• Hem
• Innehåll
• Intro
• Bok I
• Bok II
• Bok III
• Bok IV
• Kungarna
• Gudarna
• Källor

Bok II

Ornässtugan, Arent Perssons gård.

 

 GUSTAV VASA OCH ARVRIKET

Mitt i den fattigdom som rådde i landet fanns ett stånd som hade verkligt gott ställt, nämligen kyrkan. Kyrkor och kloster ägde en femtedel av Sveriges jord och hade samlat på sig stora skatter av guld- och silver, prydnader och dyrbara dräkter.

Det andliga ståndet bidrog inte till landets ekonomi, eftersom de var befriade från skatt. Men påvens och kyrkans makt hade börjat vackla och någon som skulle komma att utnyttja det var Gustav Vasa

 

Gustav anar ugglor i mossen (År 1520)

När Gustav Vasa och hans medfångar i gisslan nådde Danmark blev Gustav utplacerad hos en dansk herreman på Jylland. Här hade han ganska stor frihet, men plågades av alla rykten om Kristian II:s rustningar och anfallsplaner mot Sverige. Han flydde därför och efter att tidvis hållit sig gömd nådde han Kalmar. På sin färd norrut besökte han sin släktgård Rävsnäs, nära Mariefred.Här skulle man just ge sig iväg för att vara med om Kristians kröning. Gustav bad dem att inte fara, men de anande ingen fara, utan åkte till Stockholm.

Snart därefter fick han budet om de hemska händelserna i Stockholm. Gustav hade i ett slag förlorat sin far och svåger som halshöggs, hans mormor, hans mor, två av hans systrar och hans moster, Kristina Gyllenstierna, hade kastats i fängelse. Gustav insåg att också han var eftersökt. Förklädd gav han sig nu på väg mot Dalarna, där han hoppades kunna mönstra en manstark här.

 

På äventyr i Dalarna (ur krönika av biskop Peder Svart)

När Gustav Vasa under ständig fara tagit sig till Dalarna, var den förste han besökte sin tidigare studiekamrat Anders Persson på Rankhyttan. Detta var emellertid en försiktig man, rädd för upptäckt, så Gustav fick strax vandra vidare. Hos Arent Persson på Ornäs, som lovade att gömma honom, fick han så en fristad.

I alla fall trodde trodde han det, men Arent var en illistig figur, som genast gav sig iväg för att rapportera till Kristians fogde. Som väl var varnade Arents hustru Gustav för faran och när fogdens folk kom var han försvunnen, nu på väg över sjön Runn till prästen Jon i Svärdsjö.

Det fanns gott om spejare i trakten, så Jon vågade inte gömma Gustav, utan skickade honom vidare till kronoskytten Sven Elvsson i Isala.

Här var det nära att Gustav blivit fast, för just som han anlänt och stod och värmde sina händer vid spisen, bankade fogdens folk på dörren. När dom kom inklampande gav Svens hustru, som var ett snabbtänkt fruntimmer, Gustav ett rejält slag över ryggen med brödspaden. ”Hvi står du här och gapar, packa dig genast ut och tröska”, snäste hon. Fogdens folk som då uppfattade Gustav som en dräng gav sig då snart åstad till nästa gård.

När Sven kom hem och hörde vad som hänt beslöt han att det nog var bäst att skicka Gustav vidare. Det var under den fortsatta färden, med Gustav gömd i ett halmlass, som den berömda episoden inträffade, när fogdens folk stack i halmlasset med sina spjut. Gustav blev lätt sårad, men blödde så pass att det blev ett blodspår i snön, ett spår som den listige kronoskytten maskerade genom att skära hästen i foten och därmed ha en förklaring till hands.

 

Vasaloppet

Sammanfattningsvis kan man säga att det inte gick helt lätt att få allmogen i Dalarna med sig, tvärtom möttes han av svek, faror och motgångar. När julen närmade sig hade han nått till Rättvik och här talade han till folket från kyrkvallen.

Han berättade om Stockholms blodbad och påminde bönderna om svårt de hade haft det under Jösse Eriksson och andra danska fogdar. Han påminde dem också om hur de tidigare så framgångsrikt hade befriat landet under Engelbrekt och Sturarna. Men bönderna hade ingen större lust att ge sig ut och slåss igen och hur det nu var så hade inte kung Kristian gjort dem något ont.

Det var inte bara bönderna i Rättvik som var ovilliga att ta till vapen, andra socknar han besökte gav också uttryck för en negativ inställning. Vad som återstod för Gustav i detta läge var nu att rädda sig själv och med skidor tog han sig från Mora upp mot nordväst.

Under tiden hade flyktingar från Stockholm nått Dalarna och nu spred sig ryktet om att Kristian beslutat att belägga bönderna med väsentligt högre skatter och dessutom skulle alla vara tvingade att lämna ifrån sig sina vapen. Ställda inför sådana nyheter, som bekräftade vad Gustav Vasa sagt, sände de nu skidlöpare efter honom med en bön om att komma tillbaka. Vid Sälen, nära den norska gränsen hann de ifatt honom.

De första drabbningarna (År 1521)

I januari hade Gustav fått så pass många anhängare att han valdes till Dalarnas hövitsman. Det var gott och väl att han nu hade allmogen med sig, men det var ytterligt viktigt att också vinna stöd från bergsmännen. Detta lyckades, mycket beroende på att Kristian, tursamt nog, förde en lybeckfientlig politik som försvårade handel och export, vilket missgynnade bergsmännens affärer.

Från Stockholm kom nu Didrik Slagheck med de styrkor han samlat ihop för att slå ner upproret. Han blev dock grundligt slagen av dalkararlna. I Uppland blev Kristians styrkor besegrade och allteftersom Gustav Vasa vann framgångar anslöt sig många av landets stormän till upprorsrörelsen. På ett möte i Vadstena i augusti valdes Gustav Vasa till riksföreståndare.

 

Åter till enhetsrike (År 1522)

Nu var nästan hela landet befriat men Stockholm, Kalmar och Älvsborgs fästning var dock fortfarande kvar i danskarnas händer, liksom de finska slotten. Kristian befann sig nu i krigstillstånd även mot Lybeck och härifrån fick Gustav hjälp med att effektivt innesluta och besegra kustbefästningarna. Den 6 juni år 1523 valdes han till Sveriges kung och det är numera Sveriges nationaldag

 

När sturepartiet förberedde uppror

Året efter det att Gustav Vasa blivit vald till kung, återvände Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna och sonen Nils från fångenskapen i Danmark. Det blev startsignalen för anhängare till det gamla sturepartiet i Dalarna att börja uppvigla dalkarlarna mot Gustav Vasa, som skickade lugnande besked, men samtidigt sammankallade en riksdag i Västerås. Med riksdagens medgivande kunde han nu vända sig mot oroshärden.

Anstiftarna, Peder Sunnanväder och Knut Mikaelsson, hade flytt till Norge men utlämnades därifrån, dömdes till döden och avrättades. De dalkarlar som agerat på sturepartiets sida straffades inte, utan behövde bara avlägga en ny trohetsed.

 

Reformationen

När Gustav tillträdde var tillståndet i landet bedrövligt. Krigen hade förstört sädesfälten och produktionen av varor hade nära nog avstannat. Människorna var fattiga och skatteintäkterna så små att de inte räckte till ens det allra nödvändigaste. De enda som fortfarande föreföll att ha det bra var kyrkor och kloster.

I Tyskland predikade Martin Luther den kätterska uppfattningen att man kunde be direkt till Gud, utan att gå omvägen över helgon. Han menade vidare, att Gud inte brydde sig om botövningar, som att gissla sig, fasta, eller bära tagelskjorta. Martin författade en skrift om sina lärosatser, där han också förkastade avlatshandeln.

En av Luthers lärjungar var Olavus Petri, som genom sin predikan gjort ett starkt intryck på styresmannen i Strängnäs, Laurentius Andreae. Genom Laurentius fick Gustav vetskap om de här nya idéerna, vilka passade honom som hand i handske. Varje land skulle råda över sin egen kyrka och kyrkans egendom var alltså landets! Om han nu bara kunde få riksdagen med sig, skulle kyrkans överflöd kunna användas för att lindra den ekonomiska nöden. Vad de katolska kyrkoritualerna beträffade, var det inte så bråttom att ändra dessa, eftersom de inte hade någon större ekonomisk betydelse.

 

Riksdagen i Västerås (År 1527 Västerås recess)

Mötet öppnades med en redogörelse över rikets bedrövliga tillstånd och prästerskapet, med biskop Brask i spetsen, hade redan förberett sina protester mot de indragningar som skulle föreslås.

Det blev en mycket stormig riksdag och det berättas att Gustav Vasa t.o.m. brast i gråt och avsade sig kronan ”icke viljandes tala ett ord mera med dem, utan steg åt dörren och gick till slottet; grät ock största parten av folket både adeln, bönder och köpmän, de fromma av prästerskapet desslikes”. Slutligen lät sig Gustav bevekas och kom åter till förhandlingarna där han med stöd av adeln lyckades genomdriva de förändringar han avsett.

Västerås recess innehöll fyra punkter avseende bl.a.: 1) Straffa dem som åstadkommer oro i riket, 2) Kyrkans inkomster skulle avhjälpa bristen i kronans inkomster. Biskoparna skulle överlämna sina slott till kungen och av sina överflödiga inkomster skulle de avstå ”ett stycke penningar till kungen”. 3) Adeln skulle återfå alla gods de donerat eller förpantat till kyrkan. 4) Guds ord skulle ”renliga predikas” i riket. Adeln vann en hel del genom de beslut som togs i Västerås, men de som gjorde de största vinsterna var kronan och Gustav Vasa personligen.

Efter riksdagen i Västerås skedde så den formella kröningen av Gustav Vasa. Den kungaed som Gustav nu svor hade omformulerats, så att kyrkan inte intog någon särställning. Även i fortsättningen såg Gustav närmast praktiskt och ekonomiskt på kyrkans ställning, medan Olaus Petri och Laurentius Andreae bars av en religiös övertygelse, som så småningom ledde till en konflikt, där de båda blev dömda till döden, men senare benådades.

 

Daljunkerns uppror

Från Dalarna kom nu åter oroande rapporter om förestående uppror. Gustav Vasa skrev brev och varnade dalkarlarna för att lyssna till upprorsledaren, en man som kallade sig Daljunkern. Han utgav sig för att vara Sten Stures son och rätta arvingen till Sveriges krona. Daljunkern agiterade också i Värmland, där han påstod att dalkarlarna beslutat sig för uppror.

Genast efter kröningsmötet begav sig Gustav med sina beväpnade styrkor till Stora Tuna där han samlade befolkningen till räfst och rättarting. Allvarliga förmaningar riktades till folket och en del av de ledande personerna avrättade.

Daljunkern själv hade flytt till Rostock, där han på Gustav Vasas begäran häktades, dömdes och avrättades. Även i Öster- och Västergötland blev Gustav Vasa tvungen att slå ner hotande uppror, innan han på nytt måste ta itu med de besvärliga dalkarlarna.

 

Klockupproret (År 1531)

Eftersom Lybeck ställt upp med skepp och manskap för att ta de sista befästa städerna och slotten från danskarna, stod Sverige i skuld till dem. Riksdagen beslutade därför att alla kyrkor i riket skulle avstå från en av sina klockor eller dennas värde, för att på så vis skaffa ekonomiska resurser till landet.

Dalkarlarna vägrade att lämna ifrån sig några klockor, utan överföll i stället kungens män när de kom för att hämta dem. Inga straffexpeditioner uppenbarade sig genast, eftersom Gustav Vasa just då var upptagen med Kristian II, som gjorde desperata försök att återta sina tre riken.

Men så, en vacker dag, kom kungen åter till Dalarna med sitt krigsfolk. Den här gången till Kopparberget, dit alla undersåtar befalldes att infinna sig. De som inte kom frivilligt hämtades under mer eller mindre bryska former. Här omringades nu församlingen av knektar och hotfulla kanonmynningar. Nu, sade Gustav, ”skulle Dalarna bli en lydig landsände, eller ock skulle han hålla sådan mönstring här, att varken hund eller hane skulle höras efter den dagen”.

När så Gustav slutligen ansåg att han hotat och förmanat tillräckligt, blev anförarna i gammal god stil avrättade. Bland dem var Gustavs tidigare vän Anders Persson på Rankhyttan.

 

Gustavs två första gemåler

På hösten år 1531 stod bröllopet mellan Gustav Vasa och den tyska furstedottern Katarina av Sachen-Lauenburg, som enligt vad det sägs, var intrigant och svårmodig till lynnet. Efter något år föddes sonen Erik och två år senare var hon åter havande. Under en fest på slottet råkade drottningen dansa omkull, fick missfall och dog några veckor senare.

Ett år senare gifte sig kungen med Margareta Leijonhuvud, vilket alltså var ett giftermål av inrikespolitisk karaktär. Margareta sägs ha varit en bra drottning, som lagt stor vikt vid både förråd och hushållning. Gustav som var misstänksam av sig och hade ett häftigt humör påverkades, sägs det, positivt av hennes milda sinnelag. Åren med Margareta anses ha varit lyckliga och de fick tio barn innan hon avled efter en kort tids sjukdom.

Flera av Gusta Vasas barn vållade honom bekymmer. Magnus blev hertig av Östergötland men visade inget intresse för förvaltningen och blev senare sinnessjuk. Erik och Johan som fått varsitt eget hov började driva en egen politik som inte passade Gustavs intressen.

 

Vid ett bröllop för äldsta dottern Katarina blev brudgummens bror, greve Johan av Ostfriesland, tagen på bar gärning sedan han tagit sig in genom fönstret till Katarinas syster Cecilia. På hertig Eriks order ingrep slottsvakten ”... gingo fördenskull strax in i vår systers kammare och funno honom där för sig i skjortan, havandes näppeligen hoson på sig”.

Efter denna dunderskandal blev Cecilias liv äventyrligt även fortsättningsvis. Hon gifte sig visserligen ståndsmässigt men paret kom på obestånd och hon försörjde sig senare på bl.a. kaperiverksamhet.

 

Dackefejden (År 1542)

På kyrkans bekostnad hade Gustav Vasa dragit in pengar till landet och inte minst till sig själv. Adeln hade inte blivit lottlös och de höll sig därför förhållandevis lugna. Kungens nytillsatte kyrkominister Georg Norman hade genomfört en visitation av kyrkorna för att utröna hur mycket av kyrkornas silver som var överflödigt.

Det visade sig, att på vissa håll var ca 85 procent tillgångar, som inte nödvändigtvis behövdes för gudstjänsterna. När så Gustav började ta ifrån kyrkorna deras silverkärl och andra dyrbarheter bubblade missnöjet bland allmogen lite överallt.

Smålänningarna var redan tidigare ilskna över att de inte fick sälja sin boskap där de ville, utan var tvugna att sälja inom landet, till priser som kungen bestämt. Inte heller fick de klä sig som de ville, enligt Gustavs idéer skulle man se skillnad på herreman och bonde.

I rövartrakterna i de skogiga områdena mot Danmark, levde Nils Dacke, en tidigare bonde som varit tvungen att ta sin tillflykt hit, sedan han deltagit i överfall och mord på kungens fogdar. Han blev ledare för ett omfattande uppror som tillfogade kungens trupper betydande nederlag.

Genom lugnande brev till allmogen i angränsande landskap lyckades Gustav förhindra att upproret spred sig och slutligen lyckades hans trupper slå Nils Dackes styrkor. Dacke blev senare skjuten på gränsen mellan Småland och Blekinge.

