning i landet och på många håll demonstrerade bönderna genom att vägra betala skatt, göra dagsverken eller ställa hästskjutsar till herrskapsfolkets förfogande. Deltagarna i upproriska handlingar greps och straffades med böter, prygel eller vräkning från sina bostäder.

Ekonomin vänder till det bättre

Från regeringshåll försökte man på alla sätt få fart på ekonomin. En åtgärd var att vinna fler arbetsdagar genom att stryka bort tjugotre helgdagar från almanackan. För att få kapital till Sverige medgavs en viss religionsfrihet, i det att judar och katoliker enligt särskilt tillstånd, tilläts bedriva verksamhet i landet.

En annan viktig reform var att få ordning på penningväsendet. Sedlarna och kopparplåterna hade sjunkit så mycket i värde att en devalvering var nödvändig, vilken möjliggjordes genom ett lån från Holland. Som väl var inträffade vid denna tid en högkonjunktur ute i Europa, vilket gav ekonomisk vind i seglen även i Sverige.

En för kronan lönsam innovation var Nummerlotteriet. Idén importerades från Italien och verksamheten blev en verklig folkrörelse. Som i alla lotterier var det några få som vann, men de flesta gjorde det inte inte och tusentals människor ruinerade sig.

Hovet på Gustavs tid

Inspirationen för hur ett verkligt kungligt hov skulle vara, hade Gustav hämtat från Frankrike. Nu syddes nya hovdräkter upp och nya etikettsregler infördes. Varje morgon skedde en rituell morgonsamling i kungens sängkammare och en elegant konversation hölls på franska, där kungen fick de senaste nyheterna, alltunder det att påklädningen fortskred efter ett noga uppgjort schema.

Gripsholms slott blev den plats där Gustav III kom att trivas bäst och därför tillbringade hovet mycket av sin tid där. Här saknades ingen lyx och de inbjudna gästerna avnjöt utsökta måltider, jagade, såg på teater eller hade galanta äventyr för sig i trädgården, där man dold av nattens mörker sammanträffade med både damer av bättre börd och mamseller med mera tvetydigt rykte.

Nummerlotteriet

Även på 1700-talet drev staten lotteriverksamhet. Lottsedlar såldes i försäljningskontoret vid Svartmangatan eller hos någon av ombuden och det var dragning 17 gånger om året framför en tribun prydd med fru Fortunas bild, i vilken lotterihjulet ställdes. En handskbeklädd gosse ur publiken fick med förbundna ögon dra fem nummer ur en tombola med sammanlagt 90 nummer.

Spelarna hade satsat på att ett (s k enkelt utdrag), två (ambe), tre (terne) eller till och med fyra (quaterne) nummer skulle finnas bland de fem dragna numren. Svårighetsgraden ökade om fler nummer skulle stämma och vinsten var 15, 270, 5200 respektive 64000 gånger den egna insatsen.

För att öka spellusten gav Kungl Nummerlotteriet årligen ut en almanacka. Den innehöll en kalender med markerade spel- och dragningsdagar och även förföriska berättelser om lotterispelets fördelar. "Den fördel lotteriet giver kronan, är så väl använd att var och en, även den som genom lyckans vidrighet, skulle förlora sin insats, drager därav en stor vinning".

Av lotteriets vinst avsattes dessutom ett belopp som vid varje dragning tilldelades som brudgåva till "fem av allmogens ogifta döttrar i åldern 15 till 24 år". De lyckliga vinnarna erhöll sin gåva så snart hon "trädt i giftermål". Landshövdingarna lämnade förslag på lämpliga personer, varefter de skrevs in i en liggare. Ur denna "flickmatrikel" drogs fem namn vid varje dragning.

Hemma hos kungen (År 1775)

Under våren genomförde kungen en PR-resa genom Finland och åtgärdade då många viktiga och eftersatta områden. Men även på hemmaplan fanns det förhållanden och problem som var eftersatta och behövde åtgärdas.

Ett sådant var att Gustav över huvud taget inte haft något äktenskapligt samliv med sin hustru Sofia Magdalena. Äktenskapet hade varit en statsangelägenhet och visserligen hade de sovit tillsammans några gånger, men mera hade det inte blivit. Nu hade de varit gifta under nio år och fortfarande hade det inte fötts någon kronprins. Relationen mellan makarna var en smula kylig och för att närma sig Sofia Magdalena tyckte sig Gustav behöva hjälp av en medlare. Adolf Munck, förste hovstallmästare, hade under många år varit kungens page och var därför en nära bekant och förtrogen, så han blev utsedd till detta känsliga uppdrag.

Regisserad av Munck inledde så Gustav flera dagars brevväxling med Sofia Magdalena, innan de under ett första möte föll i varandras armar. Efter några dagar var de dags för själva föreningen, men första natten gick det inte så bra. Nästa natt gjorde paret ett nytt försök men det ville sig inte nu heller eftersom, som den tillkallade Munck konstaterade, paret låg i helt fel position. Munck skriver i en senare redogörelse, ”Jag blef nödsakad att röra både honom och Drottningen med mina händer, men oagtat 2ne av honom den natten gjorda försök war icke längre komit än att de båda ledo ...”.

Efter flera försök och outtröttligt arbete av Munch lyckades slutligen kungaparets förening och nu kunde nyheten spridas att kungen och drottningen tillbringade nätterna tillsammans. Efter ytterligare en tid konstaterades att drottningen var gravid och glädjen var stor. Men ett illasinnat rykte började nu också spridas, att det egentligen var Munck som var far till det väntade barnet. Dock fick Sofia Magdalena missfall i september.

PR-resan till Ryssland (År 1777)

En junimorgon anlände greven av Gotland till Oranienbaum. Det var Gustav III, som inkognito var på väg att besöka Katarina II av Ryssland, som ju faktiskt var hans kusin. Sverige var omgivet av fientligt sinnade makter och Gustav hade planer på att slå ett slag mot Danmark genom att erövra Norge. För att kunna genomföra detta, var det dock nödvändigt att Katarina övergav den pakt hon hade med Danmark.

Katarina var från Pommern, syster till Adolf Fredrik och hon hade fått en uppfostran som i mycket överensstämde med Gustavs. På det intellektuella planet hade de alltså mycket gemensamt, men annars var Katarina en helt annan personlighet. Hon var änka efter tsar Peter, som hon låtit avsätta och senare låtit sin älskare Orlov strypa. Samma år som Gustav besökte henne hade hon just avskedat den därefter följande älskaren Potemkin.

För de älskare från vilka hon skildes i vänskap väntade stora belöningar, men det är klart, det kunde ju också gå illa, som för tsar Peter. Gustav III var nu inte hennes typ av man och under det månadslånga besöket ägnade de sig åt – förutom de vanliga ceremonierna vid statsbesök – intressanta diskussioner. De skildes sedan åt i all vänskaplighet, men på det politiska området var besöket ingen framgång.

Den efterlängtade kronprinsen föds (År 1778)

I februari 1778 var i alla fall drottningen havande igen, till allmän glädje och förnyat skvaller, som också nådde änkedrottningen Lovisa Ulrikas öron. Hon, som aldrig tyckt om sin sonhustru, trodde gärna på ryktena. Dessutom sade hon till kungaparet att det var Gustav själv som var orsaken till att Munck gjort drottningen med barn, eftersom han själv var oförmögen. Både Gustav och Sofia Magdalena blev djupt upprörda över denna beskyllning och efter en häftig ordväxling skildes de från Lovisa Ulrika.

Den 1 november föddes tronföljaren. Gustav III gav honom namnet Gustav Adolf och skrev ett brev till sin mor om den lyckliga tilldragelsen. Det brev hon sände i retur, innehöll inte precis några lyckönskningar, utan var närmast elakt i sitt ordval. På detta svarade Gustav ”Ni har förgiftat den skönaste dagen i mitt liv. Njut er hämnd ... Er mycket smärtade son Gustav”.

En epokgörande reform i Skåne (År 1782)

Ute i landet inträffade vid denna tid en händelse, som kom att få stor betydelse för Sveriges lantbruk. Genom arv hade en viss kapten Rutger Maclean blivit ägare till Svaneholm, ett mycket stort gods i Skåne. Men av arealen var en tredjedal obrukbar mark, beroende på att bönderna bodde i byar och hade sina åkrar och ängar utspridda på olika håll, ofta långt borta. Maclean insåg att jordbruket skulle kunna bedrivas betydligt mer rationellt, ifall varje bonde disponerade ett sammanhållet stycke mark och hade sin gård liggande där.

Eftersom han ägde marken gjorde han som han ville och han lät nu en lantmätare mäta upp godsets mark, som delades upp i kvadratiska hemman, på vilka han uppförde en ny bondgård. Så gav han bönderna order att flytta in på sina nya gårdar. Dessa vägrade förstås, men många av dem stod i skuld till godset och hade inte något val. De som inte var skuldsatta sade i många fall upp sig och flyttade, men efter några år var även de gårdarna bebodda av nya bönder.

Maclean gjorde mycket för bönderna och inrättade bl.a. två skolor för deras barn, där de fick läroböcker som han själv låtit översätta från danska. Han utrustade också skolorna med bibliotek med böcker i sådana ämnen som historia, geografi och lanthushållning.

I en skola på 1700-talet

Undervisningen bedrevs i Sverige under olika former alltefter de resurser som fanns. Föräldrarna var skyldiga att, ”flitigt hålla sina barn till att läsa i bok och deras kristendomsstycken”. Ofta fick klockaren eller någon gammal soldat ta hand om undervisningen ute i landet. Större skolor fanns också som t.ex. Växjö trivialskola, där det kunde gå till så här:

”Mellan 150 och 200 elever undervisades i skolan och bara de två högsta klasserna hade egna klassrum. De fyra övriga klasserna samlades på en gång i en stor sal. Under läsningen uppstod ett så förfärligt buller, att aldrig på någon den stormigaste sockenstämma och inte på den liderligaste krog värre oväsen kunde höras. Fyra gossar som för att höras under denna symfoni, nödgades skrika med full hals, och fyra kolleger (lärare), som rättade med dundrande stämma, samt ständig interfoliering med risslag, gråt och mycken skrän, gjorde, att den, som stod i dörren, icke kunde urskilja något ord, utan trodde sig vara stadd i en dröm, där allt blandades med jämmer och oreda; latin, katekes, glosor och stryk”.