 

Arvriket införs (År 1544)

Gustav Vasa hade tidigare haft för vana att sammankalla riksmöte när det var oroligheter i landet. Inför Dackefejden hade han inte sammankallat någon riksdag, men nu, då upproret var kuvat lät kungen sammankalla en riksdag i Västerås.

Till mötet kallades 150 adelsmän och i stället för biskoparna fick nu ett antal präster representera det andliga ståndet. Redan tidigare hade man talat om att kronan skulle gå i arv, och nu bestämdes slutgiltigt att Gustav Vasas söner var rätta arvkonungar till Sveriges krona.

Vid denna riksdag bestämdes också att de tyska truppavdelningarna skulle avvecklas efter hand och i stället skulle de svenska utvecklas. Vidare bestämdes om utskrivning av soldater och att varje landskap skulle sätta upp ett visst antal knektar.

 

Landsfadern

Kungens intresse för styrningen av riket omfattade praktiskt taget allt. En stor del av hans tid gick därför åt till brevväxling med fogdarna runt om i landet. Han höll också kontroll på de räkenskaper som fördes och om de inte stämde kunde det gå illa. Hans fogdar vande sig också med att vända sig till kungen i alla möjliga frågor.

I fråga om landets näringar arbetade Gustav aktivt för att de skulle utvecklas och ge god avkastning. Bergsbruket förbättrades med hjälp av utländsk expertis och när det gällde lantbruket inrättades mönstergårdar där allmogen kunde se hur en gård skulle skötas. Fogdarna fick se till och övervaka att alla skötte sina gårdar på bästa sätt, annars kunde det hända att den drogs in till kronan.

Handeln var kanske annars det som mest intresserade Gustav. Kungen kallade till sig svenska handelsmän och instruerade dem att söka sig till städer vid Atlanten med sina produkter, i stället för att trängas i Östersjön vid de nordtyska städerna, där priserna p.g.a. överflödet dumpades. Genom att söka sig till England, Nederländerna och Frankrike skulle de kunna få en bättre vinst på sin handel.

Också för sin egen del förstod han att handla förmånligt och ägde till sist 5 000 hemman och en innehållsrik silverkammare, vilket gjorde att Gustav hade rykte om sig att vara en av Europas rikaste kungar. Sverige hade lidit brist på sjöstridskrafter och Gustav lade ett stort personligt intresse vid varvsindustrin, som expanderde kraftigt. Han betonar själv i ett brev att, ”en hop skärbåtar och annat prackeri nu ersatts med väldiga och sköna örlogsskepp”.

Någonting som förföll under hans tid var utbildningen i landet. De mest begåvade katolska prästerna hade givit sig iväg och inga andra hade kommit i deras ställe. Kungen var också snål med silver till skolorna och det universitet som grundats i Uppsala låg nere.

 

 Gustav gifter sig igen (År 1552)

När drottning Margareta dött kunde man kanske ha tänkt sig att Gustav skulle ha levt sina återstående dagar som änklig, deras äktenskap hade ju varit lyckligt och mycket fruktsamt. Dock gifte han sig redan året därpå med Katarina Stenbock, som bara var 16 år. Gustav själv var 56 år, ganska värkbruten och eftersom han också hade dålig munhälsa var han nog inte den drömprins en ung adelsdam drömde om. Äktenskapet blev barnlöst, men det sägs att Katarina blev en god styvmor till Margaretas barn. Hon var också den som många gånger fick medla i tvister mellan styvsönerna.

 

Gränskrig mot Ryssland (År 1555)

Oklarhet rådde om var Finlands östgräns mot Ryssland egentligen låg, vilket ledde till en hel del gränsfejder och till slut krig mellan Sverige och Ryssland. Fred slöts efter ett par års krigande, utan att några större förändringar hade skett. För Sveriges del blev det inte till någon nackdel att gränsfrågan fortfarande var olöst, eftersom vi kunde fortsätta att använda oss av gränsområdena.

 

De sista dagarna (År 1559)

Detta år visade sig många järtecken i riket. En nybyggd mur störtade ner på borggården och dödade flera personer. På nätterna hördes underliga rop i luften och stora eldar vandrade från Söderport över malmen. Ynklig gråt kom ur jorden vid kungsgården i Svartsjö. Gårdens folk vågade inte gå ut och kyrkoherden spådde att hela riket snart skulle drabbas av stor sorg.

I sina brev från våren 1560 talade kungen ibland om de svåra krämpor som ansatte honom och i augusti måste han lägga sig till sängs med diarré och kräkningar. I slutet på september dog Gustav Vasa, kroppen balsamerades och efter tre dagars likfärd till Uppsala hölls en praktfull begravning i domkyrkan.

 

Erik XIV, Sveriges furste (År 1561)

När nu Gustav Vasa var död gick kronan, som förutbestämt var, till Erik. Gustav hade också bestämt att de andra sönerna skulle ha rejält stora och ärftliga hertigdömen, därför hade Johan fått större delen av Finland, Karl fick Södermanland, Närke och Värmland och Magnus fick Östergötland.

Sönerna hade fått en verkligt förstklassig uppfostran och kröningen av Erik skulle bli en pampig tillställning, väl i klass med vad som skedde i övriga Europa. Ingenting skulle kunna påminna om att Eriks far från början varit bara en enkel adelsman. Till detta skulle också Eriks ordningstal, XIV, bidra. Om man följde de gamla sagorna stämde det.

Nya riksregalier, kronan, spiran och äpplet, alla av guld, tillverkades, liksom även en symbolisk riksnyckel, utförd i förgyllt silver. Två svärd skulle också användas vid ceremonin, men här fick det duga med Gustavs gamla rikssvärd och ytterligare ett. Den 29 juni skedde så kröningen i Uppsala domkyrka, med iakttagande av alla storstilade formaliteter och sedan följde en fem dagars överdådig fest på Uppsala slott, varvid även tre riddare dubbades.

 

Nordiska sjuårskriget

Sverige hade, inneslutet som det var av Danmark och Norge, ett väldigt ogynnsamt och sårbart läge. För att nå Nordsjön och Atlanten förfogade vi bara över en smal landremsa vid Göta älvs mynning, där Älvsborgs hamn och fästning låg.

Tack vare Gustav Vasas politik hade tyskarnas välde över Östersjön brutits och därför skulle viktiga handelsvägar kunna öppnas österut. Erik siktade då närmast på att gå via Reval och genom dels förhandlingar, dels krigshandlingar, lyckades han förvärva Reval och en del av Estland.

För att få en vidare maktbas planerade Erik att också få kontroll över Riga, som då tillhörde Polen. Förargligt nog gifte sig hertig Johan med en polsk prinsessa, Katarina Jagellonica och ingick förbund med Polen. Ett landsförräderi som ledde till att Johan och hans prinsessa hamnade som fångar på Gripsholms slott, där deras äktenskap välsignades med sonen Sigismund.

Eriks expansionsplaner österut sågs inte med blida ögon av Danmark och Lybeck och år 1563 bröt det nordiska sjuårskriget ut. Redan första månaden förlorade vi Älvsborg till danskarna och var nu fullständigt inneslutna.

I striderna till lands stod våra svenska styrkor mot Fredrik II:s krigsvana legoknektar, vars sold dock på sikt undergrävde den danska statens finanser. Själva striderna bestod mest av framstötar som åsyftade att förstöra lokala baser för motståndaren, men de bedrevs med stor hänsynslöshet och grymhet och gränslanden blev så småningom helt förödda.

Till sjöss hade vi nu glädje av de örlogsskepp Gustav Vasa låtit bygga. Dessutom hade också Erik XIV förstärkt flottan med nya stora fartyg. Den danska flottans taktik byggde på stora besättningar, inriktade på den traditionella taktiken att äntra fiendens skepp.

De svenska fartygen hade å andra sidan större eldkraft. Den danske amiralen Herluf Trolle sade att, ”vi holde ikke Fjenden ringa men for en Djaevel”. Amiral Klas Horn och de svenska flottstyrkorna besegrade efter hand både de danska och lybska flottorna.

Även om nu svenskarna behärskade Östersjön, så var situationen allvarlig till lands. Danskarna trängde allt längre upp i landet och hade till slut kommit ända fram till Norrköping och Söderköping. Svenskarna kunde inte organisera något effektivt försvar, men till vår räddning kom vintern, då danskarna i sitt vinterkvarter inte fick något understöd hemifrån. I januari började de sitt återtåg och efter någon månad var de tillbaka i Danmark. Men ännu var inte kriget slut på ytterligare ett par år.

 

 Från frilla till drottning

Erik hade haft många trevare ute efter ett passande giftermål, bl.a. den engelska prinsessan Elisabeth. Emellertid kom ingen av dessa äktenskapsprojekt till stånd och slutligen föll valet på Karin Månsdotter, som var dotter till en enkel soldat. Hon var kammarjungfru vid hovet och eftersom kungen hade blivit betagen av hennes skönhet fick hon bli en av hans frillor.

Karin var inte bara vacker, hon hade också ett lugnande inflytande över den tidvis sinnessjuke Erik. De kungliga syskonen var emot ett äktenskap men han förmådde ärkebiskopen att i hemlighet viga dem, vilket rådet sedan fick godkänna i efterhand. Påföljande år blev det officiellt bröllop och i januari år 1568 föddes sonen Gustav som legitim tronarvinge.

 

Sturemorden

Erik XIV misstänksamhet blev allt värre och slog tidvis ut i rent vansinne. Han var särskilt rädd för stureätten, som ju en gång varit den förnämsta i landet och som kanske skulle komma med nya anspråk på kronan. Av dessa levde ännu Sten Sture d.y.:s son Svante Sture och hans två söner. Svante hade en framträdande plats vid hovet och en dag kallade Erik till sig de tre sturarna och några andra stormän, vilka han alla lät spärra in i fängelse.

Vid en riksdag i Uppsala anklagade Erik dem för att ha sammansvurit sig mot sin konung i akt och mening att störta honom. Domen var redan utskriven, men inte bekräftad, då kungen tog saken i egna händer. Erik rusade in i fängelset och med sin dolk sårade han Svante Stures äldste son. Därpå han gav en drabant order om att de skulle dödas. Under tiden detta skedde lämnade kungen slottet och flydde till skogs.

Erik fängslas (och hur var det med ärtsoppan?)

Under mer än ett halvt år var Erik helt otillräknelig, men tillfrisknade sedan och eftersom han fortfarande var kung började han åter intressera sig för landets styrelse. Adelsmännen hade dock inte längre någon tillit till honom, man visste ju aldrig vad som var att vänta från en vansinnig kung.

Hertig Johan hade blivit frigiven ur fängelset strax efter sturemorden. Tillsammans med hertig Karl och med adelns gillande tog de nu Erik tillfånga och tvingade honom att avstå sin krona till Johan.

Vid riksdagen år 1569 bestämdes att Erik XIV skulle ”hållas i fängslig, dock tillbörlig och furstlig förvaring”. De första åren flyttades han och kungafamiljen mellan olika borgar, eftersom man fruktade fritagningsförsök. Sedan skickades drottningen till exil i Finland där hon fick Liuksiala kungsgård som förläning.

Sonen Gustav sändes till Estland och hamnade slutligen i Ryssland, där han dog vid 39 års ålder. Erik själv dog på Örbyhus slott i Uppland. Det sägs att den ärtsoppa han serverades var kryddad med arsenik...

 

Johan III tillträder

Johan var olik sin bror Erik på så vis att han var en mera inåtvänd och grubblande natur. Detta i så pass omfattande grad att Gustav Vasa oroat sig och i sina brev hade varnat honom för att hålla sig alltför enslig. Han borde inte hålla på med att gräva ner sig i gamla historiska händelser eftersom nutiden var ”olika med de gamla och världen alltid förändras”.

Med rådets och adelns stöd kröntes nu Johan till konung av Sverige. Stödet var inte gratis, eftersom de samtidigt omarbetade sina fri- och rättigheter samt fick dessa garanterade i ett omfattande privilegiebrev. Tidigare hade Erik tilldelat grevarna 150 hemman men nu utökades grev- och friherrskapen till mer än 2 000.

 

Ovädersmoln på alla håll och kanter (År 1570)

För den nyblivne kungen väntade nu många bekymmer. Den ryske tsaren Ivan IV (den Förskräcklige), hade under tiden Johan och hans hustru Katarina suttit fängslade, krävt att Erik skulle sända Katarina som gisslan till Ryssland. Som väl var för Katarina hade detta ej hunnit ske, men nu var tsaren synnerligen missnöjd. Dels hade han inte fått sin vilja fram och dels hade den eskort han sänt för att hämta Katarina blivit plundrad och förlöjligad.

Inte heller var sjuårskriget med Danmark ännu över. Vid freden i Stettin gjordes till slut en fredsöverenskommelse där Sverige fick avstå från sina anspråk på Gotland, Jämtland, Skåne och Norge och dessutom måste betala 150 000 daler silvermynt för att återfå Älvsborgs fästning.

Nu försämrades hastigt relationerna till Ryssland. En svensk delegation blev utplundrad och förd i fångenskap och mellan Johan III och Ivan den Förskräcklige utväxlades brev med de allra grövsta tillmälen.

 

Ryssarna anfaller i öster (År 1581)

Redan innan de var färdiga med sin brevväxling gick Ivan till anfall mot de svenska besittningarna i Estland. Sedan ryssarna intagit Wittenstein gjorde de vad de kunde för att leva upp till tsarens tillnamn, bl.a. blev flera av de överlevande uppstuckna på spett och stekta till döds. Kriget spred sig då även Reval och Finland angreps och svensk/finska trupper svarade med motattacker långt inne i Ryssland.

Under ledning av befälhavaren i Finland, Pontus De la Gardie, erövrades nu Ivangorod och Narva. Här tog man en gruvlig hämnd och 7 000 människor, de flesta civila, kvinnor och barn dödades av våra trupper. Till Sverige sändes som krigstroféer de stora bronskanonerna Galten och Suggan, som i dag står uppställda på Gripsholms slottsgård.

Nu förlorade Ryssland sin enda hamn mot Östersjön, men krig är en dyrbar historia och Johan III började få svårt att betala alla utländska legoknektar han varit tvungen att anlita. Det var ju så att Gustav Vasas så välfyllda silverkammare var ekande tom när Johan kom till makten.

Allt hade gått åt under det långa kriget mot Danmark. Detta var någonting som Johan haft svårt att förstå och mer än en gång hade han försökt övertala Karin Månsdotter att berätta var den stora silverskatten fanns gömd.

 

Johan III som byggmästare

Kungen älskade praktfulla byggnader, eller som han själv sa: ”Bygga är vår högsta lust”. Dessvärre hade inte landet ekonomi för Johans byggnadsprojekt och många av de byggmästare och leverantörer som anlitades fick inte sin betalning. Att vara anställd av kronan var heller inte längre någon säker inkomst.

Eftersom Johan hade ett häftigt temprament var det ingen som vågade anmärka på hans brist på ekonomiskt sinnelag. Följden blev att skattetrycket ökade och många blev helt utblottade och måste lämna sina gårdar.

I en skildring från senare delen av Johans regeringstid sägs, ”Där som förr var åker och äng, där växer nu stora skogen; och de som varit välbeställda bönder löpa nu kring landet med stav och säck”.

 

 Drottningen dör (År 1583)

När Katarina, som under många år plågats av dålig hälsa avled, började Johan se sig om efter en ny hustru. Någon utlänning ville han inte ha, eftersom dessa kvinnor ofta var katoliker. Största skälet till att han ville söka sin hustru inom landet var nog annars de stora kostnader som var förenade med att äkta en utländsk prinsessa.