Gustavs resa i Europa (År 1783)

Gustav hade inte glömt sina planer på ett anfall mot Norge och nu trodde han att den rätta tidpunkten närmade sig för en överenskommelse med Ryssland. Ett förnyat möte med Katarina resulterade dock bara i en bruten arm, då Gustav föll av sin häst, som stegrade sig när en salut till hans ära avfyrades.

Kungen beslöt nu att skjuta upp anfallet och i stället ge sig ut på en resa i Europa, samtidigt som krigsförberedelserna i all stillhet skulle fortsätta här hemma. Sveriges ekonomi var usel, landet led av sviterna efter missväxt och ren hungersnöd rådde. För att i någon mån inför riksrådet motivera en dyrbar utlandsresa, skrev kungens livmedikus ut ett intyg om att Gustav var tvungen att behandla sin brutna arm med varma bad i Pisa.

Kungen kunde förstås inte resa ensam utan måste ha en ståndsmässig uppvaktning, omfattande ett tjugotal personer, med sig. Många kände sig hedrade av att bli utvalda till resesällskap, andra hade helst sett att de sluppit. Bland dessa senare fanns Axel von Fersen d.y., som inlett en kärleksaffär med den franska drottningen Marie Antoinette.

Resan blev till en början ingen större succé, kungen reste inkognito och sällskapet fick stå ut med dåliga inkvarteringar och undermålig föda. Efter tre veckors vistelse i Pisa ansågs kungens arm vara tillräckligt bra för att färden skulle kunna fortsätta mot Florens. Här träffade Gustav den tysk-romerske kejsaren Josef II och försökte intressera honom för ett politiskt samarbete. Kejsaren var dock inte imponerad av Gustav, vilken han beskrev som en skrävlare och misslyckad sprätt, så av det samarbetet blev ingenting av. Sällskapet anlände till Rom vid jultid och här fick Gustav träffa påven, men nåddes också av oroande rapporter om hungersnöd och oroligheter i Sverige.

I Neapel, dit Gustav och hans sällskap anlände i slutet av januari 1784, blev stämningen en annan. Efter misslyckade inkvarteringar och dålig mat, följde nu en tid av intensivt nöjesliv med jakter, baler och supéer. Lite smolk i glädjebägaren vållade nya rapporter hemifrån, om hungersnöd och oroligheter, men kungen skrev tillbaka och beordrade justitiekanslern att återställa ordningen.

Efter ett förnyat besök i Rom, där Gustav inköpte en hel del konstverk, gick hemfärden över Venedig och Frankrike, dit Gustav anlände den 30 maj. I Lyon fick kungen tillfälle att se bröderna Montgolfiers uppfinning, en varmluftsballong, som för att hedra den svenske kungen döpts till La Gustave.

I Paris trivdes Gustav som fisken i vattnet. Bildande besök på olika institutioner samt fester och förströelser av olika slag avlöste varandra, så till den milda grad, att hans följeslagare blev helt utpumpade.

Som en välkommen omväxling gick de politiska förhandlingarna bra i Frankrike och inför den hotande konflikten med Ryssland lovade Frankrike, att till Sverige under fem år betala 1,2 miljoner livres per år, som ekonomiskt stöd. Dessutom fick Sverige en ö i Västindien, Saint-Barthélemy, som koloni. Den var inte så stor, knappt som Visingsö och med ca 700 invånare.

Den 20 juli påbörjades hemfärden och redan efter elva dagar anlände Gustav helt oväntat till Stockholm, varefter festligheter kunde hållas för det Kungl. Majestätets återkomst från dess utrikes resa.

Slöseri och osedlighet

Europaresan hade inte givit något stöd för Gustavs planerade erövring av Norge. Däremot verkade det som en del s.k. italienska vanor uppstått vid hovet. Hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta skrev i sin dagbok ”Det levnadssätt som här föres, är verkligen så skandalöst som möjligt, och om kvällarna tillåter man sig de mest opassande friheter i parken ...”. Av en annan kritiskt hållen dagboksanteckning framgår att, ”Hovets lättfärdighet tycktes hava tagit mera fart efter Konungens återkomst från Italien ... flickor och gossar av förskämda seder ankommo ... deras mötesplats var uti slottets park, varest förövades liderligheter över alla gränser ...”.

Ute i landet klagade bönderna över missväxt, hungersnöd och förbudet att bränna brännvin, borgarklassen klagade över dålig ekonomi i största allmänhet och prästerna klagade över att de numera måste köpa sina ämbeten. En sedvänja som för övrigt också förekom inom armén, eftersom avgående officerare sålde sina tjänster till vem som helst, som kunde betala en bra slant. Som klass betraktad var adeln avogt inställd till Gustav alltsedan statskuppen, då de ju förlorat mycket av sin gamla makt och de lysande inkomster som därmed följde.

Storslagna planer och Gustaviansk stil

Gustav själv tillbringade mycket tid ute på Haga, där han planerade att anlägga en storslagen park, med paviljonger, lustslott och en enorm slottsanläggning, varav de s.k. “ruinerna” är en rest. Från parken skulle det gå en paradgata rakt in mot det kungliga slottet och Sveavägen är vad som kom att bli bestående av denna. En del av projektet kom också till utförande; Ekotemplet, Koppartälten en kinesisk kiosk och templet till Amor och Psyke.

Riksdagen detta år 1786, blev ett verkligt bakslag för Gustav, trots att han lät öppna gratiskrogar för riksdagsmännen, där de kunde äta, dricka öl och brännvin samt röka alldeles gratis. Kungens förslag om bl.a. reformer inom försvaret och inrättande av spannmålsmagasin över hela landet, för att förhindra hungersnöd, blev endera helt nedröstade eller så bara delvis antagna. Detta var ett påtagligt bevis på att han hade alla emot sig och att den popularitet han haft tidigare var som bortblåst.

Ett pålitligt knep att vända en kritisk hemmaopinion var, som historien många gånger visat, att starta ett krig. Av någon anledning sköt Gustav upp det planerade anfallet mot Norge och började i stället fundera över möjligheterna att återta de av Ryssland erövrade delarna av östra Finland.

På förhandlingsvisit i Köpenhamn (År 1787)

Risken med ett krig mot Ryssland var förstås, att Danmark skulle gå till anfall under tiden de svenska styrkorna var upptagna i öster. Därför reste Gustav nu till Köpenhamn för att om möjligt förhandla till sig några slags garantier om danskarnas neutralitet.

En av kungens följeslagare skriver i sin dagbok, ”I Marienlyst råkade vi gamla änkedrottningen, en tjock ful käring ... Efter en halvtimme kom den förryckte monarken (Kristian VII). Innan de fingo in honom, var det ett fasligt skrapande i förstugan. Han kom äntligen, såg tokig ut, hälsade som om han gått i sömnen och sprang ur det ena rummet i det andra. Prins Fredrik och hans gemål äro ett snyggt par. Hon sätter vitt i ansiktet; han är puckelryggig och hon utmagrad”.

Nåväl, förutsättningarna att komma till någon vettig överenskommelse verkade inte så ljusa, och under Gustavs förhandlingar med Danmarks ledande politiker, Peter Bernstorff, framkom heller ingenting positivt om Danmarks inställning vid en eventuell konflikt mellan Sverige och Ryssland.

Äntligen hemma i Stockholm igen, sökte Gustav intensivt efter någon tänkbar allierad inför ett eventuellt krig mot Ryssland och engelsmännen verkade inte helt ointresserade, här fanns nog en möjlighet... Det verkade faktiskt så pass positivt att Gustav bestämde sig för att nu skulle kriget bli av.

Krigsutbrottet (År 1788)

I januari började kungen hålla hemliga överläggningar med generalmajoren Toll och finansministern Ruuth i paviljongen på Haga. Gustav var så gott som säker på att stöd kunde räknas med från både Turkiet och England. Toll kunde för sin del rapportera att armén var tämligen väl rustad, men att han ville helst skjuta upp kriget till juli, då skörden var bärgad. Ruuth påpekade för sin del att ett krig var så pass dyrbart, så man måste vara absolut säker på stödet från England.

Konferenserna ute på Haga fortsatte hela våren och i början av mars hade också överkommandot för flottan infunnit sig. De ställde sig helt avvisande till något krig just nu och menade sig behöva minst ett år till förberedelser och utbildning av officerare.

Förutsättningarna var inte de bästa och inte blev det bättre av att engelsmännen lät meddela att Sverige inte kunde räkna på deras medverkan. Gustav hade dock bestämt sig och var helt säker på sin sak. Han sammankallade rådet och berättade att ryssarna hade samlat stora truppstyrkor vid finska gränsen och att han fruktade för ett ryskt anfall.

Dessutom hade han fått vetskap om att en rysk flotteskader skulle komma seglande på Östersjön. Visserligen var fartygen, enligt vad ryssarna själva sade, på väg till kriget mot Turkiet, men det kunde ju vara en krigslist. Eftersom vi nu hade sannolika skäl att frukta ett anfall från rysk sida, gick rådet med på att order om allmän mobilisering utfärdades.

I början av juni hade flera tusen soldater och ett stort antal fartyg samlats i Stockholm och den 23 juni kom Gustav själv ut från slottet, för att leda sina trupper i kriget mot Ryssland. Vinden var svag och seglatsen över Östersjön gick pinsamt långsamt. Och inte verkade det heller som om ryssarna ville ta något initiativ till att starta kriget...

Men så hände det någonting; en bonde rapporterade den 27 juni att han sett några ryska soldater vid en svensk gränspostering. På natten hördes skottlossning, ingen skadades men svenskarna besvarade elden och några främmande ryttare försvann in i skogen.

Hur det nu var med detta ryska anfall vet man i dag inte, men det togs i alla fall som förevändning för att börja kriget.

Krig med oväntade komplikationer

När så kungens fartyg nådde Finland fick han det väntade beskedet att ryssarna hade brutit freden och det således var fritt fram för svenskarna att försvara sig. I ett ultimatum till Katarina II krävde nu Gustav att Sveriges gamla gränser österut skulle återställas, att den ryske ministern i Stockholm skulle bestraffas och att Sverige skulle få medla i kriget mellan Ryssland och Turkiet.

Inte helt oväntat avvisade Katarina detta ultimatum och den svenska och ryska flottan möttes till ett sjöslag den 17 juli. Den svenska flottan bestod av femton linjeskepp och fem stora fregatter, den ryska av sjutton linjeskepp och sju fregatter.