Dels skulle det sändas dit ambassadörer och dels skulle det ju också betalas hemgift. Mot bakgrund av dessa fakta, valde han den då sextonåriga Gunilla Bielke, som funnits vid hovet sedan tioårsåldern. Gunillas fästman fick som kompensation en fin utnämning till kunglig stallmästare.

 

Sigismund blir polsk kung (År 1587)

Polen var vid denna tid en stor och betydande maktfaktor, men inte desto mindre rådde där nu landssorg. Kung Stefan Báthory hade avlidit och nu skulle det bli kungaval. Eftersom Katarina varit en polsk prinsessa ansåg Johan att det var lämpligt att anmäla Sigismund som sökande till den lediga tronen, trots att bl.a. Ivan den förskräcklige skulle se med ovilja på en polsk kung med så svensk anknytning.

Efter omständliga förhandlingar blev det klart att Sigismund skulle få kungatiteln om Sverige avstod Estland till Polen. Johan III var inte förtjust i tanken men Sigismund löste det hela ganska elegant. Sverige skulle avstå Estland om saken skulle aktualiseras, men samtidigt gick hemliga order till de svenska trupperna att inte släppa landet ifrån sig. Polen fick nu således en Vasaättling på tronen. Till stöd skulle Sigismund få riksråden Erik Brahe, Erik Sparre och Ture Bielke.

Hur det nu var kände sig inte Sigismund särskilt hemma i Polen. Han hade visserligen, genom sin mors försorg fått en katolsk uppfostran, men i hjärtat kände han sig som en svensk. Efter samråd med Johan bestämdes det att han skulle abdikera, ett beslut som inte föll i god jord, eftersom det ställde till stora problem för både de svenska och polska rådsherrarna. Ja, problemen och påtryckningarna blev så stora att Sigismund till slut accepterade att fortsätta sin kungliga tillvaro i Polen.

 

Johan III:s död (År 1592)

Johan blev under sina sista år alltmer senil och sjuklig. Ofta kurade han i ett lusthus på Skeppsholmen, men bäst trivdes han på Drottningholm där luften var så mycket bättre.

Innan han dog blev han tillfrågad om han inte ville förlåta sina fiender och då skall han med svag röst ha svarat att, ”Alla, som utan Guds förtörnelse kunna skonas, må frigivas”. Det var ett efterlängtat yttrande, eftersom han i vrede efter de misslyckade turerna kring Sigismunds abdikation låtit fängsla ett antal adelsmän, som nu kunde släppas fria.

 

I väntan på Sigismund

Då Johan dött var sonen Sigismund den laglige tronföljaren och nu var det bara en tidsfråga innan han skulle anlända för att ta sitt rike i besittning. I sitt följe skulle han förmodligen ha munkar och jesuiter. Om katolikerna åter fick fotfäste i landet dröjde det nog inte så länge innan kättarbålen flammade även i Sverige.

Hertig Karl, som från sitt välskötta hertigdöme sett hur landet vansköttes, var inte så duktig på att tala latin eller föra sig i de fina salongerna. Han var däremot en handlingens man. I det område av landet han styrde blomstrade industrin och gårdarna var välskötta.

Få torde väl ha vågat missköta sig, för Karl var en krävande och hårdhänt herre att lyda under. Han hade grundlagt städerna Karlstad, Mariestad och Filipstad samt låtit konstruera Hjälmare kanal. För att få befolkning till skogarna i Värmland lockade han dit finnar, som fick flera års skattefrihet ifall de bröt mark och byggde gårdar där.

Sådan var den man som i väntan på Sigismund, år1593 sammankallade ett möte i Uppsala. Här gällde det att snabbt lägga allt gammalt groll åt sidan och bilda en enad och lutheransk front. Här beslöt man nu gemensamt att i det här landet skulle Den Heliga Skrift vara det enda rättesnöret för människans tro.

I Uppsala universitet hade aldrig någon verksamhet kommit till stånd och nu beslutades om inrättande av sju professorstjänster. För att verkligen i grunden förankra dessa beslut sändes avskrifter ut i landet och de undertecknades av företrädare för städer, härader och församlingar.

 

Sigismunds kröning (År 1594)

Så, en vacker höstdag, kom då Sigismund till Sverige för att krönas. Precis som väntat var han omgiven av katolska präster, jesuiter och t.o.m. en påvlig legat. För att borga för sin säkerhet hade han också ett särskilt elitgarde med hejdukar i sitt följe.

Innan Sigismund kunde bli krönt måste han underteckna Uppsala mötes beslut och efter långa förhandlingar skrev han slutligen på en kungaförsäkran, som till nöds tillfredsställde de svenska kraven.

Vad ingen här visste var att han samtidigt per brev underrättade påven om att han, så snart kronan var säkrad, på alla sätt skulle underlätta för katolikerna i Sverige. Helt i överenstämmelse med jesuiternas valspråk ”ändamålet helgar medlen”, behövde man inte hålla löften till kättare.

 

Hertig Karl råkar i osämja med rådet

I juli åkte Sigismund åter till Polen, sedan han dock först, för att underlätta kontrollen av landet, delat upp det i sex landshövdingeområden. Nu var det meningen att hertig Karl och landshövdingarna skulle styra riket åt Sigismund när han uppehöll sig i Polen. De fick ganska vida maktbefogenheter, men fick inte sammankalla riksdagar på egen hand.

Karl utropade sig till ”förmann och Rikzens förstonndare”. Då inte landshövdingarna erkände honom som sådan, avsatte han samtliga landshövdingar. Claes Fleming i Finland och Erik och Arvid Stenbock i Väster- och Östergötland accepterade dock inte att bli uppsagda av hertig Karl.

 

Karl blir pappa (År 1595)

På hösten födde Karls hustru Kristina en son, som fick namnet Gustav Adolf. Enligt astronomen Tycho Brahe på ön Ven, skulle lille Gustav Adolf en gång bli en stor och mäktig kung. Mot Sigismunds bestämmelser lät hertig Karl nu sammankalla en riksdag i Söderköping.

Här gällde det att stå eniga, så därför bekräftade de närvarande med eder sin solidaritet med varandra. Karl blev vald till riksföreståndare och det beslöts också att katolska gudstjänster var olagliga och att alla katolska präster måste lämna landet. Vanligt folk som var katoliker kunde få stanna kvar, bara de inte ställde till oroligheter och rättade sig efter protestantiska normer.

Adelsmän och finare folk kunde måhända tillåta sig ett eller annat moraliskt snedsprång, men för vår protestantiska befolkningen i allmänhet gällde det att inte bruka svordomar, vara olydiga mot överheten, föra ett otuktigt leverne eller annars bryta mot Guds bud. För att bestraffa synder och rensa bort eventuella rester av katolska sedvänjor reste ärkebiskop Abraham Angermannus och hans följe ut på en landsomfattande visitation. Med hjälp av militär såg man till att hela församlingen på respektive ort infann sig. Kyrkoherden fick sedan läsa upp namnen på ortens syndare, som sedan dömdes av ärkebiskopen. Här fick de nu slita spö eller överösas med iskallt vatten, för att på så vis bli bättre människor.

 

Klubbekrig och motsträviga rådsmän

Karl ville gärna sända trupper till Finland för att komma tillrätta med Claes Fleming och hans oresonliga lojalitet med Sigismund. Men då rådet vägrade, uppmuntrade hertigen i stället bönderna i Finland att resa sig mot Fleming. I det uppror som kom att bli känt som klubbekriget besegrades dock bönderna av Claes Fleming. Själv insjuknade han strax därefter och dog, varvid i stället Arvid Eriksson Stålarm blev utsedd till landshövding.

Karl, som inte lät sig förtröttas, sammankallade på nytt rådet till en olovlig riksdag i Arboga. Uppslutningen blev dålig då bara ett av riksråden kom. De övriga ursäktade sig med olika undanflykter.

Alltså måste Karl nu söka stöd från allmogen, vilka efter en intensiv kampanj kom till Arboga, där de utspisades med öl och även fick en slant för sin lojalitet. Här bekräftades nu att Karl var landets riksföreståndare och att de tidigare fattade besluten fortfarande gällde.

De riksråd som ställt sig lojala med kung Sigismund började nu ana vartåt det lutade. Erik och Arvid Stenbock, Erik Sparre, Erik Brahe och Sten Banér gav sig iväg till Polen och Sigismund. Som en följd av det kunde riksföreståndaren ta hand om deras egendomar och behärskade snart hela landet, utom Finland.

Problemen i Finland kvarstod alltså, men överskuggades av mer akuta problem. Sigismund och Arvid Stålarm hade kommit överens om att det nu var tvunget att slutgiltigt avväpna hertig Karl. Stålarm landsteg därför med en finsk truppstyrka i Uppland. Det var meningen att Sigismund samtidigt skulle angripa från sitt håll.

Nu bar det sig inte bättre än att finnarna kom fram för tidigt och utan stöd fann de sig ställda inför en övermakt som tvingade dem att retirera. Men så, i slutet av juli, kom Sigismunds flotta fram till Kalmar där han inte mötte några problem i form av väpnat motstånd.

Till sin laglige kung slöt sig också hela Götaland, samtidigt som Stålarm och hans finnar nu åter var på väg hit. Under tiden slöt också Stockholm upp på Sigismunds sida.

Efter en tid av smärre strider och förhandlingar möttes så de båda härarna vid Stångån nära Linköping. Hertig Karls trupper var dock överlägsna, både i numerär och eldkraft, och sedan Sigismunds folk under svåra förluster drivits tillbaka bad han om förhandlingar.

 

Sigismund blir avsatt (År 1599)

Hertig Karl hade nu som segrare två huvudsakliga krav. Dels skulle rådsherrarna Erik Sparre, Gustav och Sten Banér, Göran Posse och Ture Bielke överlämnas för att dömas enligt svensk lag. Och dels skulle Sigismund skicka hem sin här, men själv stanna kvar för att närvara vid en fri riksdag, där också rättegång mot rådsherrarna skulle hållas.

Sigismund återvände snart till Polen och Karl kunde nu ostört ta itu med sina motståndare bland den svenska adeln. Av dessa förlorade en del sina privilegier och egendomar och andra, som var mindre lyckligt lottade, fängslades eller avrättades.

Vid en riksdag i Stockholm avsattes Sigismund, men erbjöds att sända hit sin son Vladislav, att uppfostras i den rena protestantiska tron och senare bli svensk kung. Hertig Karl åkte över till Finland, där han grep Sigismunds anhängare, av vilka en del avrättades och andra, bl.a. Arvid Stålarm, fördes som fångar till Sverige.

 

Linköpings blodbad (År 1600)

Under februari månad samlades ständerna till riksmöte i Linköping. Hit kallades också ett stort antal av rikets ledande män samt präster och representanter för städer och härader.

Ingenting hade hörts från Sigismund om erbjudandet att sända hit prins Vladislav, så nu förklarades att både Sigismund och hans son inte längre hade någon rätt till Sveriges krona. I stället bestämdes att hertig Karl skulle bli kung och sonen Gustav Adolf tronföljare.

Rättegången som nu följde mot Sigismunds anhängare var en offentlig tillställning och Karl hade utsett inte mindre än 155 domare. Som åklagare agerade Karl själv, ”sjutusand dieflar hafver jag lofvat dem, och det skall jag hålla”.

Göran Posse och många andra erkände sig skyldiga till anklagelserna och fick behålla livet. Andra hävdade att de bara följt lagen och stött sin laglige kung. Över lag försvarade sig de anklagade bra, men i slutändan utföll ändå rättegången med dödsstraff för Erik Sparre, Ture Bielke, Gustav och Sten Banér, finländarna Bengt Falk och Arvid Stålarm.

Först till stupstocken var Gustav Banér som vek ned sin krage, kastade några mynt till bödeln och knäföll. Sedan följde Sten Banér, Ture Bielke och de övriga. Arvid Stålarm benådades vid stupstocken liksom den finske biskopen Ericus Erici. Under de närmast följande åren avrättades också flera andra personer, bl.a. Hogenskild Bielke, som var så gammal och svag att han måste bäras till stupstocken.

 

Hertig Karl som Sveriges regent

Hertig Karl var en krävande och hårdhänt herre och många var de adelsmän som valde att flytta utomlands. Förlusten av dessa var kanske försumlig, eftersom Karl i stället importerade folk som gjorde bättre nytta för sig. Hitkallade holländare byggde på Hisingen en ny stad som hette Göteborg. Visserligen brändes den ned av danskarna, men byggdes snart upp igen, nu på den plats där den ännu ligger.

I god vasastil var han misstänksam och kontrollerande. Med bistånd av sina fogdar skötte han landets näringar, och ve den fogde som inte i tid kom med begärd redovisning, ”De skola hämtas med handklovar och bastrep, att de en annan gång komma när de efterskickas”.

 

Polska kriget

När Sigismund kom tillbaka till Polen hade han förlorat sin fullmakt att föra Sveriges talan, och Karl vidtog nu åtgärder för att säkra Estland. Han samlade sin krigshär och åkte över till Reval för ett fälttåg, som till en början gick honom väl i händer. Den ena fästningen efter den andra erövrades och svenskarna ryckte fram mot Riga. Men så kom nyheten att Sigismund med den polska huvudhären var under framryckning och Karl retirerade, varefter de svenska erövringarna snart gick förlorade.

Vid en riksdag i Norrköping, år 1604 valdes hertig Karl formellt till kung. Dessutom bestämdes om kvinnlig arvsrätt till kronan och att den svenske kungen måste vara protestant. Här beslöts nu också om medel för nya rustningar och följande sommar drog så kung Karl och en armé på 11 000 man återigen till Livland.

Vid den lilla orten Kirkholm kom det till ett avgörande slag mot polackerna. De var bara 3 500 man, men väl utrustade. När svenskarna lämnade sina goda ställningar på en höjd blev de svenska ryttarna ett lätt byte för det polska kavalleriet och slaget slutade med nederlag för kung Karl. Någon fredsöverenskommelse slöts dock inte denna gång, utan krigshandlingarna fortsatte med växlande framgång.

 

Karl IX kröns till kung

Vid en riksdag i Uppsala lät Karl kröna sig till kung och kallade sig ”Sveriges, Götes, Vendes, de lappars i Nordlanden utvalde konung” Sitt ordningsnummer, IX, räknade han fram från samma sagohistoria som tidigare Erik XIV.

Två år senare red kungen sin eriksgata, men när han kommit till Arboga, fick han oroande underrättelser och blev tvungen att avbryta resan och bege sig åter till Stockholm.

 

Krig i Ryssland (År 1606)

I Ryssland rådde rent kaos, sedan Ivan den förskräckliges son, tsar Fjodor, hade avlidit. En blodig kamp om kronan hade slutligen fört Vasilij Sjujskij till tronen. Denne slöt ett förbund med hertig Karl, som skulle få Kexholms län mot att vi bistod tsaren med trupper för att besegra hans interna fiender.

Detta krig sköttes på ett utmärkt sätt av Jacob De la Gardie, som i spetsen för en styrka av blandad nationalitet lyckades besegra tsar Vasilijs motståndare. Vid ett triumfartat intåg i Moskva hyllades han som räddare och tsaren lovade att Sverige skulle få Kexholm. På tillbakavägen deserterade emellertid de utländska legosoldaterna och efter många besvär och faror nådde slutligen Jacob De la Gardie Viborg med resterna av sin här.