Vinden var svag och vid fyratiden på eftermiddagen hade fartygen kommit på stridsavstånd från varandra. Så dog vinden ut fullständigt och det enda fartygen nu förmådde var att ligga på linje och skjuta den ena bredsidan efter den andra mot varandra. Snart var hela stridsområdet insvept i så tjock krutrök att det inte gick att se signalflaggorna och alla meddelanden mellan skeppen måste skickas över i småbåtar.

En svensk underofficer har skrivit ned hur han upplevde det, ”Ögat kunde ingenting urskilja. Kanonernas gruvliga brak och dån, blesserades skrik, kulornas väsande i mån av storlek, gjorde en konsert som kunde injaga fasa hos den modigaste, i synnerhet då flera personer stupade på en gång för en och samma kula, hjärnan av deras sönderskjutna huvuden kringspridd, och jämte deras blod trampad under de levandes fötter, skärvor av krossade huvudskålar fastsittande i skeppets inre sidor, ditförda av kulors kraft, armar och ben skilda från kroppen, hastigare än ögonblicket och slutligen de döda avsides vräkta i högar eller genast kastade överbord”.

Under slaget erövrade båda sidor var sitt fartyg, men framåt tiotiden avstannade striderna vid ett av de största sjöslag som utkämpats i Finska viken. Den ryska sidan hade lidit den största förlusten, men hade fördelen att kunna ersätta manskap och fartyg snabbare än svenskarna, som måste lägga de flesta skeppen i hamn i brist på reparationsmaterial och ammunition. Nu kunde inte offensiven mot Ryssland fortsätta med ett överraskande blixtanfall mot S:t Petersburg, som planerat, men det hindrade inte att sjöslaget firades som en stor svensk seger.

Som det närmaste målet kvarstod i alla fall det strategiskt viktiga S:t Petersburg. De svenska och finska officerarna var inte positivt inställda till en fortsatt framryckning på landbacken och när marschorder kom, började det säga upp sig eller begära permission. Som orsak till maskningsaktionerna angav de att detta var ett anfallskrig och stred mot den svenska författningen. En del av officerarna ville ställa Gustav III till svars för att ha inlett ett olagligt krig och andra ville på egen hand förhandla fram en fred med den ryska kejsarinnan. En del ville t.o.m. att Finland skulle skiljas från Sverige och ställas under ryskt beskydd.

Man skulle kunna säga att fälttåget mot Ryssland kom av sig här. Omgiven av officerare, som mer eller mindre öppet motarbetade honom, var det inte mycket Gustav III kunde göra. Han kände sig hatad och förrådd och inför utsikten att återvända till Stockholm efter detta fiasko, föredrog han att abdikera och gå i landsflykt. Då kom räddningen! Danmark hade efter påtryckningar från den ryska kejsarinnan förklarat krig mot Sverige. Nu kunde kungen återvända till Sverige med äran i behåll och utan den tyngande barlast illojala officerare innebar, tala till folket och ställa upp en ny armé.

Kriget mot Danmark

En stor dansknorsk här ryckte på olika platser in i ett ganska försvarslöst Sverige under början av september 1788. Nästan hela den svenska armén befann sig i Finland. Nu skulle Gustav få spela en roll som han tyckte skulle passa honom perfekt. Liksom tidigare Gustav Vasa gjort, skulle nu Gustav III bege sig till Dalarna och få dalkarlarna med sig i kriget mot de förhatliga danskarna.

Den 14 september kom han till Mora och talade till dalkarlarna från samma kulle som Gustav Vasa en gång stod på. Här hade han nu fördel av officerarnas myteri i Finland. Avskyn för adelsmännens vidriga förräderi mot sin konung, innebar ett bra underlag för mobilisering av folket.

Det visade sig att dalkarlarna villigt ställde upp. Det uppstod en veritabel folkrörelse, som snabbt spred sig över Värmland, Hälsingland, Gästrikland, Jämtland, Västergötland och Halland; ja, t.o.m. skåningarna ville vara med och strida mot danskarna.

Kanske blev många en smula besvikna, när det hela löste sig på diplomatisk väg. England och Preussen ville inte se Ryssland för starkt och såg det därför som en fördel ifall Sverige fick fortsätta sitt krig mot Ryssland i stället för att dras in i ett krig mot Danmark. Efter insatser från en engelsk diplomat i Köpenhamn, drogs därför den dansk-norska invasionsarmén tillbaka.

Gustav III blir (nästan) enväldig (År 1789)

När Gustav i december återvände till Stockholm hade allmänheten glömt tidigare anledningar till missnöje och han möttes nu av hurrande folkmassor.

Som en konsekvens av officerarnas myteri i Finland, kände kungen ett akut behov att utöka sina maktbefogenheter, men för att genomdriva detta fordrades ett riksdagsbeslut. Redan i slutet av januari fanns de tillkallade riksdagsmännen i Stockholm och bland dessa kunde Gustav räkna på ganska stort stöd bland präster, borgare och bönder. Adeln såg, å sin sida, här en möjlighet upphäva de oförrätter de ansåg sig ha lidit alltsedan Gustavs statskupp.

För att lugn och ordning skulle råda hade kungen kallat in dalkarlar som bevakning vid Drottningholm och på Stockholms gator patrullerade borgarskapets milis. Olämplig politisk ryktesspridning försvårades genom att chefen för den hemliga polisen, Henric Liljensparre, hade sina spioner överallt.

De inledande riksdagsförhandlingarna var närmast tumultartade, men sedan Gustav genomfört den ovanliga åtgärden att låta arrestera flera av adelns främsta talesmän, kunde förhandlingarna föras vidare i önskad riktning. De frågor som avhandlades innebar bl.a. att bönderna skulle få rätt att köpa kronojord och fritt jaga på egna marker. Detta var privilegier som tidigare varit förbehållna adeln. Ett par andra ståndsutjämnande reformer var, att de flesta av de högre ämbetena inom riket skulle kunna innehas av personer som inte var adliga och i den högsta domstolen skulle bara hälften av ledamöterna vara av adlig börd.

Beträffande den kungliga makten skulle kungen få rätt att börja och sluta krig enligt eget bestämmande. Han skulle också vara den som bestämde hur många som skulle ingå i riksrådet. Gustav satte antalet till noll och avskaffade därmed i praktiken rådet.

Som god sed föreskriver, fick riksdagens ledamöter rösta ja eller nej till de föreslagna reformerna. Lite oklart var det kanske med hur många ja- respektive nej-röster det blev, men kungen avgjorde att ja-rösterna var i majoritet och därmed var saken klar.

Det ryska fortsättningskriget

Den 9 juni reste Gustav över till Finland för att fortsätta kriget mot Ryssland. Han tog själv aktiv del i striderna och levde under ganska fältmässiga förhållanden. Efter någon månads krigande med växlande framgång stagnerade kriget och kom mest att bestå av smärre överfall och gränsstrider.

För att komma till ett avgörande behövdes hjälp av flottan och den 6 juli lämnade tjugonio örlogsfartyg Karlskrona för att möta en jämnstark rysk eskader vid Ölands södra udde. Drabbningen blev oavgjord och fartygen återvände till Karlskrona för reparationer och vård av besättningsmännen, varav de flesta var sjuka i tyfus, en sjukdom som slutade med döden för ca 20 procent av de som drabbades.

Kvar i Finska viken fanns en mindre skärgårdsflotta, som nu beordrades att uppsöka och tillintetgöra den dubbelt så starka ryska flottan. Utgången – en överlägsen rysk seger – var given.

Under vintern 1790 satsades alla tillgängliga resurser på att rusta en slagkraftig flotta och alla tillgängliga varv i både Finland och Sverige var engagerade i arbetet. På våren kunde vi mönstra 349 örlogsfartyg av olika typ och storlek, bestyckade med sammanlagt 3 055 kanoner och med 21 000 mans besättning.

Gustav III som hade tillbringat vintern i Sverige, återvände i slutet av mars till Finland och deltog i olika krigsoperationer till lands. Senare tog han befälet över skärgårdsflottan och lyckades, efter några mindre framgångsrika operationer, utplåna hälften av den ryska skärgårdsflottan.

Fortsättningen av kriget fördes med växlande framgång, huvudsakligen till sjöss, och den avgörande striden skedde vid Svensksund, väster om Viborgska viken. Den ryske amiralen hade förhalat drabbningen, så att årsdagen av den ryska kejsarinnans kröning skulle kunna firas med en stor rysk seger. Tråkigt nog, för generalen, blev det svenskarna som vann en stor seger, vid vilken ryssarna förlorade en tredjedel av sin flotta.

Freden slöts utan landavträdelser för någondera sidan, men en betydelsefull vinst för Sveriges del, var att den ryska regeringen godkände 1772 års statsvälvning och förband sig att inte framgent blanda sig i Sveriges styrelsesätt.

Skottet på Operan

Efter fredsslutet med Ryssland återvände så Gustav III till Stockholm, hyllad av borgare och bönder, hatad av adeln. Bland kungens närmaste planer fanns fortsättningen på parkprojektet vid Haga och i december kunde han också flytta in i den färdiginredda paviljongen.

Men i adelssalongerna pyrde konspirationsplanerna mot kungen och Henric Liljensparre och hans polisorganisation hade fullt upp med att kartlägga kungens fiender. Den största kända gruppen av konspiratörer fanns kring en äldre herre vid namn Carl Fredrik Pechlin. Han hade som ung gjort bra ifrån sig som militär, men senare satsat på den politiska banan, där han haft betydelsefulla poster i snart sagt alla läger.

Hos honom brukade en grupp kungafientliga adelsmän träffas, äta middag och diskutera politik. Själv yttrade Pechlin aldrig några olagliga tankar i vittnens närvaro, men kunde emellanåt dryfta ömtåliga frågor på tu man hand bakom stängda dörrar.

En av Pechlins gäster var en jurist som hette Anders Nordell, häradshövding i Vallentuna. Han berättade om en viss kapten, Jacob Johan Anckarström, som hade gjort sig känd som en fanatisk kungahatare. Anckarström hade nyligen flyttat in till Stockholm och hade sin bostad två trappor upp, vid hörnet Gamla Brogatan och Målargatan.

På samma adress som Anckarström bodde greve Clas Fredric Horn af Åminne. Greven hade ont om pengar och lånade en summa av Anckarström, och hur det nu var, kom de på att de hade samma åsikter om kungen.

Senare, vid en middagsbjudning hos Horn, träffade Anckarström Adolph Ribbing, som också hatade kungen. Gustav III hade nämligen bestämt att Ribbings fästmö, Charlotte de Geer, skulle gifta sig med hovstallmästaren Hans Henric von Essen. Ribbing skadade senare von Essen allvarligt i en duell och fick sedan inte de framstående kommenderingar han hoppats på.