Insatsen blev sedd i ett backspegelperspektiv inte så mycket värd, eftersom tsar Vasilij under tiden blivit avsatt och i stället Sigismunds son, Vladislav, utropats till ny tsar. Ingenting varar för evigt, särskilt inte i Ryssland vid denna tid, för det dröjde inte så länge förrän även Vladislav blivit avsatt.

 

Expansiva planer

Sedan Jacob De la Gardie fått hämta sig en tid och nyrusta, intog han både Kexholm och staden Novgorod, varifrån han kontrollerade norra Ryssland. Det var ett betydelsefullt steg, eftersom Karl IX hade storslagna planer om vidlyftiga handelsvägar under svensk kontroll. Hela Nordkalotten kartlades som svenskt område och från Ishavet i norr, via Göteborg, skulle vägen gå vidare till Holland och England.

 

Danmark förklarar krig (År 1609)

Den danske kungen Kristian IV var den som styrde över Norge och därmed också över de norra delarna vid Ishavskusten. Kristian som ogillade Karl IX:s planer och för övrigt gärna ville återupprätta unionen, rustade för krig.

Sverige hade nu under en lång följd av år varit på krigsfot och riksdagen ville inte bevilja Karl medel för ytterligare ett krig. Detta bidrog sannolikt till att den ganska argsinte kungen drabbades av ett slaganfall. Nu ankom det på rådet, med bl.a. Axel Oxenstierna som då var tjugosex år, att finna en lösning. De lyckades dra ut på ärendet, men på våren, år 1611, förklarade Danmark krig mot Sverige.

Danskarna slog till mot Älvsborg, Jönköping och Kalmar. Huvudstöten sattes in mot Kalmar. Dock hade själva slottet i Kalmar fått en ny kommendant, Krister Some, som höll stånd mot fiendens belägring.

Svenskarna svarade med att kronprinsen Gustav Adolf, som nu var sexton år, härjade i Blekinge och erövrade danskarnas stora förråd i Kristianopel, varpå staden brändes ner.

En ganska stor styrka sattes också in mot det danska lägret i Kalmar och en våldsam strid utkämpades, när plötsligt danskarna fick förstärkningar och svenskarna tvingades att retirera. Inte blev saken bättre av att Krister Somne gav upp försvaret och i stället anslöt sig till Kristian.

 Karl IX, som inte insåg hur pass sjuk han var, gjorde nu för att undvika vidare blodsutgjutelse det orginella draget att utmana Kristian på en duell, vilket inte accepterades, utan tillbakavisades i hånfulla ordalag. Karl blev inte piggare av det, tvärtom fick han lägga sig till sängs på sitt slott Nyköpingshus, där han senare under hösten avledd.

Nyköpingshus, 1600-talet

SVERIGE BLIR EN STORMAKT

När Karl IX avled, år 1611, mitt under kriget mot Danmark, övergick kronan till hans son Gustav Adolf, som då bara var sexton år gammal. Egentligen skulle en förmyndarregering ha bildats, men av olika skäl blev det inte så. Gustav Adolf hade visat prov på osedvanlig mognad, tidigt deltagit i regeringsarbetet och även fört befäl i krigsoperationer. Dessutom var han mycket bildad och talade flera olika språk.

Vid en riksdag i Nyköping hyllades därför Gustav Adolf som myndig kung och i sedvanlig ordning fick han avge en kungaförsäkran, vilken Axel Oxenstierna hade avfattat. Här fick han bl.a. tillförsäkra adeln dess fri- och rättigheter och lova att inte på egen hand lagstifta, börja eller sluta krig utan rådets samtycke, eller att införa nya skatter.

 

Kriget mot Danmark

Kalmar hade fallit, vilket innebar att danskarna hade goda möjligheter att kontrollera sjövägen söderut. Älvsborgs fästning var även den besatt av danskar och snart kapitulerade också Gullbergs fästning i Göteborg. Nu behärskade danskarna även sjövägen mot väster. Ett misslyckat invasionsförsök mot Stockholm gjordes också, innan Kristian IV i brist på pengar att betala de inhyrda trupperna med, var tvungen inställa vidare operationer.

Med bistånd av engelska förlikningsmän skedde så de förhandlingar som ledde fram till freden i Knäred år 1613. Det blev en dyrbar fred för Sverige. Älvsborgs fästning skulle lösas med en miljon riksdaler. Anspråken på handelsväg utmed Norges kust fick vi ge upp och vi fick också finna oss i att danskarna skulle få bedriva handel i Riga, m.fl. hamnar i öster som svenskarna blockerade.

En lärdom som Axel Oxenstierna och andra i statsledningen tog av detta förhandlingsresultat var att Sverige var alltför sårbart i sydväst. Vi hade här behov av en mycket bredare landsträcka, så att inte en fiende alltför lätt kunde stänga av vår förbindelse med Atlanten och Nordsjön. De sydliga landskapen hamnade nu åter högt på Sveriges önskelista.

 

Freden i Stolbova (År 1617)

I Ryssland hade en ny tsar utropats, Mikael Romanov, och till honom ställdes nu de svenska kraven om tillgång till ishavsvägen, grundade på Karl IX:s idé. Förhandlingarna blev långvariga och fördes under tryck av pågående svenska militära operationer. Ryssarna var inte benägna att acceptera och de fick stöd av England, som själva ville behålla handeln på Ryssland.

Det huvudsakliga förhandlingsresultatet blev slutligen att Ryssland avträdde Ingermanland med Nöteborgs och Kexholms län till Sverige. Ryssland återfick för sin del Novgorod, men hade nu inte längre någon hamn eller kust mot Östersjön.

De önskemål svenskarna haft om att behärska de ryska handelsvägarna västerut uppfylldes inte genom detta, men det innebar att Sverige var i besittning av Finska vikens stränder och hamnar. Finland skildes nu från Ryssland av sjön Ladoga och Estland skyddades av Narva och Peipus.

I oktober samma år lät sig Gustav Adolf, som då var 22 år, krönas till kung över kungariket Sverige med Finland, Estland och Livland.

Förändringsarbete inom landet

Efter flera års krig och elände var freden i Stolbova verkligt välkommen, den första framgången på länge. I motsats till sina företrädare hade Gustav Adolf ett gott samarbete med adeln och då i synnerhet med rikskanslern Axel Oxenstierna. Regler för riksdagens sammanträden bestämdes och särskilda ämbetsverk inrättades, vart och ett anpassat för att ta hand om olika typer av riksangelägenheter, bl.a. inrättades i Stockholm Svea hovrätt.

Uppsala universitet fick mer än 300 hemman av Gustav Adolfs arvegods och inkomsterna av dessa skulle användas till lön åt lärare samt underhåll av byggnader och bibliotek. Universitet grundades också på andra håll, bl.a. i Åbo. De första kliven mot ett mera organiserat skolväsen togs. I Västerås grundades förutom Sveriges första gymnasium också en flickskola och i Stockholm startade Gustav Adolfs halvbror Carl Carlsson Gyllenhielm en skola för fattiga barn på sin egendom Sundby i Södermanland.

Under de ständiga krig som varit, hade flera av de viktigaste handelsstäderna blivit ”handelslösa, ruttna och kullrivna”, som Gustav Adolf själv lär ha uttryckt det. För att dessa skulle gynnas föreskrev han att utlänningar, förutom att betala hög tull vid stadsporten, bara fick driva handel i vissa städer och under viss tid av året.

Flera nya städer anlades också, men den som bäst kom att motsvara förväntningarna var Göteborg, som till större delen var befolkat av holländare. Dessa blev en smula bekymrade över de skärpta reglerna, men eftersom svenskarna hade ont om pengar köptes det mesta på kredit, vilket gjorde att holländarna ändå inget förlorade på affären.

Andra städer blev kanske inte så blomstrande handelsstäder, men de förde det goda med sig att kringliggande verksamheter kunde kontrolleras på ett annat sätt än tidigare.

Alla hantverkare inom fyra mils radie från en stad tvingades genom lag att flytta in till staden, där kvalité och priser kunde kontrolleras av respektive skrås åldermän. Sedan några hundra hantverkare, som ej åtlytt denna befallning, tagits ut till knektar och deras verkstäder förstörts, flyttade man nu villigt sina verksamheter inom stadens murar.

Häxjakt

Ett mörkt kapitel under detta århundrade var häxprocesserna. Inkvisitorerna Henricus Institoris och Jacob Sprenger var författare till ”Häxhammaren”, en handbok i konsten att avslöja häxor. De metoder som beskrevs i boken användes till stor del också av protestanterna.

I Sverige fanns redan tidigare bestämmelser mot förgöring, men efterhand kom anklagelserna att fokuseras på förbund med Djävulen och Blåkullafärder. Under 1600-talet genomfördes stora processer och mer än trehundra människor, mest kvinnor, blev avrättade.

 

Maria Eleonora blir Sveriges drottning

I 20-årsåldern var Gustav Adolf förälskad i en ung hovfröken som hette Ebba Brahe, men ett sådant giftermål tyckte inte änkedrottningen Kristina var passande. En senare romans, eller kanske snarare äventyr, var den holländske officersfrun Margareta Slots, en förbindelse som resulterade i en son som fick namnet Gustav Gustavsson av Vasaborg. Historien förmäler också om en del andra fruntimmersaffärer, innan han fick ögonen på Maria Eleonora av Brandenburg.

Förhandlingarna med hennes familj blev segdragna, eftersom kurfursten av Brandenburg var rädd att stöta sig med polska intressen. Slutligen, år 1620, bestämde Gustav Adolf sig för att själv, inkognito, åka till ort och ställe och ordna upp saken. Tyvärr blev visiten en besvikelse, eftersom inget tillfälle gavs att träffa den tilltänkta bruden.

Han åkte därför vidare med sitt sällskap för att titta på andra tänkbara brudar i Tyskland. Men så kom då plötsligt bud från Maria Eleonoras mor, kurfurstinnan Anna, att hon nu, trots kurfurstens motstånd, hade bestämt sig för att tillstyrka äktenskapet.

Kurfursten ville inte skjuta till några pengar till brudens utstyrsel och hemgift, men det ordnade Anna på egen hand ur den kurfurstliga skattkammaren. Så kunde då till slut Maria Magdalena hämtas hem till Stockholm, där bröllopet stod.

 

Mantalsskrivning införs

Utskrivning av folk till krigstjänst hade hittills skett genom att allmogen fick ställa upp rotar om tio man. Av dessa valdes sedan en välväxt och modig man ut till knekt. Hären drygades sedan ut med lösdrivare, skattesmitare och andra individer som behövde göra rätt för sig. En sådan armé var, med de behov som nu förelåg, inte tillräcklig.

För att effektivisera utskrivningarna ålades prästerna att föra bok över den manliga delen av befolkningen. På grundval av prästernas mantalslängder ägde sedan uttagning av tänkbara soldater rum. Dessa mönstrades senare, för att säkerställa att de som skulle bli soldater var dugliga till krigstjänst. Till en böjan sattes den lämpliga åldern till mellan 18 och 40 år, men det föekom också att 15-åringar skrevs ut.

 

Europas modernaste armé

När nu frågan om anskaffande av soldater löst sig så bra, gällde det ju att ha någonting att sätta i deras händer. Våra trupper skulle vara effektiva och lättrörliga. Den traditionella beväpning, som användes av arméerna nere i Europa, var tung och otymplig. Svenska pikenerarna utrustades nu med lättare och kortare lansar och knektarna i infanteriet fick musköter som var ett par kilo lättare än fiendens.

De kanoner som allmänt användes, även i fält, var mycket tunga och svåra att flytta och rikta. Våra nya svenska kanoner vägde bara ca 150 kg och laddade med druvhagel eller skrot hade de en förödande effekt.

Eftersom Sverige behärskade en stor del av Östersjön, och ville ha mer, var moderna örlogsfartyg en viktig del av krigsmaskinen. Att bygga fartyg anförtroddes holländska skeppsbyggare, som arrenderade kronans varv på Skeppsholmen och Blasieholmen. Kungen hade själv givit särskilda anvisningar om ett av de nya fartygen, ett kraftigt bestyckat regalskepp, som skulle heta Vasa.

 

Krigslagarna

Innan trupperna skeppades över till Baltikum fick de reda på vad de hade att rätta sig efter. Gustav Adolfs krigslagar var stränga och knektarna kunde få dödsstraff för ett fyrtiotal olika brott. Det var strängt förbjudet att missbruka Guds namn eller spela pajas under gudstjänsten.

Med arkebusering bestraffades den knekt som ”bjudit näven” åt sitt befäl. Absolut förbjudet var det att komma/gå från lägret annat än genom avsedd port. Otillåten plundring eller fylleri under tjänst var också brott som bestraffades hårt, liksom alla former av övervåld mot civilbefolkningen

 

Återigen krig mot Polen (År 1621)

I Tyskland rasade fullt krig mellan katoliker och protestanter. Kung Sigismund av Polen var upptagen i rikets bortre ände, där muslimerna måste bekämpas, men också det protestantiska Sverige stod högt på åtgärdslistan.

I stället för att vänta på ett angrepp, beslöt nu Gustav Adolf att själv gå på offensiven mot Polens närmaste lydland, Livland. Under trycket av fyra veckors belägring av svenska, estniska och finska trupper samt oupphörlig beskjutning av över 100 kanoner föll staden Riga. Efter en svår krigsvinter blev Gustav Adolf nu herre över en stor del av landet, men det skulle komma att dröja fem år innan hela Livland var erövrat.

 

Kanonbra affärer

Näringslivet expanderade inom Sverige och bergsbruk och industri var områden med en hög utvecklingspotential. Genom bl.a. den stormrike holländaren Louis De Geer fick vi både kapital och kompetens, som investerades i järnbruk vid Finspång och Dannemora. I Norrköping uppstod både järn- och mässingsbruk förutom en blomstrande textilindustri.

Skickliga bergsmän och smeder, vallonerna, flyttade hit från Nederländerna och Sverige blev världsledande exportörer av kanoner, järn och koppar. Företagsamheten vaknade till liv runt om i landet och väverier, garverier, pappersbruk och andra fabriker anlades. Men fortfarande oftast av utlänningar.

 

Allmogen, plågad av utskrivningar och skatter

Allt var inte kanonbra i landet. Lantbruket, som var landets basnäring, åderläts av de ständiga utskrivningarna på sina mest arbetsföra karlar. I framförallt Dalarna och Småland var missnöjet stort och inte gjorde de skoningslösa skatteindrivarna saken bättre.

Flera smärre uppror startade, men hann aldrig utvecklas till några mer omfattande rörelser innan ledarna hade infångats och blivit oskadliggjorda.

 

Polen utestängs från Östersjön (År 1626)

Gustav Adolf bedömde att det nu var dags att flytta fronten till Preussen. Om Sverige kunde inta hamnstäderna som låg vid de stora flodmynningarna skulle vi därmed utestänga Polen från all fartygstrafik norrifrån.

I juni anlände så 150 fartyg med 14 000 man till Pillau, en hamnstad under beskydd av Gustav Adolfs svåger Georg Vilhelm av Brandenburg. Pillau föll utan strid och snart erövrades ytterligare ett tiotal städer och med dessa rikligt krigsbyte, som sändes till Sverige. Bl.a. fick Uppsala universitet ett ordentligt tillskott i sitt bibliotek.

Sedan återstod den mycket betydelsefulla hamnstaden Danzig. Befolkningen var protestantisk, men vägrade att öppna sina portar för svenskarna. Dock var de konsekventa i sitt motstånd mot inflytande utifrån, eftersom de inte heller släppte in Sigismunds katolska trupper.

 

En tronarvinge föds

Med Axel Oxenstierna som generalguvernör över de nyvunna besittningarna, åkte kungen hem till Stockholm, ganska lagom till drottningens väntade nedkomst. Det är klart att alla hoppades att det skulle bli en pojke, men det blev en flicka.

Kungen blev dock inte synbart besviken, utan gav order om salut och festligheter, på samma sätt som om det varit en prins som fötts. Den lilla prinsessan fick namnet Kristina Augusta och utnämndes, bara någon månad gammal, till Gustav Adolfs efterträdare.

 

 Åter till Preussen (År 1627)

Vintern hade farit mycket illa fram med de svenska styrkorna och manskapet hade reducerats med 20 procent, huvudsakligen genom sjukdomar. I maj kom Gustav Adolf tillbaka med förstärkningar för nya försök att inta Danzig. Under de strider som pågick under våren och sommaren blev kungen sårad vid ett par tillfällen.

På en hårsmån när klarade han sig med livet i behåll, då han vid ett tillfälle genom en kikare spanade på vad fienden hade för sig. Plötsligt fick han en muskötkula i övre delen av bröstbenet, alldeles intill strupen. Kulan gick inte att gräva ut och blev därför kvar i kroppen. Efter detta kunde kungen inte bära harnesk, eftersom den skavde där kulan var inbäddad på ryggsidan och dessutom blev två fingrar på höger hand förlamade

I augusti påföljande år fick Gustav Adolf ett uppskakande meddelande från Stockholm. Det nya skeppet, Vasa, som han haft så stora förhoppningar på, hade under sin jungfrufärd, vid en plötslig sidovind kantrat och sjunkit med 50 man utanför Beckholmen. Eller, som det var skrivet av ett åsyna vittne, ”föll det alldeles på sida ... till dess det så sakta gick i grund med stående segel, flaggor och allo”.

Trots att Danzig belägrades från landsidan och blockerades från sjösidan besegrades inte staden. Slutligen slöts i alla fall påföljande år ett stilleståndsavtal med Polen och enligt detta fick Sverige behålla Livland samt under sex år uppbära tull från de polska hamnstäderna. Detta gav ett rejält tillskott till den svenska statskassan. Pengar som alltför väl skulle komma att behövas.

 

Der Löwe aus der Mitternacht

Hundra år tidigare hade läkaren och mystikern A. P. Paracelsus förutsagt att ett gult Lejon från Norden skulle angripa och besegra Örnen. Detta var fakta som bl.a. användes för att motivera svenskarna för ytterligare krig och för att skrämma fienden.

Kejsarens arméer hade krossat många av de protestantiska staterna i norra Tyskland och stod nu utanför våra nya besittningar. Dessutom hade kejsarens fältherre, Wallenstein, blivit utnämnd till amiral för Östersjön. Allt talade för fortsatt offensiv och nu skulle Sverige och våra lydländer bli målet.

Orsakerna till att Sverige gick med i kriget är omdiskuterade, men framtidsutsikterna såg ganska dystra ut. Kanske skulle vi dock kunna undvika att ett kommande krig fördes på svensk mark och kanske skulle vi till och med, om kriget gick bra, kunna erövra ytterligare några lönsamma provinser i södra delen av Östersjön.

Ständerna gav således sitt samtycke till ett nytt krigsföretag, som för landets befolkning betydde nya tunga skatter och nya utskrivningar. Vi behövde samla ihop en här som skulle möta en fiendearmé bestående av omkring 150 000 man.

Under befäl av fältherren Wallenstein vann katolikerna den ena segern efter den andra. Hans trupper bestod av legosoldater av skilda nationaliteter, men med det gemensamma intresset att genom plundring få så mycket byte som möjligt för personlig del. Kristian IV som ingrep på protestanternas sida blev besegrad och Wallensteins trupper svärmade över Jylland och den tyska Östersjökusten. Nu hade kejsaren blicken riktad mot Östersjön och länderna däromkring ...

 

Svenskarna i Pommern (År 1630)

Efter en besvärlig seglats landsteg den svenska hären vid midsommartiden på ön Usedom vid Peenes mynning. Kungen, i sällskap med Nils och Joakim Brahe, var först att vada i land. De följdes efterhand som fartygen tömdes av en styrka som uppgick till 38 000 man.

En glädjande nyhet var att Wallenstein vid den här tidpunkten fått sparken av kejsaren, eftersom hans trupper plundrade helt urskiljningslöst, utan att göra någon större skillnad på fiende eller vän. Ett tillfälligt avbrott i arméledningen kan således ha varit en bidragande orsak till att just ingenting syntes till av kejsarens stora armé, utom några ”krabater som försökte bravera”, som Gustav Adolf uttryckte det.

Trots flera sonderingar verkade det inte heller vara några protestantiska furstar som ville ha hjälp. Slutligen kom lantgreven Vilhelm av Hessen och ställde sin armé till Gustav Adolfs förfogande. Efter en tid av sega förhandlingar med den franske kungen, fick han också ekonomiskt stöd från Frankrike, vilket gav utrymme att anställa fler legosoldater.

Under avancemang söderut intogs så flera städer, innan man nådde staden Frankfurt an der Oder, en protestantisk stad som ockuperats av kejsarens trupper. Det var skotska legokompanier som lyckades storma och inta staden och regeln var att en intagen stad skulle få plundras. Kungen gav alltså sitt tillstånd till tre timmars plundring ”i all måttlighet”, varvid ingen civilperson fick dödas. Det var ju protestanter som bodde i staden, men legosoldaterna bekymrade sig inte så mycket om deras religion, utan plundringen urartade till rena masslakten.

 

Mot Magdeburg

Sedan Wallenstein blivit avskedad ställdes nu de kejserliga styrkorna under fältherren Tillys befäl. Tilly hade hitintills aldrig blivit besegrad under något fältslag och han belägrade nu den protestantiska staden Magdeburg, som sände bud till Gustav Adolf med en förtvivlad vädjan om hjälp.

För att komma till Magdeburg måste kungen och hans trupper ta vägen över furstendömena Brandenburg och Sachsen. Gustav Adolfs svåger, kurfursten Georg Vilhelm, satt i sitt slott i Berlin och hade inte så mycket till övers för Magdeburgarnas problem, så han vägrade fri väg genom sina landområden.

Samma inställning hade kurfursten av Sachsen, Johan Georg, eller Öl-Göran som han kallades i folkmun. Georg Vilhelm och Öl-Göran hoppades att deras furstendömen skulle förskonas från kriget om de förhöll sig neutrala. Deras vägran medförde att Gustav Adolf blev så pass försenad att Tillys trupper hann inta och plundra, ja, massakrera Magdeburg och nästan hela staden brann ner.

Under de segslitna förhandlingarna med kurfurstarna hade Gustav Adolf fört sina trupper in i Brandenburg. Georg Vilhelm försökte nu skylla Magdeburgs öde på att Gustav Adolf varit för passiv. Detta togs inte väl upp av kungen och sedan Georg Vilhelm funnit sitt slott omringat av hotfyllda kanonmynningar blev han t.o.m. så samarbetsvillig att han inte bara beviljade fri passage, utan också ställde ett par fästningar till Gustav Adolfs förfogande.

Under tiden hade Tilly ställt krav på Öl-Göran. Den tyske härföraren fordrade att kurfursten skulle ställa sina trupper under Tillys befäl och även ekonomiskt bidra till de katolska truppernas underhåll. Nu hade Öl-Göran inte så mycket att välja på, utan var tvungen att vända sig till Gustav Adolf med vädjan om hjälp.

Gustav Adolf förfogade nu, tillsammans med den sachsiska hären, över en styrka som numerärt överträffade kejsarens här och med de förenade trupperna drog han iväg för att möta Tillys styrkor.

 

Slaget vid Breitenfeld (År 1631)

Kriget hade hittills mestadels bedrivits i form av mindre drabbningar och belägringar av fästningar eller städer. Fältslag var något man helst ville undvika, eftersom resultatet kunde bli så definitivt, det kunde handla om att vinna eller försvinna. Därför ställde sig både Gustav Adolf och Tilly tveksamma, medan Georg Vilhelm och Öl-Göran ville ha ett avgörande slag, liksom även Tillys fältmarskalk Pappenheim. Tidigt på morgonen den 7 september började Tillys styrkor formera sig på ett stort fält vid byn Breitenfeld utanför Leipzig och trettio tunga kanoner släpades upp på en låg höjd.

Nedanför höjden ställdes fotfolket upp i tolv stora fyrkanter, trettio man breda och trettio man djupa, s.k. tertier. Främst stod musketerarna med sina grova, gaffelstödda muskedunder och sedan pikenerarna med sex meter långa pikar, alla utrustade med harnesk, hjälm och arm- och benskydd av järn.

På flyglarna stod kavallerienheterna uppställda, med Pappenheim och hans kyrassiärer längst fram till vänster. Kyrassiärerna var iklädda tunga svarta rustningar, som vägde uppåt sjuttio kilo. Man kan tänka sig att Tillys armé utgjorde en imponerande syn med blänkande rustningar och hjälmplymer, alltsammans samlat under vajande fanor och standar.

Så kom då Gustav Adolfs styrkor med 40 000 man, 8 000 hästar och 54 kanoner. Den svenska armén hade fjäderlätt utrustning jämfört med kejsarens styrkor. Även de tyngsta kanonerna drogs av bara några få hästar och varje regemente hade egna lätta kanoner. De svenska pikenerarnas pikar var bara tre meter långa och de lätta svenska musköterna kunde skjuta tre gånger snabbare än den gamla tunga modellen.

Det svenska fotfolket formerade sig i led med sex man djupa avdelningar. De som stod framför var inte i vägen för de bakomvarande och reserver kunde lätt föras fram. Med kavalleriet på den högra flygeln fanns kungen och även de fruktade finska hakkapeliterna, anförda av Torsten Stålarm. Den vänstra flygeln kommenderades av Gustav Horn och till vänster om honom stod sachsarna, som i prakt tävlade med kejsarens soldater. Mellan kavalleriavdelningarna stod musketerare uppställda.

Slaget började med eld från de tunga kanonerna, som åstadkom långa revor bland de uppställda soldaterna, en duell som pågick under två och en halv timme. Fram på eftermiddagen gick Pappenheims 5 000 kyrassiärer till attack. I de svenska leden stod den första raden musketerare på knä, i andra raden hukade man och i den tredje stod man. Alla sköt på en gång och resultatet blev en eldstorm som ingen tidigare råkat på. Manfallet bland kyrassiärerna blev stort och anfallet slogs tillbaka med bravur.

Nu gick det svenska och finska rytteriet till anfall och inte heller de följde gamla invanda mönster. De red fram och avfyrade sina pistoler, men i stället för att böja av och släppa fram nästa våg gick de sedan löst på fienden med blankvapen. När överraskningsmomentet var över drog de sig tillbaka och lämnade fältet fritt för musketerarna, innan det var dags för nästa kavalleristöt.

Tillys tolv tungt beväpnade tertier hade nu satt sig i rörelse. Den sachsiska hären blev skräckslagen inför denna syn, gjorde helt om och flydde och plötsligt var de svenska styrkorna inte längre överlägsna i numerär.

Gustav Adolf fick inte kännedom om detta genast, eftersom förhållandena var kaotiska. Sikten var minimal p.g.a. damm och rök och hur marken såg ut efter flera timmars slaktande skall man helst inte tänka på.

Ganska snart uppdagades dock att någonting var fel. Enheterna grupperades om och finnar, östgötar och smålänningar erövrade Tillys kanoner uppe på höjden. Dessa kunde nu användas mot kejsarens tertier som upplöstes och fotfolket flydde åt alla håll.

Efter fem timmar var slaget över och av Tillys arme hade 7 000 man stupat och sextusen blivit krigsfångar. Av Gustav Adolfs armé hade, inklusive sachsarna, 4 100 man stupat. På plussidan kan, förutom själva segern, noteras att Tillys artilleri och hans krigskassa hade fallit i svenskarnas händer. Över 120 fanor och standar skickades hem till Sverige.

En svensk dagbok berättar om en ryttmästare, som ett par dagar efter slaget låtit sin trupp plundra en sachsisk stad, varvid tolv oskyldiga borgare dödats. Kungen själv kom dit och blev så upprörd av detta brott mot krigslagarna, att han själv avrättade några av plundrarna och lät hänga ryttmästaren. Stadens invånare blev sedan rikligen ersatta.

 

Söderut gick färden

Slaget vid Breitenfeld hade varit en enorm framgång. Gustav Adolf hade nästan halva Tyskland i sin hand, protestanterna i norra Tyskland var befriade från katolska påtryckningar och hotet mot Östersjöländerna var undanröjt. Han kunde ha nöjt sig med detta och återvänt hem, höljd i ära.

Men det skulle ta tid att upplösa trupperna och dessutom fanns Tilly och kejsaren fortfarande söderut. I söder fanns också möjlighet att lägga hären i vinterkvarter. Man kunde inte förlägga hela armén i vänskapligt sinnade furstendömen, utan färden måste gå mot fiendeland, där armén kunde försörja sig själv.

I staden Schweinfurt välkomnades Gustav Adolf och Würzburg bjöd inget större motstånd, förutom själva borgen, som stormades och besattes efter korta men blodiga strider. Här fanns oerhörda skatter samlade; tavlor, gobelänger, tunnor med guld, kärl och konstföremål i silver och guld, mynt, trettio kanoner och ett tusental musköter, förutom krut, vin och ett omfattande bibliotek, det senare till glädje för Uppsala universitet.

Trupperna fortsatte sedan längs floden Main och överallt möttes de av glada protestanter och makthavare som, något mindre glada, överlämnade stadens nycklar, eftersom de inte ville gå samma öde till mötes som borgen i Würtzburg. Den 20 november nådde de Frankfurt am Main och intåget här blev som en stort upplagd militärparad med kanoner, ryttarkompanier, trumpetare och kungen själv, följd av tyska furstar och grevar, sedan det kungliga hovgardet i sin tur följt av hela hären, regemente efter regemente efter regemente …

Sedan gick färden vidare mot Mainz och smärre styrkor som påträffades under vägen röjdes utan större besvär undan. Väl i Mainz tillsattes en svensk ledning och nya byten togs om hand; åttio kanoner, etthundratjugo tunnor krut, konst, konsthantverk och böcker. Här, i Mainz, gick armén i vinterläger på en plats som fick heta Gustavsburg (och som fortfarande heter så).

 

Vintern (1631/32)

För att ta hand om kungens kansli anlände nu Axel Oxenstierna. Behovet var stort, för här skockades diplomater, tyska furstar och sändebud kring Gustav Adolf, för att diskutera alla möjliga ärenden. Ett av dessa var ifall inte kungen skulle låta sig väljas till ny kejsare. Tanken på en kejsartitel var inte helt främmande för Gustav Adolf. Inte över Tyskland, men kanske över de skandinaviska länderna. Hur som helst var han nu närmast inställd på att slutföra sin uppgift i Tyskland och betvinga katolikerna.

Mot München (År 1632)

På vårvintern bestod Gustav Adolfs arméer av ca 100 000 man fördelade på olika enheter. Via Nürnberg och Donauwörth marscherade han med 20 000 man mot Bayern som låg på andra sidan Donaus biflod Lech. Här väntade Tilly med uppställda kanoner på det ställe han antog att Gustav Adolf skulle välja för övergången. Svenskarna tog sig ner mot stranden där de byggde kraftiga värn och ställde upp sjuttiotvå kanoner, med vilka de besvarade Tillys eld. Fram emot kvällningen upptäckte spejare att svenskarna förde fram bromaterial mot stranden.