För Horn och Ribbing talade Anckarström helt öppet om att han var villig att skjuta kungen. Eftersom Anckarströms pistoler var av mindre pålitlig kvalité, skulle han få låna Horns pistoler, som dock först måste hämtas ut från genomgång hos pistolsmeden Anders Kauffman vid Västra Bangränd, nära Hötorget.

Man bedömde att Operan skulle vara ett lämpligt ställe för attentatet. Anckarström var där vid några tillfällen, men endera hade inte kungen kommit, eller så var det för lite folk för att man skulle kunna försvinna i mängden.

Tisdagen den 13 mars 1792 fanns en annons i Dagligt Allehanda som meddelade att, ”Nästa fredag den 16 mars blifver maskeradbal uti Kongl Operahuset”.

Maskeradbalen hölls inne i operasalongen, musikerna började stämma sina instrument och de första gästerna anlände. En betjänt som hette Peter Fagerberg lade märke till en grupp maskeradgäster som stod och viskade med varandra. De var likadant klädda i svarta dominor, vita masker och svarta stövlar.

Hemma i sin lägenhet plockade Anckarström fram sina lånade pistoler och laddade dem med hagel, sex avklippta tapetnubbar och ett par blykulor. Sedan också Horn kommit dit, gick de mot Operan.

Ungefär samtidigt anlände kungens vagn till Operan och han steg ur, iförd en grå melerad jacka av silkestrikå med ett brett skärp av samma tyg. När det kungliga sällskapet kommit upp till kungsvåningen, överräckte en page ett förseglat brev, som Gustav bröt upp och läste. Det var ett anonymt varningsbrev. Gustav stoppade brevet i fickan och menade att han hade en hel låda full av liknande brev och att det inte var mycket att bry sig om.

När orkestern spelade upp den första menuetten drog sig kungen ner mot dansgolvet och vid sidan av trängseln, bland kulisserna, väntade attentatsmännen. Strax före midnatt var det någon som sade ”Bon soir bon masque” och lade en hand på kungens axel. Just då vände sig kungen något åt vänster och i samma ögonblick tryckte Anckarström av skottet, som gick in strax under bältet i veka livet.

”Ay ay! Je suis blessé” utropade då kungen och tog sig åt ryggen. Skottet hade knappats hörts och omgivningen förstod inte riktigt vad som hänt, men en person hjälpte kungen till en bänk.

Anckarström såg att kungen inte dött för skottet, men kunde i det här läget inte skjuta av sin andra pistol, eller sticka kniven i honom. I stället släppte han den avfyrade pistolen på golvet och skrek ”elden är lös”. De andra dominoerna skrek också ”elden är lös” och på väg mot stora utgången slängde Ancarström ifrån sig den andra pistolen.

Kungens stabsadjutant, Pollet, som insåg vad som hänt, ropade ”Stäng alla dörrar och låt ingen komma ut. Kungen är sårad”. Tack vare Pollets snabba ingripande ställdes dörrarna genast under bevakning och den ende som kom ut var greve Horn, som uppgav att hans fru låg sjuk. Snart därpå infann sig riksdrotsen Wachtmeister, generaladjutanten Klingspor, kungens bror hertig Karl och polischefen Liljensparre.

Brottsutredningen

Henric Liljensparre ställde upp ett bord och några stolar på scenen och samtliga närvarande fick komma fram och uppge namn och adress, innan de tilläts åka hem. Hovtrumpetaren Örnberg och betjänten Fagerberg berättade, att de sett en grupp svarta dominoer samlade runt kungen då skottet brunnit av. En pistol tillverkad av Wåhlberg i Stockholm, hade upphittats, liksom också en kniv med en infilad hulling. Strax därefter fann man ännu en pistol liggande laddad på golvet.

Gustav III hade under tiden blivit hjälpt till en divan och han visade nu det varningsbrev han fått tidigare på kvällen. Såret verkade inte så farligt, men han hade svårt att röra sig, eftersom det gjorde ont om han inte satt stilla. För att kunna föra kungen till slottet placerades han i en fåtälj, som sedan bars ned till vagnen.

Redan påföljande morgon hade Liljensparre funnit pistolsmeden och genom honom fått upp spåret till Anckarström, som vid polisens besök följde med utan att göra något motstånd.

Alltsedan kungen blivit nedbäddad i sin sängkammare, besöktes han av en nästan oavbruten ström av stadens mera betydande invånare, som ville framföra sina sympatier och betyga sin avsky för brottslingen. Bland dessa besökare fanns såväl Lilljehorn som Ribbing och Horn. Av en händelse råkade de befinna sig där, just i den stund som Liljensparre infann sig och rapporterade att man funnit pistolmannen; en f.d. kapten vid namn Anckarström. Polischefen rapporterade också att många fler misstänktes för delaktighet och att han hade gott hopp om att finna de skyldiga. Ett påpekande som måste ha gett en obehaglig känsla i maggropen för herrarna Liljehorn, Ribbing och Horn.