Allt detta var nu bara skenmanövrar för att dra uppmärksamheten från det faktum att övergången planerades på ett helt annat ställe. När detta upptäcktes var det för sent. Tilly och hans general Aldringen skyndade mot vadstället. Aldringen fick en kula i huvudet och Tilly själv träffades av en kula från en fältkanon, som krossade hans högra ben.

Då mörkret föll slog katolikerna till reträtt och nu stod svenskarna snart inne i det katolska Bayern. Den katolska armén hade dragit sig tillbaka till Bayerns starkaste fäste, Ingolstadt. Gustav Adolf red, för att själv utforska läget, fram mot fästningen då hans häst plötsligt dödades av ett skott från en kanon. Det berättas att Tilly avled av sina skador inne i fästningen vid ungefär samma tidpunkt.

Ingolstadt bedömdes vara en alltför hård nöt att knäcka vid detta tillfälle, så därför gick färden vidare mot München. De lagar som reglerade hur civilbefolkningen skulle behandlas hade vid det här laget blivit ganska uppluckrade och varje by som passerades plundrades och brändes, män slogs ihjäl och kvinnor våldtogs. Bayrarna var å sin sida inte nådiga mot svenskar som föll i deras händer.

Gustav Adolfs mål var kejsarens arvländer i Österrike samt att besätta Donaus södra strand för att hindra fienden att komma över. Ville inte bayrarna samarbeta skulle hela landet förstöras. För att rädda sin stad betalade Münchenborna 300 000 riksdaler i brandskatt och kurfurstens slott innehöll som vanligt böcker, konst och konstföremål, men bara sjutton kanoner. Under golvet hittade man sedan i hemliga förråd ytterliga 119 kanoner och kläder till mer än tusen soldater.

 

Wallenstein tillbaka

Efter Tillys död hade Wallenstein fått tillbaka rollen som fältherre för kejsarens trupper. Ja, egentligen var det hans egna trupper, som han själv betalt och kejsaren fick vara glad att han ställde upp. Och det var inte gratis heller. Nu var han alltså tillbaka och gjorde rent hus i Böhmen, drev bort de sachsiska trupperna, förenade sina egna styrkor med Bayerns armé och tågade mot Nürnberg.

Gustav Adolf måste nu avstå från sina planer på Österrike och marscherade norrut för att rädda Nürnberg. Till sitt förfogade hade han över 28 000 man fotfolk, 17 000 ryttare och 175 kanoner. Väl framme slog de läger utanför staden för att invänta Wallenstein. Så kom Wallenstein och han slog också läger i närheten. Efter att bevakat varandra och avskurit all tillförsel av livsmedel under en hel månad, gick så svenskarna till attack.

Anfallet misslyckas dock, över tusen man stupade och minst lika många sårades. Gustav Adolf valde nu att dra sig tillbaka och lämna Nürnberg, för att ställa kosan mot Österrike. Där hade ett uppror brutit ut bland protestanterna i Österrike och kungen hade givit deras ledare löfte om hjälp.

Än en gång måste Gustav Adolf ändra sina planer p.g.a. Wallenstein. Denne var nämligen på väg mot Sachsen, för att förena sig med Pappenheims trupper och nu riskerade Gustav Adolf att bli avskuren från besittningarna i norr. Den 8 oktober vände därför armén, för en hård marsch norrut och den 31 oktober hade de nått till trakten av Leipzig.

 

 Slaget vid Lützen (1632)

Det var nu ganska sent på hösten och kungen fick reda på att Wallensteins armé skulle dra sig mot Lützen, förmodligen i avsikt att gå i vinterläger. Pappenheim skulle å sin sida förlägga sina ryttare i Halle, en stad tre mil därifrån.

Gustav Adolf beslöt sig nu för att gå till anfall och den 5 november tågade armén mot Lützen. På morgonen den 6 november hade han formerat sina trupper, men en tät höstdimma gjorde att anfallet måste uppskjutas till dess dimman, efter ytterligare ett par timmar hade skingrats. Under det följande slaget lägrade sig åter dimman över stridsvimlet och det blev svårt att hålla ihop de olika enheterna.

Plötsligt träffades han av en kula ovanför vänster armbåge. Efter att ha fått skadan omlagd steg han åter till häst, men så började såret att blöda och kungen bad att få bli tagen ur strid. I röken och dimman kom kungen och hans närmaste följeslagare bort från svenskarna och red rakt mot fientliga ryttare. En av dem kände igen Gustav Adolf och red upp strax bakom kungen och sköt honom i ryggen.

Där han så låg på marken försökte en page släpa honom med sig, men tvingades uppge räddningsförsöken eftersom kungen var för tung. Några kyrassiärer frågade vem han var och Gustav Adolf skall då ha svarat att han var kungen av Sverige. De sköt då en kula genom hans huvud och för säkerhets skull stötte de också ett svärd genom hans bröst, innan kroppen på sedvanligt sätt plundrades.

I det allmänna tumultet var det inte så många som visste vad som hänt, men när kungens närmaste befälhavare fick besked om kungens öde, var de överens om att slaget inte skulle avbrytas. Det blev en hård och blodig fortsättning, men svenskarna lyckades till sist driva Wallensteins trupper på flykten.

 

Kriget efter kungens död

Maria Eleonora föll avsvimmad till golvet när hon fick beskedet om Gustav Adolfs död. Det hade tagit sin tid att få fram budskapet och kroppen var redan balsamerad. Drottningen tog vara på hans hjärta, som hon framgent förvarade i ett skrin.

Vid Gustav Adolfs död övertog Axel Oxenstierna ledningen för regeringsarbetet, eftersom Kristina fortfarande var omyndig. Landet befann sig mitt i ett pågående krig och han var väl kvalificerad att sköta underhandlingarna med vänner och fiender.Någon fältherre var han inte själv, men han hade förstånd att utse lämpliga sådana.

Under hösten 1634 led Sverige, norr om Donau, ett svårt nederlag mot kejsarens trupper och det medförde att de tyska bundsförvanterna började tvivla på de svenska vapnens förmåga. Georg Vilhelm av Brandenburg och Öl-Göran av Sachsen tog parti för kejsaren och lovade till och med att driva bort svenskarna från Tyskland.

En sak som inte gjorde saken bättre, var att avtalet med Polen gick ut påföljande år och Sverige därmed skulle förlora de stora tullintäkterna från hamnarna vid Östersjön, vilket i sin tur medförde svårigheter att finansiera kriget.

Med Johan Banér som fältherre vann svenskarna, år 1636, ett slag över den betydligt starkare kejserliga armén, men i stort sett trängdes de svenska styrkorna alltmer tillbaka. Om det inte varit för att Frankrike börjat känna sina intressen hotade av Tyskland, kunde det ha gått riktigt illa. Nu gick de in med både kontanta medel och trupper, vilket innebar en avgörande vändpunkt för kriget.

Stora offensiver genomfördes mot kejsarens arvländer under de närmaste åren och en påtaglig ändring av krigets karaktär inträffade. Svenskarna kämpade nu närmast för att bygga upp sin maktställning vid Östersjön och fredsförhandlingar inleddes.

 

Sverige får en koloni (År 1636)

Under tiden kriget rasar i Europa anländer skeppen Kalmar Nyckel och Fågel Grip till Delawerebukten i Amerika och här inmutar man kolonin Nya Sverige

 

Danska kriget

Den svenske befälhavaren Lennart Torstensson befann sig i Österrike när han fick marschorder mot Danmark. Den svenska regeringen hade beslutat att, när man nu hade fotfäste i Tyskland, begagna tillfället att gå till attack mot Kristian IV.

Strax i början av år 1644 nådde Torstensson med sin här fram till Jylland och på mindre än en månad var halvön intagen. En annan svensk här under Gustaf Horns befäl erövrade Skåne och Blekinge. Till sjöss var danskarna svårslagna, men med hjälp av en holländsk eskader vanns dock slutligen en avgörande seger. Det måste ha känts trevligt för Kristina, som nyss fyllda arton år, kunde inleda sin regeringsperiod med en seger mot Danmark.

 

Freden i Brömsebro (År 1645)

Vid fredsförhandlingarna i Brömsebro, som skedde tillsammans med franska och nederländska medlare, fick Sverige slå av på sina anspråk, men tillerkändes Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel. Dessutom fick Sverige och dess provinser tullfrihet i Öresund och som säkerhet för detta Halland på trettio år.

 

Slutet på trettioåriga kriget (År 1648)

Ännu var inte krigandet i Tyskland riktigt över, men fredsunderhandlingar fördes samtidigt med nya offensiver. Krigsbyten av oerhört stora värden forslades hem till Sverige, bl.a. Silverbibeln och den s.k. Djävulsbibeln.

Sverige fick som resultat av fredsförhandlingarna en stor del av Pommern inklusive en landremsa längs Oders östra strand med staden Stettin, Wismar med tillhörande område samt Bremen (utom själva staden) och Verden.

Nu var vi herrar över större delen av Tysklands Östersjöhandel och kunde emotse rejäla tullinkomster

 

Kristinas uppväxt

Kristina var vid Gustav Adolfs död sex år och hennes intryck de närmaste tre åren präglades av Maria Eleonoras gränslösa sorg och det svartklädda sorgerummet på Nyköpingshus. När hon var tio år beslöt riksråden att skilja modern, med hennes fördärvliga inflytande, från Kristina. Hos sin faster Katarina intresserade hon sig inte för kvinnliga göromål, utan studier och jakt var vad som upptog hennes intresse.

 

Drottning Kristinas regering (År 1650)

Kristina lyssnade inte på den kompetente rikskanslern Axel Oxenstierna, utan ville regera själv och som regent var hon utomordentligt slösaktig. Vår nye drottning ville ha ett lysande hov, som var värdigt den stormakt som Sverige nu blivit. Därför måste vårt råa och obildade land tillföras kultur i form av vetenskapsmän, arkitekter, målare, skulptörer, musiker och författare. Med dessa kunde hon diskutera under flera timmar, för att sedan helt plötsligt avbryta resonemangen för att i stället ge sig ut för att jaga.

Barockens tid

Kristina tyckte inte bara om att mäta sin intelligens mot kultureliten, utan ville också omge sig med unga adelsmän som hade fint sätt och uppträdande. Hon mer än fördubblade de adliga ätternas antal, men eftersom nyutnämnda friherrar och grevar också skulle förses med skattefria gods blev det en kostsam historia. Statens inkomster minskade och ibland visste hon inte vilka gods hon skänkt bort. Då överlämnades gåvobrevet med en reservation, ”Såvida godset ej förut har förlänats till någon annan”.

Som så ofta förr var det allmogen som kom i kläm. Många små gårdar hamnade under hårda och godtyckliga adelsmän som använde sin makt för att ta ut skatter, dagsverken och andra pålagor, samtidigt som man på slott och herrgårdar levde i fest och överflöd.

Kristina själv föregick med dåligt exempel och medan kronans inkomster minskade slösade hon bort förmögenheter på hovfester.

Den allra praktfullaste festen var Kristinas kröning, som råkade inträffa under ett svårt nödår. Samtidigt som hela flockar med tiggare drog omkring och nöden i landet var enorm, festade landets elit om med gästabud, fyrverkerier och kanonsaluter under flera veckor. I rättvisans namn skall nämnas att även vanligt folk, vid detta tillfälle, fick äta helstekt oxe på Stortorget i Stockholm, där också vin flödade gratis ur springbrunnar.

 

Kristina abdikerar (År 1654)

Missnöjet ute i landet började nu ta sig oroande uttryck. I Närke utbröt fullt uppror, i Uppland vägrade bönderna ge herrskapsfolk skjutsning, i Småland cirkulerade protestskrivelser och i Finland nekade man göra dagsverken. Det var nu inte bara bönder som var missnöjda, utan även präster och borgare reagerade mot misskötseln av landet och den alltför vidlyftiga adelns förtryck.

Kristina hade en hemlig plan och som ett första steg fick hon riksdagen att acceptera sin kusin, pfalzgreven Karl Gustav, som tronarvinge. Steg två kom inom kort.

Kristina hade beslutat sig för att abdikera. Ett skäl var att hon i all hemlighet blivit katolik, eftersom hon kände sig dragen till den katolska kyrkans prakt och rikedom.

Ett annat skäl var att hon, som den siste arvsberättigade Vasaättlingen, hade krav på sig att gifta sig och därmed föda en tronarvinge, vilket var någonting hon absolut inte tänkte göra.

På riksdagen framträdde hon nu inför ständerna och, enligt Per Brahe, ”talade så vackert och fritt”. Axel Oxenstierna menade ursäktande att ”Hon är dock den store Gustav Adolfs dotter”. Vad hon talade om så vackert var, att hon inte längre ville vara Sveriges drottning och att hon nu, sedan hon först tillförsäkrat sig ett ansenligt underhåll, avsade sig kronan.

Regalskeppet Wasa kantrar!

EN TID AV GLANS OCH ÄRA

Under sextonhundratalet förlorade kyrkan sitt monopol på vetenskaplig och kulturell utveckling. Kyrkan hade dock hand om folkundervisningen och ”Katekesen” var läroboken alla skulle känna till. Uppsala universitet fick ett kraftigt uppsving, med omkring tusen studenter och sjutton professorer, bl.a. Olof Rudbeck, som upptäckte lymfsystemet och försvarade den nya naturvetenskapen mot teologerna.

Under Kristinas tid hade Sverige börjat få egna författare och poeter t.ex. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Georg Stiernhielm. Olof Rudbeck nöjde sig inte med att vara medicinare utan försökte även föra i bevis tankar om Sveriges storslagna forntid, t.ex. att Atlantis var detsamma som göternas rike.

 

 Karl Gustav blir kung (År 1654)

Kristinas kusin Karl X var trettioett år när han tillträdde som kung. En fet festprisse skulle man kanske kunna tro, eftersom fester varit ett stort och dominerande intresse, som satt sina spår på hans kroppsform. Att han också var arbetsam och hade både ekonomiskt sinne och krigiska talanger var det kanske inte så många som tänkte på. Det dröjde emellertid inte länge förrän han hade genomfört genomgripande besparingar och skurit ned hovstaten till samma nivå som på Gustav Adolfs tid.

 

Den lilla puppan

En kung måste ju ha en drottning och redan innan Karl X blev kung hade han gjort sonderingar om tänkbara objekt. Ett av sändebuden visade honom porträttet av den artonåriga Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, vilken sändebudet beskrev som ”en skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig liten puppa”. Holstein-Gottorp, strax intill den danska gränsen var dessutom politiskt korrekt, så Karl behövde inte så lång tid för att bestämma sig.

 

Storpolitiska bekymmer

Nu hade inte Karl X alltför mycket tid att lägga på den äktenskapliga lyckan, eftersom det utrikespolitiska läget var bekymmersamt. Vid en snabbinkallad riksdag diskuterades läget. Ryssland hotade de svenska områdena i Baltikum och ukrainska rebeller, understödda av Ryssland, hade ryckt in i Polen. Svenskarna måste alltså försvara sina besittningar i öster och helst också försäkra sig om de preussiska hamnarna, som vi förlorat när det tidigare stilleståndsavtalet med Polen gick ut.

Somliga riksråd förespråkade en direkt attack mot Polen eller Litauen, som var förbundna genom en union. Andra menade att det skulle vara bättre att ta upp strid mot Ryssland. En nackdel att räkna med var dock, att under tiden vi var upptagna österut skulle Danmark, som visserligen var svagt, kunna falla oss i ryggen.

Valet föll inte helt oväntat på Polen, bl.a. med tanke på hamnarna och de rika tullintäkter de representerade. Men hur skulle man finansiera kriget? Kronans inkomster hade minskat drastiskt p.g.a. Kristinas vårdslösa förläningar. Nu lät Karl X en mindre bomb explodera. Reduktion! Gods och egendomar som efter 1633 hade skänkts bort skulle tas tillbaka. Efter en upprörd debatt beslöt riksdagen, att en fjärdedel av inkomsterna för dessa skulle betalas till kronan och med det var kungen nöjd, i alla fall tills vidare, för nu fanns i alla fall pengar till kriget.

 

Mot Polen och Litauen (År 1655)

Under sommaren gick så Karl X till attack mot Polen och Magnus Gabriel De la Gardie gick in i Litauen. Fälttåget gick som på räls, städerna föll den ena efter den andra och den polske kungen Johan Kasimir flydde. Snart hade huvudstaden Kraków fallit och en borgare skrev i sin dagbok att, ”polska kvinnor rände efter svenskarna, varhelst dessa stucko fram och voro ej obenägna ingå äktenskap med dem”. Då huvudarmén lämnade staden hade de med sig hundratals vagnar med byte från kloster och kyrkor. Bland mycket annat den heliga Birgittas relikskrin, som Sigismund tagit med sig till Polen och som nu sändes åter till kyrkan i Vadstena.

Nu fick Karl X dessutom det glädjande beskedet att den tid han hunnit tillbringa med sin behagliga puppa, Hedvig Eleonora, hade räckt till. En tronföljare som också fick namnet Karl hade fötts.

En mindre glad nyhet var kanske att kolonin Nya Sverige förlorats till Holland. Ett dåligt omen kanske eftersom kriget under följande år inte gick så värst bra. Efter svåra strider som kostade nästan halva Sveriges armé, lyckades kungen vinna en bräcklig seger.

Karl X hade inte egna resurser att hålla Polen och han tvingade kurfursten av Brandenburg, Fredrik Vilhelm, till en överenskommelse. Tillsammans med en annan furste gjorde de upp om hur de skulle dela Polen. Här skulle man kanske kunna säga att Karl X sålde skinnet innan han skjutit björnen, eftersom den polske kungen nu skramlat ihop till en ny armé, som mötte den svenska utanför Warszawa.

De polska husarerna var verkligen stiliga, med glänsande hjälmar och fladdrande mantlar. Intill dem red vilda och tappra tatarer som var nästan nakna och beväpnade med pilbågar och sablar.

Varken prakt eller tapperhet förslog nu särskilt långt, mot tidens modernaste eldvapen i form av snabbladdade pistoler, musköter och artilleriprojektiler med explosiva laddningar. Efter tre dagar gav polackerna upp och svenskarna tågade in i Warszawa.

Sverige hade segrat i slaget om Warszawa, men hade inte kontroll över resten av landet och lika illa var det på andra håll. Ryssarna härjade i sydöstra Finland och nådde Estland och Livland.

Under våren ryckte den tyske kejsaren in för att hjälpa polackerna med att driva bort svenskarna, nu med hjälp av Fredrik Vilhelm, som ännu en gång hade bytt sida, mot att han fick full suveränitet över Preussen.

Resultatet av anfallet på Polen blev att Karl X, år 1657, tvingades till reträtt beträffande sina territoriella anspråk och nu dessutom, under tryck av Nederländerna och Danmark, måste sänka tullarna till 1640-talets nivå.

 

Sveriges första bank

Under tiden Karl X hade bekymmer med krig och elände var det en driftig holländare som hette Johan Palmstruch som grundade Sveriges första bank. Stockholm Banco hette den, kronan var dess störste delägare och bankens kontollör var riksskattmästaren Gustav Bonde. Palmstruch lånade mot ränta ut av det insatta kapitalet, bl.a. till sin svåger Reinhold Rademacher, som slog sig ned i Eskilstuna där han startade verksamhet inom området järn- och ståltillverkning.

Bankverksamheten gick bra ända till den dag då alltför många ville ta ut av sitt insatta kapital. Eftersom Palmstruch inte hade så mycket i kontanter uppfann han Europas första sedlar, papperslappar där det stod att innehavaren hade rätt att lösa ut den summa som stod tryckt på lappen, i daler kopparmynt. Det var rätt naturligt att de skulle komma att ges ut i Sverige, eftersom de kopparmynt vi hade var i form av plåtar, så stora och tunga att man bara kunde bära med sig en plåt i taget.

Tyvärr trycktes alltför många sedlar, banken gick i konkurs och Palmstruch dömdes till döden för sitt misslyckande. Han blev benådad men hälsan hade tagit skada i fängelset och han dog strax därefter, visserligen utfattig men fri.

 

Danmark förklarar krig

Danskarna hade stilla avvaktat utvecklingen och nu, när Sverige militära läge gav hopp om framgång, passade de på att förklara krig. Nu skulle de ha revansch för freden i Brömsebro, då de förlorat Halland, Gotland, Jämtland och Härjedalen.

Det är möjligt att Karl X välkomnade denna krigsförklaring, för den gav honom tillfälle att dra sig ur Polen utan att det såg ut som om han flydde. I snabba marschetapper tågade han med sin armé till Hamburg, där de kompletterade sin slitna utrustning och fyllde på med nytt manskap.

Efter en första insats, då det av danskarna besatta Bremen rensades, gick färden mot Jylland och i augusti stod svenskarna framför den helt nya befästningen Fredriksodde. Fästningen föll efter två månaders belägring och snart behärskade Karl X hela Jylland.

Resten av offensiven skulle kräva insatser av flottan, men i december blev kylan så pass stark att flottoperationer blev helt omöjliga. Kylan skapade dock andra förutsättningar, som ingen kunnat förutse.

Under januari 1658 tilltog kylan ytterligare och Lilla Bält frös till så att den svenska hären kunde ta sig över till Fyn. De gick i slagordning och isen gungade betänkligt. På Fyns strand väntade den danska styrkan. Plötsligt brast isen och två regementen gick förlorade. Genom en snabb omgruppering lyckades dock resten av svenskarna komma över.

Sedan danskarna på Fyn utan större besvär besegrats gällde det att också passera över Stora Bält, eftersom målet var Köpenhamn. Erik Dahlberg sändes för att undersöka isarna och när han återkommit med en positiv rapport gick marschen vidare.

Den 15 februari befann sig svenskarna bara ett par mil från Köpenhamn. Stadens befästningar var i ett uselt skick och ställd inför utsikten att få sin huvudstad intagen och utplundrad, var Fredrik III villig att förhandla. Med hjälp av engelska och franska medlare undertecknades den 26 februari 1658 freden i Roskilde, vilket kom att bli det fredsavtal som genom tiderna betytt mest för Sverige.

Nu blev Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän svenska landskap och dessutom fick vi Bornholm och Trondheims län. Det bestämdes också att de båda länderna skulle hålla ständig vänskap.

 

Ett problematiskt vänskapsförhållande

Om Karl X verkligen varit intresserad av vänskap med Danmark skulle han nog, inte ha delat Norge mitt av. Dessutom hade han planer på att utplåna Danmark som stat och införa svensk förvaltning i landet. Slutligen skulle Karl X låta sig utropas till kung över hela Norden inklusive Finland och Island.

I augusti landsteg den svenske kungen med en manstark här i Korsör. Fredrik III anade domedagen och mobiliserade med lock och pock hela befolkningen i Köpenhamn. Innan Karl X med sitt folk hade nått fram till huvudstaden hade innevånarna hunnit förstärka vallarna och fått 250 kanoner uppställda.

I det här läget bedömde man att det vore bättre att belägra staden och skära av försörjningen. Under ihärdig kanonbeskjutning lyckades svenskarna inta Kronoborgs slott, varifrån det nu var möjligt att beskjuta staden med grövre kanoner.

Nederländerna som var angelägna om handelsvägarna i Östersjöområdet kom nu till Danmarks hjälp och seglande mot Köpenhamn med en stor holländsk flotta. I Öresund låg en svensk flotteskader och här kom det nu till ett dundrande sjöslag, som vanns av de förenade holländska och danska flottorna.

Belägringen av Köpenhamn var därmed bruten från sjösidan och dessutom kom nu landvägen en stark här av brandenburgare, polacker och österrikare för att driva bort de svenska styrkorna. Karl X beslöt att storma Köpenhamn, men efter tre timmars strid måste han slå till reträtt och återgå till belägring.

Att länderna i väst inte var ointesserade av vårt nordiska krig, hade Nederländerna redan visat, då de kom till danskarnas hjälp. I Englands intresse låg att inte heller Nederländerna skulle få för stark dominans i de nordiska farvattnen. Frankrike hade intresse av att Karl X så ostört som möjligt skulle få kriga mothabsburgarna i Tyskland, där annars franska intressen kunde hotas. Därför kom under sommaren en engelsk flotta uppseglande till Öresund och snart kom också en holländsk flotta dit, och där låg de sedan och bevakade varandra.

 

 Rikets största utbredning  (år 1658/60)

Fredsöverenskommelsen i Roskilde år 1658 innebar alltså, att Sverige fick Skåne, Blekinge, Bohuslän, Trondheims län och Bornholm. År 1660 tillkom så också Livland, som Sverige erhöll från Polen, men Trondheim och Bornholm återlämnades till Danmark. De sydligaste provinserna, VorPommern, staden Stettin, Wismar, Bremen och Verden, erhöll Sverige vid Westfaliska freden, år 1648.

 

Östersjöområdet säkrat (År 1659)

Under hösten försämrades läget ytterligare för svenskarna, då en kejserlig armé erövrade en del av Pommern. I Danmark ockuperades Fyn av fientliga trupper och omkring femtusen svenskar togs tillfånga. I det här läget var Karl X villig att förhandla, men både han och Fredrik III ställde krav som var svåra att acceptera. Frankrike ingrep nu och medlare infann sig för att ordna upp den tillkrånglade situationen.

Kungen hade sedan en tid tillbaka känt sig dålig och han behandlades av sin livläkare med olika mediciner och åderlåtningar. Ingenting hjälpte dock, han blev allt sämre och den 13 februari avled han, 37 år gammal.

Sverige påskyndade nu fredsförhandlingarna. Det första land vi slöt fred med var Polen, som var under press av ryska anfall och Polen avträdde nu Livland till Sverige. Vid uppgörelsen med Danmark fick Sverige lämna tillbaka Trondheim och Bornholm, men behöll Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän. Med Ryssland slöts fred utan territoriella förändringar. Det som uppnåddes med fredsavtalen var inte vad Karl X syftat till, men vi hade säkrat Öresund som skiljelinje mot Danmark.

 

Landet under förmyndarregering

När Karl X dog var tronföljaren, kronprins Karl, fyra år gammal och det skulle dröja tretton år innan han blev myndig. Kungen hade i sitt testamente lämnat detaljerade instruktioner om hur förmyndarregeringen skulle vara sammansatt.

Det var en samling som under ordförandeskap av Hedvig Eleonora hade rätt olika uppfattningar om hur saker och ting skulle skötas. Nu vidtog ett omfattande intrigerande och utmanövrerande av konkurrenter. Herrarna som styrde såg till att utnyttja situationen till att förbättra sina redan tidigare betydande förmögenheter, medan landets finanser stadigt blev sämre. Statens tjänstemän fick inte sina löner och blev lata och liknöjda, mängder av soldater rymde och i hamnarna låg dyrbara krigsfartyg och ruttnade.

Efter det att Stockholms Banco gått i konkurs infann sig med tiden behovet av en ny bank. År 1668 grundades Riksens Ständers Bank, Europas första riksbank, som etablerade sig i det hus som fortfarande finns kvar vid Järntorget i Stockholm.

Tronföljarens uppfostran

På uppdrag av Karl X hade professor Edmund Figrelius gjort upp storstilade planer för tronföljarens uppfostran. Nu var det emellertid så, att han inte var så väldigt engagerad i att genomföra dessa planer och Hedvig Eleonora var mest intresserad av att lille Karl mådde fysiskt bra. Att kronprinsen var analfabet gjorde inte saken bättre och man trodde helt enkelt att han var lite dum i huvudet.

Karl själv var inte heller så intresserad av boklig bildning utan höll sig hellre tillsammans med officerare och soldater och med tiden blev han en duktig jägare. Vid en jakt i Östergötland blev resultatet ”skjutna, hetsade eller fågna djur och fåglar: 8 kronhjortar, 22 dovhjortar, 4 rådjur, 348 harar, 34 rävar, 2 ekorrar, 6 svanar, 7 orrar, 3 järpar, 2 duvor, 1 storspov, 4 gråspovar, 7 strandvipor, 3 rapphöns, 55 lärkor, 2 ugglor och 251 småfåglar”.

Eftersom han snart skulle bli kung, kunde han själv utverka lov från studierna, som i detta brev till sin lärare, ”Herr Preceptor, i dag är det Lördag, ty giver jag eder Låv både för och eftermiddag, farväl Carolus”. Då Karl var femton år gjordes en visitation av hans kunskaper och det meddelades att han nu läste raskare än förr. Han hade imponerande kunskaper i kristendom, tyska talade han bra och latin hjälpligt. I historia, geografi, teologi, filosofi och rättslära klarade han sig godtagbart.

I hovlivet var han stel, blyg och tyst, men han umgicks med ett litet sällskap yngre officerare och hovfunktionärer samt några lågadliga herrar från kansliet. Dessa var trots sin sociala ställning kritiska mot rådet och dess politik och ansågs därför som olämpligt sällskap för landets blivande kung.

 

Karl XI blir myndig (År 1672)

När Karl var sjutton år gammal ansågs tiden vara inne för hans myndighetsdag och detta firades med storslagna festligheter i Stockholm. Stadens broar hade smyckats med diverse pynt, på Norrmalmstorg uppfördes en triumfbåge och på Hötorget arrangerades riddarspel, i vilka kungen själv deltog.

Riksråden hade i vanlig ordning författat en kungaförsäkran, där adeln garanterades sina fri- och rättigheter samt att kungen i viktiga frågor skulle tillfråga rådet.

Den blyge och tystlåtne Karl överraskade nu med att vägra läsa upp denna kungaförsäkran. I stället läste han upp samma försäkran som hans far avgivit och beträffande det där med att rådfråga råden i viktiga frågor, lovade han visserligen att göra det, dock skulle han själv skulle bestämma vad som var viktigt.

Nu kunde Karl XI alltså börja styra sitt rike och det gjorde han med en mycket liten krets förtrogna vänner. Riksråden tillfrågades bara när det var så, att någon av dessa hade särskild kännedom i någon fråga och då kallades bara just den rådsherren. På så vis slapp kungen tröttsamma diskussioner och kunde ägna mera tid åt jakt eller övningar med armén. Dessa övningar var mycket realistiska och olyckor med personskador eller dödsfall var inte ovanliga.

 

Eriksgata och kriget i Brandenburg (År 1673)

Så var det då dags för eriksgatan, som hade lagts upp som en kombinerad jakt- och bildningsresa. Under färden genom de olika landskapen mötte han, mellan alla festligheter som ordnades, flera officerare som varit med och kämpat tillsammans med Karl X.

Men han såg också att det rådde en utbredd fattigdom i landet, med förfallna gårdar och talrika kringdragande tiggare. I september var det meningen att han skulle fortsätta till de norra landskapen och Finland, men därav blev intet, eftersom han för en tid blev liggande sjuk på gästgiveriet Pilekrog utanför Södertälje.