Det dröjde heller inte länge förrän Liljljensparre hade funnit den budbärare som lämnat det anonyma brevet och därmed kunde han hämta in Liljehorn till förhör. Denne erkände direkt att han skrivit brevet, eftersom, som han uppgav, han själv fått vetskap om det planerade attentatet genom ett anonymt brev. Omständigheterna verkade emellertid så misstänkta att hertig Karl omgående gav order om att Lilljehorn skulle häktas.

Under de förhör som fördes med Anckarström klarlades den del Ribbing och Horn haft, varefter också dessa båda häktades och fick göra sällskap med Anckarström och Lilljehorn i arrestlokalen vid hovrätten på Riddarholmen.

Inom några dagar hade ytterligare ett stort antal personer gripits och förts till förhör. Några av de misstänkta valde självmord som den lättaste utvägen, bl.a. Thure Bielke, som tog livet av sig med arsenik och auditör Öhrner som hängde sig. För att de inte skulle undgå straff blev deras kroppar skymfligen nedgrävda på galgbacken. Med tiden kom listan över misstänkta medbrottslingar att omfatta ett par hundra namn.

Gustav III:s sista dagar

Ungefär samtidigt som Anckarström hämtades av polisen, behandlades kungen med åderlåtning och en läkare lyckades gräva ut några tapetnubbar ur såret.

Gustav var hela tiden lugn och samlad och tog emot alla besökare med några vänliga ord till var och en. Vissa tider satt han också i en fåtölj, stödd av en kudde, som en betjänt fick flytta allteftersom han rörde sig. Trots att landets skickligaste läkare gjorde vad dom kunde blev han dock allt sämre. Så småningom tillstötte kallbrand, såret varade kraftigt och stanken i rummet blev besvärande, t.o.m. för kungen själv, som gav order om att eau-de-cologne skulle stänkas på sängkläderna.

Sina sista timmar i livet använde han till att underteckna skrivelser angående kronprinsens uppfostran och rikets fortsatta skötsel. Efter det ville han vila en stund, innan han tog avsked av sin familj, men när han nu somnade blev det till den sista och eviga vilan.

Konspiratörernas öde

Dagen efter Gustav III:s död gav hertig Karl order om att avbryta ytterligare utredningsarbete. Av ca tvåhundra misstänkta personer släpptes de flesta och bara fjorton av dem ställdes inför rätta.

Anckarström dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas. Hans egendom drogs in till kronan och han miste sitt adelskap. Tre dagar på rad skulle han stå i halsjärn på tre av Stockholms torg jämte slita fem par spö, tre slag av paret.

En kylig aprildag år 1792 började hans straff gå i verkställighet och han kedjades vid en påle på Riddarhustorget. Ovanför hans huvud placerades pistolen, kniven och en skylt med inskriften Kungamördaren Anckarström. En stor folkmassa hade samlats för att titta och kasta glåpord och efter två timmar kläddes han av på överkroppen och de första rappen landade på hans rygg. De första slagen tog han emot tigande, men snart skrek han, sparkade och vred sig för varje slag och för varje gång han skrek vrålade folkmassan hånfullt ”elden är lös!”. Nästa dag samlades pöbeln på Hötorget för att avnjuta samma föreställning och tredje dagen skedde spöslitningen på Nytorget på Södermalm.

Den 27 april kläddes Anckarström i en skjorta, som klipptes upp i nacken och efter att ha ätit frukost fördes han i rackarkärran ut till Skanstull. Här väntade fyrahundra man ur Anckarströms tidigare regemente, som formade spetsgård vid avrättningsplatsen. Mitt för galgen hade man rest en hög påle och vid sidan av den fyra stegel med sina hjul. Mitt på platsen var ett upphöjt plan av bräder med lite granris och bödelns båda block

Väl framkommen föll Anckarström och prästerna på knä och bad en sista bön, innan han fördes till själva avrättningsplatsen. Under hela ceremonin förde sig Anckarström värdigt och bad sina böner och svarade prästerna med fast stämma. Sedan hans huvud lagts över det ena blocket och högerhanden över det andra, högg bödeln av huvudet och handen, varefter rackaren med bilan delade kroppen i fyra delar. Huvudet spikades därefter fast på den höga pålen och den sönderstyckade kroppen på hjulen.

Av Anckarströms medbrottslingar dömdes Ribbing, Horn, Ehrensvärd och Lilljehorn till döden och Pechlin fick tillbringa sina återstående år på Varbergs fästning.

Efter att ha fått sina domar, bad de fyra dödsdömda om nåd, vilken beviljades av hertig Karl eftersom, efter vad han sade, Gustav III hade bett honom visa mildhet mot de inblandade. De fyra dödsdomarna förvandlades i stället till evig landsförvisning.

Släkten Anckarström bytte senare sitt efternamn till Löwenström och mördarens bror donerade en stor summa pengar till ett sjukhusbygge, Löwenströmska Lasarettet, i Upplands Väsby, norr om Stockholm.

Gustav III:s hatt och mask.

Välkommen till min

hemsida, ditt besök

i den historiska

världen är gratis.

Ultima Thule, benämning

Vergilius använde för

landet långt i norr,

vid jordskivans kant.

Völvan var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

Välkommen ochså till

min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

www.grottekvarn.n.nu

För dig som vill veta mer

om symboler, vikingatida

gudar, sagor eller forntida

ritualer, se

www.nordisk-mytologi.se

Senast ändrad 11-08-10

Kontakt