När Karl XI återvände till Stockholm möttes han av den franske ambassadören, som överlämnade 12 vackra hästar, som gåva från Ludvig XIV, vilken med detta ville påminna om att Sverige och Frankrike hade ett bistånds- och vänskapsfördrag. Frankrike befann sig nu i krig med Tyskland önskade bistånd av svensk trupp.

En styrka på 13 000 man skeppades över till Pommern och på hösten marscherade de in i Brandenburg, vars furste Fredrik Vilhelm för tillfället var upptagen vid fronten i Elsass. När han i spetsen för sin huvudstyrka återvände gick det illa för svenskarna, som förlorade 600 man, trossvagnar, fanor och åtta kanoner innan de slog till reträtt.

 

Kungen förlovar sig (År 1675)

Karl XI behövde en drottning för att säkra tronföljden, men valet av en sådan måste görs med politiska hänsynstagande. Eftersom ett närmande till Danmark skulle kunna ha positiva konsekvenser åkte Per Brahe till Köpenhamn för att sondera läget. Den artonåriga danska prinsessan Ulrika Eleonora var intresserad, liksom även Karl. Eftersom Sverige var en stormakt, så var även den danske kungen Kristian V positiv till tanken på ett sådant äktenskap. Men så nådde nyheten om Sveriges fiasko i Brandenburg fram …

Danmark, Nederländerna och kejsaren lät inte vänta på sig. I potten låg Skånelandskapen, handeln på Östersjön och Sveriges tyska besittningar. Kristian V gick in i Holstein-Gottorp, som regerades av Karl XI:s morbror och tvingade honom att lämna över sina trupper och befästningar. De svenska besittningarna omringades och skars av. Danska och tyska trupper erövrade Bremen och Verden. Wolgast och Wismar föll och därmed hade de flesta av de svenska områdena vid Danmark gått förlorade.

 

Sjökriget

Att förmyndarregeringen misskött sig kom i öppen dager då flottan skulle segla ut. Den behövdes för att undsätta Pommern och förhindra att danskarna tog sig över till Skåne. Det tog flera veckor innan den var klar att ge sig iväg, men då var det å andra sidan en rätt stor eskader, omfattande 66 fartyg med över 2 000 kanoner.

Efter tio dagar återvände fartygen, i alla fall de som kunde. Segel och tågvirke hade slitits sönder i höststormarna, master hade knäckts och kanoner fallit överbord. Den svenska flottan var bokstavligt talat helrutten och danskarna och holländarna hade nu herraväldet över Östersjön.

I oktober utsattes Bohuslän för en dansk attack och Karl XI, som nu efter alla övningar, såg en möjlighet att själv få vara med om ett riktigt krig, drog västerut med sitt garde och Livregementet. Den danska attacken kom av sig, men när nu kungen ändå hade ångan uppe fortsatte han söderut mot Skåne. Härifrån tänkte han sig att kunna förekomma danskarna och i stället själv landstiga på Själland.

För att kunna genomföra detta måste danskar och holländare bort från Öresund, så nu behövdes flottan igen. Tyvärr var de fartyg som inte var under reparation infrusna i Stockholms hamn. Niohundra bönder engagerades för att såga upp en ränna för att fartygen skulle kunna ta sig ut till öppet vatten. Det blev ett totalt misslyckande. När de sågat sig fram ca fyra mil tilltog kylan och hela havet frös.

 

Klart för drabbning

På våren 1676 var dock flottan upprustad och bestod nu av femtionio fartyg varav trettiotvå örlogsskepp. Det svenska amiralsskeppet hette Kronan och var ett av världens största fartyg, nästan dubbelt så stort som Vasa och med tre kanondäck. Om nu skeppen var i bra skick, var det sämre beställt med de ombordvarande. Många av dem, inklusive amiralen själv, saknade sjövana.

I maj lade fartygen ut och fick en första kontakt med danskarna vid Bornholm, men det växlades bara några enstaka skott innan kvällen kom och med den eld upphör. Danskarna drog sig sedan undan. De väntade hjälp från Holland, men det visste inte svenskarna. När de holländska fartygen anlände drog sig svenskarna norrut, fienden följde efter och i början av juni befann sig fartygen utanför Öland.

Danskarna öppnade eld mot Kronan, som fällde sina kanonportar och besvarade elden innan hon lade sig för vändning.

Giren blev för snäv och vatten forsade in genom de nedre kanonportarna. Som en följd av slagsidan och i den allmänna villervallan föll en brinnande lunta ner i krutförrådet.

Hela fartyget exploderade mitt framför ögonen på den danske amiralen. Total förvirring utbröt bland de svenska fartygen. Sjöslaget blev kort, kaotiskt och en total förlust för svenskarna.

 

Kriget på fast mark

Sveriges sjöstridskrafter var utslagna och danskar och holländare hade befäst sin ställning som makthavare på Östersjön. Något tal om att invadera Själland kunde det ju inte heller bli. Det var i stället danskarna som återtog de södra landskapen. Och hälsades som befriare. Karl XI hade bara mindre trupper i Skåne och under reträtten upp mot Småland blev de ofta, särskilt i de norra skogiga delarna av Skåne, utsatta för bakhåll från skånska partisaner; snapphanarna. Läget var minst sagt kritiskt och den tjugoårige Karl XI hade under de tre år han regerat nästan bara haft nederlag och förlorat det ena landområdet efter det andra.

Nu fick han hjälp av Johan Gyllenstierna, ett riksråd med ädla anor och god uppfostran, men bullrande, dominerande och grovkornig. Kungen krävde att han skulle komma ner till krigshögkvarteret, och från det ögonblicket han infann sig var det som om allting vände.

Armén bröt upp och marscherade mot Halmstad, där en dansk styrka överraskades och besegrades. Från Småland och uppåt landet skrevs nya soldater ut och med en styrka på 15 000 man gick Karl XI in över gränsen till Skåne. Vintern hade kommit, förhållandena var svåra, blockerade vägar och sabotage av lokalbefolkningen gjorde det ännu svårare.

 

Segra eller dö

Till sist bestämde sig kungen för en avgörande drabbning mot danskarna. Söder om Nöbbelöv vid Sliparebacken utanför Lund inleddes striderna när den danska vänsterflygeln brakade ihop med den svenska högerflygeln. Genast stupade många svenskar och kungen fick sin häst Totten skjuten under sig. Påpassligt ledde någon fram Brillant, en av de hästar han fått i gåva från franske kungen. Under slaget som böljade fram och tillbaka sårades den danske överbefälhavaren och i den förvirring som följde flydde många danskar, bl.a. Kristian V, norrut ivrigt förföljda av svenskar, med Karl XI och den svenske överbefälhavaren i spetsen.

Nu spred sig förvirring i de svenska leden, eftersom ingen visste vart kungen tagit vägen. Krigslyckan vände när nu svenskarna saknade sin ledning och innan kungen kunde förmås att vända tillbaka hade soldater, officerare och hästar stupat högvis.

Danskarna hade segervittring när de plötsligt fick syn på Karl XI som med nio skvadroner kom ridande rakt in ibland dem. Danskarna som trodde att de nu blivit anfallna av rejält förstärkta truppstyrkor vände och flydde. Slutstriden stod fram mot kvällen vid Vallkärra kyrka och därmed slutade ett av de blodigaste slagen i vår historia.

 

Snapphanarna

Snapphanarna utövade ofta sin verksamhet med hjälp av danska officerare som organiserade friskyttekompanier. Skåningarna var uttalat för den danska överhögheten och Karl XI betraktade dem som synnerligen opålitliga. Johan Gyllenstierna hade en plan på hur försvenskningen av Skåne skulle gå till och hans medicin gick ut på att flytta iväg större delen av befolkningen till Baltikum och ersätta dem med uppsvenskar. Kungen själv gav vid ett tillfälle order om att en hel socken skulle jämnas med marken och alla män mellan femton och sextio år utplånas.

Snapphanarna levde farligt eftersom grymma straff i form av tortyr och död väntade dem som infångades och om befolkningen troddes stödja snapphanarna kunde deras hus brännas ned och var tionde man i socknen hängas. När kriget började gå dåligt för danskarna gav Kristian V order om att snapphanarna skulle bränna och förstöra hela Skåne, vilket var en bidragande orsak till att snapphanarnas gerillaverksamhet upphörde.

 

Frankrike som fredsängel (År 1679)

Det var Frankrike som drog in Sverige i kriget och det var också Frankrike som skulle sluta fredsfördrag för Sveriges räkning. De hade besegrat holländarna och genom skickliga insatser från franska diplomater slöt de nu för vår räkning fred med Danmark och Brandenburg.

Alla de tyska besittningarna lämnades tillbaka och Skåne, Blekinge och Halland skulle få förbli svenska. Även Karl XI:s morbror, Sveriges allierade, fick tillbaka sitt Holstein-Gottorp. Det enda vi förlorade var en liten bit av Pommern.

 

Karlskrona anläggs

Till generalguvernör över de opålitliga landskapen i söder behövdes en kraftkarl och det fick därför bli Gyllenstierna som beklädde denna post. Han var inte främmande för att gå i krig igen och gjorde därför en kraftig upprustning av Landskrona, men för sjöstridskrafterna behövdes en ny bas. Stockholm låg för långt borta i norr, om flottan behövdes söderut. Dessutom var klimatet sådant att fartygen var infrusna alltför länge.

En ny örlogshamn, som fick namnet Karlskrona, anlades därför. Folk till staden fick man genom att locka dit finnar och svenskar uppifrån landet. Allt detta kostade förstås en massa pengar, som Gyllenstierna drev in genom en reduktion av alla skatte- och kronogods i landskapet.

 

Bröllop och regeringsbestyr (År 1680)

Nu var det färdigkrigat med Danmark för denna gång och bröllopet med Ulrika Eleonora kunde därför äntligen bli av. Prinsessan anlände till Helsingborg den 4 maj och togs emot av kungens mor, änkedrottningen Hedvig Eleonora.

Under resan mot Stockholm stannade sällskapet till vid Skottorps herrgård, så att kungen, som var där och jagade, kunde få titta på sin blivande brud. Efter ett par dagar stod så bröllopet, men redan klockan fyra påföljande dag var kungen ute för att inspektera trupper.

Nu var det dags att ta itu med regeringsbestyren i landet och Karl XI var inte längre den tyste och blyge yngling som många mindes. Någonting måste hända. Vad skulle konsekvenserna bli av flottans svåra nederlag och hur skulle landet ta sig ur sin statsskuld, som var mer än hundra tunnor guld?

På riksdagen, som hölls under oktober, beslöt ständerna efter upprörda diskussioner att förmyndarregeringen skulle ställas till ansvar för alla försummelser och ersätta den skada som riket hade lidit. Det var Karl XI:s vänner och medhjälpare på riddarhuset som tillsammans med de ofrälse stånden genomdrev detta. I en särskilt inrättad domstol dömdes sedan medlemmarna av förmyndarregeringen eller deras arvingar till att betala höga böter.

Snart efter beslutet om förmyndarräfsten genomdrev kungen, efter en mycket stormig debatt, en reduktion, som skulle genomföras som en ”särskild bevillning av kärlek till konung och fosterland”. Med omedelbar verkan skulle alla förläningar som gav mer än sexhundra daler silvermynt i årlig ränta dras in.

 

Karl XI som enväldig härskare

Kungen hade mycket han ville hinna med och långa debatter om bagateller var ingenting han kunde avsätta tid till. Genom ganska smart diplomati lyckades han frigöra besluten från rådet och senare även från riksdagen.

En stor del av de resurser han fått genom reduktionen använde han till att förbättra landets försvar. Det gamla systemet med utskrivning av krigsfolk svarade inte mot tidens krav. I stället genomförde han över hela landet det indelningsverk som sedan kom att bestå under drygt tvåhundra år. Jordbrukare lämnade torp till soldater och båtsmän och i gengäld befriades de själva från utskrivning.

Soldaterna kunde sedan driva sina små jordbruk, utom när de övades eller befann sig i krig. Eftersom sjöstridskrafterna var av oerhört stor betydelse för försvaret och för biståndet till provinserna, var Karl XI också mycket engagerad i anläggningen av den nya örlogshamnen i Karlskrona.

 

Kontroll på plats

Det berättas om kungen, att han inkognito brukade färdas runt i landet, klädd i en enkel grå kappa och kontrollera hur saker och ting gick till i riket. En gång infann han sig i ett tingshus just som kronofogden höll på med uppbörden av skatterna. Ingen lade märke till den enkelt klädde främlingen, men kungen upptäckte att kronofogden tog mer betalt av bönderna än han förde in i skattelängden.

När uppbördsstämman var slut steg han fram och sade till kronofogden att han skulle avlägga räkenskap för sitt fögderi. Kronofogden svarade då att här var det minsann han som bestämde och ingen skulle komma och ifrågasätta hans räkenskaper. När då Karl XI talade om vem han var, förestod en räkenskap för en fogde som blivit rätt blek om kinden

 

Karl XI:s sista år (År 1692)

Det rådde fred i Sverige, landets ekonomi blev bättre och det mesta var egentligen ganska bra. Men det var inte bra för alla och både landet och kungahuset drabbades av tragedier.

Ulrika Eleonora framlevde sitt liv under ganska trista förhållanden, med å ena sidan, en man som var borta för det mesta och å andra sidan, en svärmor som alltid höll sig hemma, vilket inte precis gjorde livet lättare. Ulrika Eleonora var ingen stark person och under vintern 1692 fick hon lägga sig till sängs, sedan hon en tid tillbaka plågats av värk. Kanske upptäckte Karl XI först nu hur mycket han höll av henne.

Drottningen flyttades ut till Karlbergs slott och den friskare luft som fanns där, men hon blev allt sämre och under sommaren påföljande år avled hon. Karl XI hade under den sista tiden, dygnet runt, vakat vid hennes bädd och var helt otröstlig i sin sorg. Kungen var då själv trettiosju år, dottern Hedvig Sofia tolv, prins Karl elva och Ulrika Eleonora d.y. fem år.

Några år senare drabbades landet av svår missväxt och kronan gjorde vad som kunde göras för att lindra nöden, men det räckte inte till. Massor av utsvultna människor drogs till städerna, där de dog på gatorna. På Adolf Fredriks kyrkogård begravdes mer än tvåtusen människor i massgravar. Allra värst drabbade svälten Finland, där en tredjedel av befolkningen beräknas ha dött.

Karl XI hade under de senaste åren lidit av magsmärtor och hans livläkare Urban Hjärne arbetade med att experimentera fram någon medicin, som skulle kunna hjälpa. Kungen blev dock allt sämre och trots lavemang och åderlåtningar avled han den 5 april 1697, bara 41 år gammal. Man misstänkte att någon systematiskt försökt förgifta honom, men det visade sig senare att han lidit av långt gången magcancer.

 

Actorum Chemicorum Holmiensium, förf. Urban Hjerne.

 

Välkommen till min

hemsida, ditt besök

i den historiska

världen är gratis.

 

Ultima Thule, benämning

Vergilius använde för

landet långt i norr,

vid jordskivans kant.

 

Völvan var en mytisk

varelse, som kunde se

allt, i alla tider.

 

Välkommen ochså till

min hemsida

DE GAMLA GUDARNA

www.grottekvarn.n.nu

 

För dig som vill veta mer

om symboler, vikingatida

gudar, sagor eller forntida

ritualer, se

www.nordisk-mytologi.se

 

 

 

 

Senast ändrad 11-08-10

 

Kontakt

[email protected]